Moving on Up!

Från och med idag tillhör jag (och ett helt gäng andra grymma skribenter) redaktionen för eminenta TV- och filmbloggen Weird Science. Gissa om jag ville offentliggöra det samma sekund när jättebloggen (jämfört med mina läsarsiffror i alla fall) kontaktade mig, smickrade fåfängan och sedan drämde till med det fetaste erbjudandet (triljarder läsare! Bildbyline!), men hemligt hemligt är det som gäller när man kommer upp i the big league. Om livet vore en film med Mark Wahlberg skulle jag nu ha ca tre månader på mig innan jag är en bitter kokainist vars liv rasar samman och jag inte har någon att dela mina bloggmiljoner med (å andra sidan kan jag bli en känslig grungetrubadur om några år, så det kanske inte är så farligt).

Var var jag? Jo: Rent praktiskt innebär det hela att jag kommer att posta allt TV- och filmrelaterat där, medan allt det andra, spårlösa, hamnar här på Roleplaying is so Gay - Vad gäller min tuffa journalistik i gråzonen film/trams, typ Oscarlistorna, får vi se hur det blir.

En sista stackars TV-bevakning ska jag peta in här (det gravt försenade Pinsamt men Njutbart-inlägget om Bones), men sedan är det slut och dags att packa TV-väskan. Ni följer väl med?

Pinsamt men Njutbart 3: Grey's Anatomy

Jag har tidigare anklagat Grey's Anatomy för att vara en smoothieliknande (och helt onödig) kombo av ER och Scrubs, och det håller jag fast vid. Långsökta intriger, självömkande och dryga huvudpersoner och efterapningar av andra TV-framgångars stilgrepp är sällan ett lyckat recept på bra TV, oavsett hur snygga skådisarna är - så inte heller i det här fallet (och så snygga är de faktiskt inte).

Än så länge följer jag inte GA på riktigt, jag har bara råkat se de senaste tre avsnitten på svensk TV, men jag vet nog vart det här kan leda; den värsta guilty pleasure-fällan är ju trots allt mellanssäsongshålen: Man har redan följt de bra serierna, så då återstår att gräva fram något uthärdligt att fylla ut sommaren/julen med - och det är här det blir farligt. Det slutar oftare än inte med att jag laddar ner hela första säsongen av någon serie som jag känner till namnet på men inte har orkat följa, gärna någon som jag råkat se ett avsnitt av på svensk TV nån gång - vilket sedan leder till att jag fastnar totalt i någon slags mere exposure-effekt. Händer det här oftast med underskattade kritikerfavoriter? Njaeej, inte direkt.

Imorgon avslutas Pinsamt men Njutbart-serien med det allra gräsligaste resultatet av det här beteendet; den värsta, minst förklarliga och trognast följda av mina TV-beroenden; själva kronan i mitt guilty pleasure-träd: Bones.

Pinsamt men Njutbart 2: ANTM

Guilty pleasure-bekännelserna fortsätter med...

America's Next Top Model
Det första skälet att inte titta på ANTM är förstås Tyra Banks (fångad här ovan i all sin mentalt instabila glans när hon skäller ut en tjej för att hon inte är tillräckligt ledsen för att hon åkt ut) vars ande vilar som en våt filt över hela produktionen. Är det inte gamla modefoton av henne (som man pressar in både som inredning och istället för titelskyltar här och var i programmet) så är det hennes komplett vansinniga mimövningar i domarpanelen. Men ANTM är dessutom ett oerhört enformigt program - varje avsnitt följer samma formel så programmatiskt att det får House' första säsonger att framstå som improvisationsteater till frijazz. All information (och då använder jag ordet i sin bredaste bemärkelse) visas minst tre gånger: som x antal förhandsvisningar, sedan "på riktigt" och sist några gånger till i slowmo för säkerhets skull. Dessutom är det helt olidligt självgott - modellande framställs som kanske det viktigaste yrke som finns på denna jord och gud nåde den tävlande som inte "lyssnar med andakt på Tyra" (för att parafrasera Köttgrottorna). Visste du att i cycle 9 - ANTM är för fint för att ha säsonger - så åker modellerna runt i en "grön buss" för att Tyra har upptäckt miljön, och får inte röka eftersom de faktiskt är förebilder? Till detta får man oändliga krystade tal med riktigt långa pauser så att alla verkligen ska förstå hur mycket Tyra bryr sig. Ibland får jag en känsla av detta är underhållning som det skulle bli om Willy Wonka fick göra den - narcissistisk tok-TV utan någon som helst verklighetsanknytning, där en excentrisk figur från bizarro world delar ut straff och belöningar efter sitt egna moralsystem.

ANTM är riktigt dålig underhållning. Om Andy Kaufman hade sett detta hade han besparat sit-comen de hårdaste orden, den saken är klar. Det är också en av de få serier jag skäms så till den milda grad för att jag tittar på att den inte får en egen mapp på datorn - så fort jag sett ett avsnitt (vilket inträffar varje vecka) raderar jag genast. Att titta på ANTM är att uppmuntra Tyra, och det kan jag bara inte stå ut med att göra. Jag blir alldeles uppretad när jag tänker på det, och skulle - om jag trodde att jag kunde hålla det - genast lova att aldrig mer ladda hem skiten.

Pinsamt men njutbart 1: Men in Trees

Termen guilty pleasure har nästan blivit en egen genrebestämning - jag har knappt sett en enda recension av Gossip Girl och Dirty Sexy Money som inte pressat in den någonstans. Grejen är ju bara att jag inte skäms det minsta för att jag tittar på Gossip Girl, och det verkar inte någon annan göra heller. Vad är det för mening med att ha ett så utmärkt uttryck om det bara ska användas som synonym till "glossig"? Nej, fram för tårdrypande bekännelser av TV-njutningar som är skamliga på riktigt. Följer du The Bold and the Beautiful? The 700 Club?

Denna tanke till ära tänkte jag göra en liten serie om mina egna riktiga guilty pleasures: de som jag verkligen inte kan försvara på något sätt, men som jag lik förbannat ägnat timtal åt framför TVn. Först ut:

Men in Trees
Detta är verkligen en vidrig serie. En socialt inkompetent och allmänt dysfunktionell förhållandecoach (!) i Anne Heches synnerligen osympatiska gestalt springer runt i de arktiska skogarna och krockar antingen med tjusiga Elloskarlar/biologer eller sidan 3-killar/hantverkare. Sedan bråkar de "charmigt" med varann, har matlagningstävlingar och är allmänt odrägliga framför en fond av tillkämpat folksy småstadsbor som sitter i rutiga skjortor och dricker öl, samt hamnar i tokroliga missförstånd som kan lösas på en halvtimma. Ingen könsstereotyp är för dammig , ingen romatisk komplikation för långsökt. I princip har man kört ner Sex and the City och Northern Exposure i matberedaren och smetat ut det föga aptitliga resultatet till någon slags romkom-kompott i hopp om att kvinnliga tittare (den tänkta målgruppen är svår att missta sig på) ska vara så insocialiserade i gamla konsumtionsmönster att de inte märker att kejsaren är naken.
Lade jag den före fantastiska Friday Night Lights i hemladdningslistan senast? Jajemän.

Imorgon: America's Next Top Model

Moonlight

Moonlight är alltså ett av flera (!) vampyrdramer som haft premiär på amerikansk TV i höst. Jag har alltid uppfattat Angel som Buffy the Vampire Slayers pajigare kusin från landet (vilket förstås inte hindrat mig från att se den från början till slut) men jämfört med det här dravlet är den ju värd Nobelpriset. Här nedanför har jag gjort en liten jämförelse mellan de två serierna - Med tanke på att det bara gått några avsnitt av Moonlight har jag begränsat mig till Angels första säsong.

Koncept
A: Ångerfull vampyr kämpar för de svaga som privatdetektiv i amerikansk noir-artad storstad.
Aningen antiklimaktiskt jämfört med Buffy där man räddar jorden från undergång varje säsong, men passar karaktären bättre: +10
M: EXAKT samma som Angel.
Åtta år sen till partyt: -10

Huvudpersonens namn:
A: Angel fast egentligen Liam.
Lite pretto, men hallå - vampyrserie: +10
M: Mick St. John.
Nej, jag skojar inte: -10

Underliggande tema:
A: Korruptionens väsen.
Det här tar ju i ärlighetens namn inte fart och blir riktigt intressant förrän efter några säsonger: +-0
M: Det är jobbigt att vara ett monster.
Känns lite hårt att döma efter bara tre avsnitt: +-0

Sidekicks
A: Cordelia Chase (Charisma Carpenter), receptionist/medium.
Medplock av publikälskad no nonsense-bitch från mammaserien Buffy: +30
M: Josef Konstantin (Jason Dohring), medvampyr/yuppie.
Plock av publikälskade Logan Echols från insomnade Veronica Mars: + 50
Att inte låta honom inte göra så mycket mer än spela minigolf: -20

Vampface:
A: Pajig latexmask med illasittande tänder: - 10
M: Pajiga vita linser och något mer välsittande tänder: - 5

Kostym:
A: David Boreanaz linebackerfysik inpressad i "sobra" dressmankläder eller i värsta fall skinnbyxor: -70
M: Alex O'Loughlins högst ordinära jeans/kavajkombos: +-0

Dialog:
A: Buffyspeak: +30
M: Extremt expositionstyngd "cool" dialog i nivå med tex Renegade eller V.I.P.: -70

Monster of the Week
A: Random gummimonster.
Inte min grej, men sann mot sina Buffyrötter: +-0
M: Hittills mest mänskliga.
Hurra, något som inte är en plankning! + 40

Återkommande skurk
A: Wolfram & Hart, skrupellös corporate advokatbyrå med "special projects-avdelning" för det ockulta. Pur Joss Whedon-briljans. Om någon annan kom på idén är det för att han stod bredvid. +50
M: Har ännu inte framgått.
Kanske hans vampyrex? +-0

I den här snabba överslagsräkningen vinner Angel med 115 poäng (50 mot det skamliga -25 för Moonlight), och då saknas sånt som övergripande season arc i beräkningen medan Angels horribla klädövningar får vara med och snedvrida resultatet. Min poäng: Se Moonlight om du är beredd att titta precis på vilken serie som helst så länge den innehåller vampyrer eller Jason Dohring, annars - not so much.

Reaper vs Chuck

"Never underestimate the power of tank tops" sade min manuslärare till mig en gång, och Chuck-skaparna verkar vara barn av samma anda. Allt från ljussättning till casting utstrålar en lätt Maxim/Coke Zero-känsla som inte känns förkastlig och kvinnoförnedrande så mycket som... lite gammal.

Reaper å sin sida dras förutom den potentiellt repetitiva monster of the week-formen med en romantisk spänning som ligger så centralt att det måste hända något snart om det inte ska bli oerhört tröttsamt - kudos till manusförfattarna om de tänkt ut en helt annan dramatisk kurva än "will they or won't they", men jag vågar inte riktigt hoppas på det än.

Förutom de här svaga punkterna är båda serierna tämligen charmerande. Karaktärerna är trivsamma, de popkulturella referenserna är befriande opinsamma och de känns genuint varma. När jag ser ett avsnitt av endera tänker jag "jo men det HÄR är ändå min favorit" och när jag inte har någon av dem framför mig tänker jag (lite mer nyktert): Vi får se vilken av dem - om någon - som lever upp till potentialen. För den finns det gott om.

Men jag vill inte dejta på facebook!

Jag tycker det är skittrevligt att kunna titta på alla min mellanstadiekompisars profilfoton även om jag inte tar mig för att hålla kontakten med dem på riktigt. Men vad i hela friden är det med alla människor och de förbannade dejtingapplikationerna? Första gången en av mina polares pojkvänner skickade "Are you interested" till mig blev jag helt chockerad, men sedan dess har jag (liksom de bekanta jag diskuterat saken med) genom hård prövning blivit luttrad. Är det inte tio år äldre jobbarkompisar som "decided to tickle" en så är det föreningskamrater som vill adda en till sina "hot friends". Vad är dealen? Har folk ingen hyfs?

Jag har läst mina kurser i sociologi, och jag vet det där om ansiktslöshet på internet och så, men det här är inte sleezy främlingar som smyger sig på en på myspace, detta är ju RIKTIGA MÄNNISKOR! Människor jag känner!

När man får upp den där rutan med "vill du bjuda in dina vänner till Am I hot?", slår det en inte att det kan kännas lite weird för mottagaren?

En gång för alla: Vet hut, facebook-användare! Titta igenom de ikryssade boxarna, fundera på vilka av dina vänner som egentligen skulle uppskatta din tokroliga/skabrösa inbjudan, och låt oss andra vara i fred.

Boston Tea Party

Ikväll är det dags för Boston Tea Party på femman igen.

Förra veckans avsnitt handlade om pengar, och förutom experterna i panelen hade ekonomidoktorn och medförfattaren till Funky Business, Kjell A. Nordström, bjudits in att sitta i fåtölj och orera. Bra så - Nordström är stenrutinerad och verkade trivas som fisken i vattnet med att svara på långsökta ekonomifrågor. Det jag tyckte var tråkigt var att allt skulle gå så himla fort hela tiden. Varje fråga till experterna avslutades med "men svara KORT". En relevant sak att påminna pratglada akademiker om, men "kort" betydde ofta knappt en mening, vilket är lite oschysst när man ställer frågor som "Varför finns pengar". Varför behövdes då tiden sparas så nitiskt? Inte bara för att man på en timme skulle avhandla alla underhållande aspekter med ett så oerhört brett ämne, men också för att man skulle hinna med två tokroliga inslag om lookalikes respektive hårdrock som handikapp!

Är det bara jag som tycker att det är roligare att verkligen fördjupa sig i alla anledningar bakom att en nyrik ryss egentligen kan tänkas hälla Crystal över folk till höger och vänster (man brinner ju av iver att höra fysikerns förklaring), än att få ett halvt svar och stressa vidare - som om det är själva ställandet av frågan som är det roliga och inte svaret? Och här har vi i nötskal mitt problem med Filip och Fredrik: De är roliga, snabbtänkta och varma, men de verkar ännu inte ha kopplat att tecknet på en genial programledare är att det minst intressanta för honom är vad han själv har att säga.

Sista sommarserien: Mad Men

Det första man får se i piloten av AMCs Mad Men är en textskylt: "Mad Men är en term som myntats för reklamare som jobbade i trakten av Madison Avenue. Det var de själva som myntade den."

Och där visste jag att jag var kär. Jag har spenderat tillräckligt mycket tid i närheten av reklambranschen för att njuta i fulla drag av lustmord på självgodhet och uppblåst viktigpetterskap, och Mad Men är som en enda lång svidande uppgörelse med manssamhället i allmänhet och "kreativitetsbranschen" i synnerhet.

Serien, som skapats av manusförfattaren/producenten Matthew Weiner från Sopranos, tilldrar sig alltså i New York under tidigt 60-tal, och handlar om de anställda på reklambyrån Sterling Cooper. Och vi snackar inte nostalgisk skönmålning av the golden age of advertizing direkt. Förutom de oavbrutna sexuella trakasserierna (och jag menar verkligen oavbrutna, efter ett tag fick jag nästan andnöd så fort en kvinna och en - eller ännu värre flera! - män var i bild samtidigt) är det gott om rasism och andra ofräschheter, plus en allmän ängslighet för ifall man är tillräckligt framgångsrik (som kreatör, som fru, som sekreterare). Precis som i Sopranos finns det underliggande temat av traditionellt manssamhälle i kris, och även om reklamkillarna är fullständigt odrägliga är det inte fråga om några sorglösa frat boys - den fallande, oklanderligt klädde och friserade mansgestalten i vinjetten är en ganska bra sammanfattning av det hela.

Ingen sitcom direkt med andra ord, men faktiskt väldigt roligt - som till exempel när den karismatiske konceptmannen Don Draper upptäcker att hans fru är deprimerad TROTS att han köpt henne ett nytt kök där hon kan sitta hela dagarna. Han drabbas av kris och frågar på stort allvar killarna på byrån (medan sekreteraren slamrar med kaffet i bakgrunden): Vad är det egentligen kvinnor vill ha?

Vass dialog, komplexa karaktärer ner till minsta biroll plus mina favvoskådisar plockade lite varstans ifrån (Shit vad roligt att se både Connor från Angel och Zoe Bartlet igen) gör Mad Men till en klockren hit. Och kostymerna/miljön! Inte sedan Jeeves and Wooster har jag sett så välskräddade herrkläder (kvinnornas outfits är ju inte direkt slagna med fulpinnen heller). Om man till detta lägger en intelligent vardagspolitisk frenesi blir resultatet oemotståndligt. Se genast!

Varför jag inte hänger på kanal5.se

Kanal 5s hemsida har under ett tag satsat på att komplettera reklamen för de egna programmen med skvaller och information om TV, allt från castingnyheter för amerikanska serier till rapporter från andra svenska kanalers program. Ambitionen är lovvärd, och bra tänkt av en kommersiell sajt att erbjuda användarna en massa attraktivt extragodis, men ända in i mål har man inte kommit.

För det första - vad är dealen med alla spoilers? Jag är inte den som är den, men det är väl ändå allmän hyfs att annonsera tydligt när spoilers ska komma och ge läsaren en chans att klicka bort? På första sidan hittar jag en artikel som iofs är märkt "spoiler" om ett nytt hemligt Heroes-par men där den nödtorftigt pixelerade halvan av bilden föreställer en person som är omedelbart igenkännbar för dem som följer det amerikanska sändningsschemat. När jag klickar vidare för en annan chockartikel (många såna verkar det vara) finns spoilermärkningen först efter "the bump" där den avslöjande bilden redan så att säga sticker en i ögonen.

Ska jag ta detta som att kanal5.se är en ren spoiler whore-sajt? I så fall stannar jag nog tryggt kvar hos Michael Ausiello på TV Guide som i alla fall håller sig med personligt engagemang och sinne för humor mitt i det skamlösa skvallret. Ja just det, och så hittar han alldeles egna scoop.

Speaking of: länken "Ferrera till attack mot Lindsay Lohan" leder till ett synnerligen odramatiskt referat av en intervju där America Ferrera konstaterar att nej, hon har inte drogproblem och att det förmodligen beror på att hon jobbar så mycket att hon inte har tid att springa runt och festa. Really? Man var tvungen att slänga in LiLos namn? Och när jag tänker på det, man var alltså tvungen att publicera den lilla journalistiska guldklimpen till att börja med? Och var är länken till originalintervjun, när jag ändå gnäller?

Igen har jag ett tips på en bättre amerikansk motsvarighet: Läs Defamer så får du alla skabbiga skvallerhistorier från Hollywood, fast snabbare, mer insatt och roligare skrivna. Och med generösa källhänvisningar.

Jag kräver inte redaktionellt innehåll som motsvarar dagstidningarnas kultursidor (fast om TV då, för Gud förbjude att DN eller SvD skulle ägna viktiga spaltcentimetrar åt ett så stagnerat och marginellt kulturområde), men om kanal 5 har råd att ha professionellt producerad text om TV, kunde de inte ha satt ribban lite högre? De hade ju en chans att skapa sig en nisch som "kanalen som verkligen kan TV" - snacka om att stärka varumärket!

Sedan var det det här med användarvänligheten. Min första riktiga kontakt med kanal5.se kom för några veckor sedan när syrran ringer upp mig för att rapportera om veckans skandal (ja, hon är lika mycket TV-nörd/kontrollbehovstant som jag): kanal.5 har en blänkare om Greek där man anger att den handlar om Rusty och Casey vars konservativa grekiska föräldrar lägger sig i deras collegeupptåg (ursäkta?). Finns artikeln att hitta på (den plottriga och förvirrande) förstasidan? Nej. Alltså går man till artikelsök? Ja, om det fanns en sådan funktion.

Sedan detta hände har sajten redigerat bort felaktigheten och raderat Martas kommentar (!) vilket bara förstärker mitt intryck: Världen är fullt av insatta, roliga, passionerade TV-bloggar - professionella och på amatörnivå - som serverar intressant innehåll rakt på sak, som ger sina läsare lätt tillgång till all info och som inte skulle drömma om att tugga om någon annans material utan en egen vinkel (för att inte tala om att dölja var sagda material kommer ifrån). Jag har inte tid med dem som inte orkar hålla den nivån, så kanal 5 och jag får klara oss utan varandra ett tag till.

Bättre än man kan tro: Greek

Fortsätter med sommarens serier...

Greek är en lättsam dramakomedi om amerikanskt fraternity/sorority-liv (och inte som kanal 5s blogg fått för sig någon slags TV-version av My Big Fat Greek Wedding). Det ovanliga i sammanhanget är att det inte är fråga om ett svartvitt Revenge of the Nerds-scenario där coola frat boys-gänget ställs mot ickeanslutna töntar - i stället handlar det om vänskapen, politiken och rävspelet inom the greek system. Plus sprit, lite kärlek och tokroliga missförstånd förstås.

Om du har någon som helst dragning till glossiga guilty pleasure-serier behöver du inte läsa resten av det här inlägget, det är bara att ladda hem med en gång. För dig som är lite mer skeptisk vill jag ge mig på ett litet försvar: Greek är en av de få serier av den här typen som konsekvent ger sina karaktärer fler än två dimensioner. Det låter kanske inte alldeles revolutionerande, men glossiga collegeserier där supercoola killen både är intelligent, genuint snäll och lite halvkorrupt samtidigt är faktiskt inte helt vanliga. Själv fascineras jag också av greek-politiken som kräver att folk designar hela sina liv á la presidentkandidat för att få förtroendeposter som sedan har en högst reell inverkan på deras framtida karriär, och har följt serien med växande intresse.

Fast det bästa med Greek är förstås hysteriskt roliga Dale, den alldeles avgjort ickeanslutna born again christian-killen spelad av Clark Duke (som annars gör geniala Clark and Michael tillsammans med Michael Cera från Arrested Development). Dale gör sitt yttersta för att styra bort sin roommate Rusty från fraternitykulturens fördärv när han inte sjunger med sitt band "Darwin Lied" eller har möte med promise ring-gruppen, och höjer hela serien ett pinnhål eller två.

Greek är inte den bästa serie som någonsin sänts, den är inte ens på min top 10 av dem som går just nu - men det fråga om solitt hantverk med betydligt bättre karaktärsskildring än till exempel Heroes (som vi ju följer lite till mans) och den förtjänar definitivt en chans. I januari börjar säsong två - varför inte ägna mellandagarna åt att komma ifatt?

Eat. Sleap. Folk: Flight of the Conchords

Har haft bloggledigt sjukt länge och tänkte dra ut på det några veckor till, men sedan kom alla TV-premiärer och sabbade för mig... Jag brukar alltid dra mig för att skriva rena recensioner eftersom det alltid är någon annan som hunnit före, men nu har jag nästan inte läst något svenskspråkigt alls om nya amerikanska serier, så då tar jag bladet från munnen.

Det får bli lite i taget, och jag börjar med sommarserierna som redan börjar ebba ut (men som det inte är för sent att få tag på!)

Flight of the Conchords
Vad: Musik/komikduon från Nya Zeeland fick en egen sitcom på HBO. Resultatet blev extremt charmig småabsurd deadpanhumor uppblandad med sång- och dansnummer.
Typiskt inslag: Affischen på managern/konsulattjänstemannen Murrays kontor som lyder "New Zealand: Don't expect too much and you'll love it."
Bonus: Ladda hem podcasten "Flight of the Conchords" för mer av Kristen Schaal i rollen som FOTC-stalkern Mel. Om du är helt besatt kanske du även vill kolla in Brets halvtråkiga reaggeaband Black Seeds, men jag kan inte rekommendera det.
Min dom: Mer, jag vill ha mer! Och det kommer det av allt att döma bli också...