Ryck upp dig Aaron, jag hejar på dig!

Jaha, så var Studio 60 över för den här hösten (det var ett tag sedan, men ändå). Jag har förstås följt den religiöst och jublat varje gång det kommit ett nytt avsnitt, men jag börjar så smått tycka att det är dags för serien att rycka upp sig. Den är förstås jättevälskriven (för det mesta) med roliga karaktärer och lagom mycket bita-på-naglarna och den är jättemycket bättre än det mesta som sänds på TV. Jag var faktiskt helnöjd - men så började jag titta på de gamla West Wing-delarna som går på Hallmark-kanalen och en känsla som jag lyckats förneka hela hösten blev plötsligt överväldigande tydlig; känslan av att hela Studio 60-serien präglas av en bekvämlighet och (vågar jag säga det?) trötthet som det inte finns ett spår av under de första säsongerna av WW. Det är som att en halvt utbränd Aaron Sorkin anstränger sig till sitt allra yttersta för att göra "Sorkin-TV". Det är inte konstigt att somliga kommentatorer inte varit övertygade om seriens kvalitet, det är som att varje scen präglas av en skugga av självmedvetenhet: "Vi spelar alltså i en Sorkin-serie ifall ni undrar." Jag menar inte att serien är självgod, utan att förväntningarna från alla håll ligger som en kvävande om än välvillig yllefilt över den och att det skiner igenom. Hela hösten har recensenter bevakat Studio 60, först med perspektivet "exakt hur genial och förväntningsöverträffande kommer Sorkins nya bli?" vilket sedan övergick i "Kommer den gigantiska besvikelsen läggas ner?" Inte konstigt att känslan i alla fall undertecknad associerar med Studio 60 är mild ångest! NBC gjorde sig ingen tjänst genom att blåsa upp premiären till årets TV-händelse och jag hoppas innerligt att Kjell har rätt i att förväntningarna från dem kan komma att sjunka. Mindre att leva upp till och (förhoppningsvis därigenom) mer experimentlusta - det vore det absolut bästa som kunde hända herr Sorkin. Studio 60 är bra nu, men han kan bättre - mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, Studio 60, Aaron Sorkin
Intressant?

Absolut sista festivalrecensionerna

Nu är det såhär: Jag lovade högtidligt att recensera alla mina filmfestivalbesök, vilket ledde till extremt långdragna och tröttsamma inlägg. I ett sista försök att hålla mitt ord, få folk att se filmerna jag gillar, behålla någon tillstymmelse till värdighet och inte dö av uttråkning tänkte jag pressa in de sista filmerna i ett enda fler-kortrecensionsinlägg. Om du mot förmodan vill veta mer går det bra att kommentera eller maila, jag kan naturligtvis orera lika långdraget om de här filmerna som om några andra.


OSKULD (originaltitel: Quinceañera)
Vad: Stillsam amerikansk indie och Sundance-älskling om tonårsgraviditet och gentrification.
Se den om du gillar: vansinnigt stiliga straight-acting män, naturalistiska indies, bra tonårsskådisar, amerikansk latinokultur i allmänhet och Jaime Hernandez serier i synnerhet
Se den inte om du hatar: Pratiga filmer, filmer helt utan action
Personligt omdöme: Jag hör till alla "om du gillar"-kategorierna, så det var kärlek all the way. Visstja, och filmen är värd att se bara för Jesse Garcia - grabben är ju helt genial.
Möjlighet att se: Stor, den går på bio i Sverige just nu.


OFF THE BLACK
Vad: Om möjligt ännu mer stillsam indie om oväntad vänskap över generationsgränserna
Se den om du gillar: Nick Nolte, galet bra dialog, galet bra tonårsskådisar, konsekvens i historieberättande, osentimentala filmer
Se den inte om du hatar: Nick Nolte, filmer om griniga gubbar med spritproblem, filmer som till 90% utgörs av konversationer mellan samma två personer.
Personligt omdöme: Bra men knappast nödvändig att se. Det är iofs värt att notera att Trevor Morgan kanske är på väg att bli en av världens bästa skådisar (Nolte gör inte heller bort sig direkt).
Möjlighet att se: Har visats på diverse filmfestivaler men inte fått nån vidare distribution i USA. Dyker förmodligen upp på DVD så småningom - på bio i Sverige lär den knappast gå.


WRISTCUTTERS: A LOVE STORY
Vad: Inte speciellt stillsam indiekomedi och Sundance-älskling om livet efter döden för självmördare.
Se den om du gillar: Bittra ryssar, Rapport till himlen, Tom Waits, romantiska komedier med intellektuellt alibi, riktigt varmhjärtad film, GOB från Arrested Development, Shannyn Sossamon
Se den inte om du hatar: Patrick Fugit (ett högst teoretisk konstaterande - sådana männsikor finns väl inte?), självmordshumor, övernaturliga inslag
Personligt omdöme: Till skillnad från Off the Black en film som är helt nödvändig att se. För alla.
Möjlighet att se: Finns inte på DVD än vad jag kunnat hitta; kommer säkert så småningom. Går förmodligen att ladda ner, men en svensk biopremiär kan vara för mycket att hoppas på.

Andra bloggar om: Filmtips, Stockholms filmfestival, Oskuld, Off the Black, Wristcutters: a love story
Intressant?

Varning: förbittrande julkalender

I dagens SVD Kultur kan man läsa en intervju med moderata statsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund som skrivit ett öppet brev till SVTs vd Eva Hamilton. Är det de vanliga klagomålen om att SVT är vänstervridet som luftas? I och för sig, men den stora frågan är årets julkalender, som tydligen riskerar göra våra telningar till små bittra cyniker genom att ifrågasätta tomtens existens redan i första avsnittet. "När det gäller julkalendern tycker jag att man måste ha en tydligare målgruppsdiskussion", säger Mikael, och berättar skräckhistorier om alldeles för unga barn (eller kanske mest deras föräldrar) som efter exponering för sagda kalender skakats i sina existensiella grundvalar.

Det låter kanske som att jag tänker klaga på eller förlöjliga denne engagerade tittare och småbarnsförälder, men se det tänker jag inte alls göra! Utmärkt initiativ! Själv är jag inte uppfostrad med tomte och känner kanske därför inte heller riktigt hur vreden börja bubbla, men det är ju alltid grymt med människor som orkar jobba upp den här nivån av indignation över TV-program (vi är alldeles för få). Pluspoäng även för att han inte begränsade sig till de mer förväntade klagosångerna om Planeten (ensidig) och Fidel Castro-temakvällen (allmänt förkastlig).

Andra bloggar om: TV, indignation, Mikael Söderlund
Intressant?

TV-historia sker; Ingen antecknar

Vad är det med kulturjournalistiken egentligen?

Etern är sprängfylld med nyskapande och välskriven TV-dramatik, komplett med suggestiva teman och mångfacetterade karaktärer - något som bryter mot all konventionell visdom (eller konventionellt förakt kanske jag ska säga). Är det i själva verket så att dussintittaren INTE föredrar att vila hjärnan med färdigvispad underhållning á la Baywatch, utan väljer tuggmotstånd i form av Six Feet Under eller The Office? Kan det (otroliga tanke) vara så att han eller hon inte är helt dum i huvudet? Serieskapare som Joss Whedon, Rob Thomas och Aaron Sorkin förutsätter att vi uppskattar intelligent skriven dramatik, och vi svarar genom att älska deras alster och köpa dem på DVD. "Men vänta", säger kanske du. "Det där är ju killar som skriver för en smal publik, och har svårt att får sina serier att stanna i sändning." Ok. Vad sägs om Lost, västvärldens kanske största TV-fenomen? Vi börjar bli vana vid den typen av kvalitet, men kom inte och påstå att du inte hade blivit fullkomligt förstummad om du slagit på TVn en torsdagkväll för tio år sedan och sett en sådan pilot.

Motkraften utgörs av en närmast reaktionär falang av deckarserier där till exempel CSI, Bones och Criminal Minds hör hemma. Stenhårt håller de fast vid sin antiintellektuella dramaturgi, sina platta karaktärer och sina högerpolitiska undertoner. De är som portföljteologerna, killar i 20-årsåldern som i tredelad kostym sitter och pluggar på Carolina innan de går hem till sitt studentrum med kungafamiljen på väggen. Vad är det för fel med att låtsas som att allt är som var förr? Då när vi visste hur allt funkade?

Det som gör mig mållös är hur de här båda typerna av serier ställs bredvid varann i media, att CSI och Lost utan djupare diskussion beskrivs som "två populära serier" (medan epokgörare som Buffy the Vampire Slayer kläs ut till någon slags barnserie och inte låtsas om alls). Det pågår ett kulturellt krig varje kväll i tablåerna, men vår enda reaktion som kulturintresserade svenskar verkar vara att motvilligt lära oss känna igen bokstavskombinationen HBO. Om tjugo år kommer det att skrivas påkostade coffee table-böcker och göras dokumentärfilmer om den här omvälvande tiden i TV-dramatikens historia, men själva verkar vi inte bry oss nämnvärt.

Andra bloggar om: TV, dramatik, kulturdebatt, journalistik, rants
Intressant?

Special Unit 2

Hur dåligt självförtroende har en TV-kanal när det absolut första de säger i trailern för sin nya serie är att den är "self deprecating"? Just kidding. But not really, typ.

Andra bloggar om: TV, Special Unit 2
Intressant?