RaceFail 09: nördkultur och ras

Den första stora konflikt jag snubblade på när jag började smyga runt i utkanterna av PK-geekblogosfären måste ha varit RaceFail 09 (man vet att känslorna svallar och tangentborden knattrar när bråket har ett officiellt namn), också känd som the Great Cultural Appropriation Debate of DOOM. Detta var flera månader after the fact (the fact being januari), då enstaka länkar i bisatser var de enda spåren. Jag blev smått besatt av att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Man kan hitta hela historien på flera håll, antingen (om man är masochistiskt lagd) genom att försöka pussla ihop alla olika blogginlägg den utgjordes av, eller läsa någon av sammanfattningarna på tex Feminist SF Wiki eller bloggen Ambling Along the Aqueduct. I korthet var det det här som hände: Den vita SF- och fantasyförfattaren Elizabeth Bear skrev en text på sin LiveJournal om hur man kan skriva karaktärer med annan hudfärg utan att göra dem till tokens. "Hurra!" sade en massa läsare. "Menatte... Det här känns inte så bra" sade andra läsare. Läsare som inte var vita. Flera av dem tyckte att Bears text (såväl som hennes böcker) innehöll tecken på ogranskad white privilege. Detta utforskades i en rad LiveJournal-inlägg (LJ-användaren Avalon's Willow skrev till exempel ett öppet brev till Elizabeth Bear) vars kommentartrådar raskt urartade i och med att Bears fans började hugga vilt omkring sig. Bland annat beskylldes kritikerna för att vara överkänsliga och illvilliga, och skällsordet "orc" i betydelsen "troll" användes frekvent. Att de utpekade uppfattade ordet som rasmässigt laddat och bad folk lägga av med det, togs som ytterligare bevis på att de inte kunde tas på allvar, eftersom de anklagade människor (som faktiskt menar jätteväl) för att vara rasister. Jag är ifall någon tvekan funnes inte helt opartisk i frågan, och rekommenderar en titt på vad Jay Smooth har att säga i ämnet (orkar du bara följa en länk i den här texten? That would be the one).

Bear skrev så småningom ett svar där hon gav Avalon's Willow rätt på flera punkter, men hon nämnde inte med ett ord sina förkämpars beteende eller dess lämplighet. I kommentartråden till texten fortsatte det aggressiva beteendet som snart eskalerat till grova personangrepp. Genomgående i konflikten var att Bears kritiker pratade om hur de kände för specifika delar av texten och hur ras behandlades, medan de uttryckligen sade att de inte anklagade någon för att vara rasist (Whattayaknow, Jay Smooth har nåt smart att säga om det också) medan hennes försvarare gick till personliga angrepp mot individuella kommentatorer och anklagade dem för allt från att inte vara tillräckligt objektiva, till vara elaka PK-mobbare som skrämmer bort vita författare från att skriva ickevita karaktärer, och därmed bär den huvudsakliga skulden till sin egen underrepresentation. Stort fokus lades vid hur hemskt det känns för vita människor att kallas för rasister.

Konflikten blev mer och mer infekterad och peakade med att LiveJournalmedlemmen coffeeandink fick sin riktiga identitet publicerad - upprepade gånger, fast hon förståeligt nog kämpade med näbbar och klor för att få den borttagen från diverse hemsidor. Många tog illa vid sig över att den här typen av outande används som kontrollmedel mot besvärliga debattörer, och de såren är inte läkta än. Efter ett tag rann det hela ut i sanden, men inte innan ett flertal mörkhyade skribenter och läsare offentligt konstaterat att SF/fantasymiljön helt enkelt inte är en säker plats för dem.

Elizabeth Bear drog sig ur diskussionen med en post som innehöll följande lilla pärla:

Do not confuse my politeness, my willingness to listen to criticism, or my acceptance of the need to sometimes take one for the team with moral cowardice, a susceptibility to bullying, or any plans to throw any of my friends under the bus whether I disagree with them or not.

Nu skulle jag kunna försöka mig på en analys, men se det har någon annan redan gjort så mycket bättre än jag kan - någon som dessutom talar av erfarenhet och inte allmän välvilja. LJ-användaren Ciderpress har skrivit en smått fantastisk text (som verkligen bör läsas i sin helhet):

As the dust settles, I have seen a considerable number of white people repeatedly declare that their painful, difficult ordeal has been worth it, thanking and patting each other/themselves on the back and having a little cry or whatever it is people do when they feel like they have had a cathartic moment. ... in the intense and almost singular focus on clueless white people in this discussion and the often repeated statement that this was an opportunity to dialogue, that there is solace in the fact that it has been worth all the pain and difficulty, that they are somehow *glad*, the underlying assumption is that:

PoCs have emotional/intellectual catharsis after such discussions.

PoC's pain being part of an educational moment for clueless white people is worth it to PoCs because it's worth it to white people.

Anti-racism matters the same amount, in the same way to clueless white people, allies and PoC.

My own personal answer is, frankly no, I haven't felt any kind of catharsis. I'm pretty sure that the sacrifice of my dignity and watching other PoC being denigrated without any remorse isn't worth it so please stop talking for me and be more precise in your speech and own that you didn't really think about whether my pain and humiliation is worth your enlightening moment.

Det som är så intressant för mig med en sådan här debatt är att tillhöra den privilegierade gruppen. I sexismdebatter känner jag alla nyanser i kroppen, och jag blir glad när andra formulerar sig tydligare än jag lyckas med, men det är inga nyheter. Här är det något helt annat som händer. När jag läser Elizabeth Bears text får jag lite vagt onda aningar. Är det verkligen klokt att säga att tricket för vita att skriva ickevita är att "avskilja sig från sin egen kultur" och "bara se dem som människor"? Känns det inte som att det finns en massa antaganden om den egna neutraliteten där? Men ärligt talat kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle ha tänkt så långt om jag läst texten utan förförståelsen att det fanns en konflikt.

Jag hör till den lilla grupp i världen som hela mainstreamfantsygenren är byggd runt, Europa Celtic som Avalon's Willow kallar det. Herregud, jag kan till och med känna igen figurer från "mitt" folks mytologi i Lloyd Alexanders böcker, eller mina ord i Tolkiens språk. Jag vet hur det är att alltid vara den sekundära karaktären i stället för huvudperson, men jag vet inte hur det är att inte ens finnas i världen.

När Avalon's Willow berättar om sina erfarenheter måste jag fatta ett intellektuellt beslut: Ska jag acceptera hennes tolkning av situationen, eller ska jag avfärda den? Här har jag som kvinna en liten fördel, vilket inte är en garanti för att jag alltid har rätt. Det jag har är minnena av alla gånger när jag försökt berätta om min erfarenhet och män avfärdat min tolkning av situationen. När de anklagat mig för att vara känslosam och subjektiv. När de frågat varför jag måste vara så himla aggressiv när jag lugnt och samlat (mycket lugnare och mer samlat än vad jag tycker skulle vara befogat) försöker kommunicera varför jag får ont i magen när de pratar om horiga tjejer, fast det inte är mig de menar. Jag kan välja att använda den här erfarenheten till att känna mig i underläge i alla situationer - eller så kan jag använda den till att göra en nykter maktanalys och komma fram till att privilegiet är osynligt inifrån, och att även jag har ett privilegium.

Allright, nästa sak att skriva om är lite gammaldags, hederlig utestängande av kvinnor i open source-världen och sen, när vi har huvudet fullt av konkreta exempel, tänkte jag köra en liten crash course i hur sådana här debatter går till, vad som blir fel, och hur man kan göra saker bättre. Inga nyheter för feministnördarna med andra ord, men om ni vill kan ni (som är kvinnor) urholka könsnormen genom att hålla små anföranden förklädda till frågor i kommentartråden ;)

Nördar i "andra" kroppar

Jag har av olika anledningar börjat göra enorma mängder research på normkritiska geekbloggar den senaste tiden. Det första resultatet blev en lång länklista i ett textdokument, men nu börjar jag inse att det inte kommer hålla. Om jag ska ha en chans att hålla isär allt måste jag dela upp det i mindre bitar, och jag behöver eventuellt ha lite text runtomkring för att komma ihåg sammanhanget. Kommen så långt i tankegången insåg jag att det var en blogg jag menade, så here goes: Roleplaying is so Gays återkomst från dödsriket. Igen.

En sak i taget nu: Definiera "geek". Det jag är intresserad av är att diskutera minoriteters plats i "nördkulturen", ett minst sagt luddigt koncept. I geekdom/nördkultur räknar jag in alla som kallar sig själva geeks eller nerds. Det handlar om folk som programmerar professionellt eller på sin fritid, läser serietidningar eller är gamers (TV-spel, brädspel, bordsrollspel, lajv, you name it). Jag tänker också på dem som räknas in i fandom, till exempel de som håller på med vidding eller fan fiction. Basically alla sorters nördar räknas. När jag pratar om minoriteter refererar jag till den väl etablerade uppfattningen att grundkravet för att kvalificera sig som en "äkta nörd" är att vara en vit heterosexuell man. De nördar som inte uppfyller de egenskaperna behandlas i bästa fall som härliga undantag, i sämsta fall som en hamster som plötsligt börjar prata. Förutom att pratande hamstrar oftast inte utsätts för dödshot.

Det har funnits många infekterade normrelaterade konflikter de senaste åren inom olika geekdoms. Innan den här bloggen urartar till länkdumpar (vilket den kommer att göra) tänkte jag berätta lite om några av dem, eftersom det är ett enkelt och snabbt sätt att sätta sig in i vad det är jag babblar om egentligen. Ledsen förresten för den enorma mängden länkar som kommer att trängas i texterna, men hela tanken är ju att människor som inte är insatta i jargongen ska kunna hänga med. It's the price to pay.

Stay tuned för kortare redovisningar av konflikter om rasism på LiveJournal såväl som kvinnohat i open source-världen - allt pepprat med länkarna som är poängen med hela grejen.