TV-historia sker; Ingen antecknar
Vad är det med kulturjournalistiken egentligen?
Etern är sprängfylld med nyskapande och välskriven TV-dramatik, komplett med suggestiva teman och mångfacetterade karaktärer - något som bryter mot all konventionell visdom (eller konventionellt förakt kanske jag ska säga). Är det i själva verket så att dussintittaren INTE föredrar att vila hjärnan med färdigvispad underhållning á la Baywatch, utan väljer tuggmotstånd i form av Six Feet Under eller The Office? Kan det (otroliga tanke) vara så att han eller hon inte är helt dum i huvudet? Serieskapare som Joss Whedon, Rob Thomas och Aaron Sorkin förutsätter att vi uppskattar intelligent skriven dramatik, och vi svarar genom att älska deras alster och köpa dem på DVD. "Men vänta", säger kanske du. "Det där är ju killar som skriver för en smal publik, och har svårt att får sina serier att stanna i sändning." Ok. Vad sägs om Lost, västvärldens kanske största TV-fenomen? Vi börjar bli vana vid den typen av kvalitet, men kom inte och påstå att du inte hade blivit fullkomligt förstummad om du slagit på TVn en torsdagkväll för tio år sedan och sett en sådan pilot.
Motkraften utgörs av en närmast reaktionär falang av deckarserier där till exempel CSI, Bones och Criminal Minds hör hemma. Stenhårt håller de fast vid sin antiintellektuella dramaturgi, sina platta karaktärer och sina högerpolitiska undertoner. De är som portföljteologerna, killar i 20-årsåldern som i tredelad kostym sitter och pluggar på Carolina innan de går hem till sitt studentrum med kungafamiljen på väggen. Vad är det för fel med att låtsas som att allt är som var förr? Då när vi visste hur allt funkade?
Det som gör mig mållös är hur de här båda typerna av serier ställs bredvid varann i media, att CSI och Lost utan djupare diskussion beskrivs som "två populära serier" (medan epokgörare som Buffy the Vampire Slayer kläs ut till någon slags barnserie och inte låtsas om alls). Det pågår ett kulturellt krig varje kväll i tablåerna, men vår enda reaktion som kulturintresserade svenskar verkar vara att motvilligt lära oss känna igen bokstavskombinationen HBO. Om tjugo år kommer det att skrivas påkostade coffee table-böcker och göras dokumentärfilmer om den här omvälvande tiden i TV-dramatikens historia, men själva verkar vi inte bry oss nämnvärt.
Andra bloggar om: TV, dramatik, kulturdebatt, journalistik, rants
Intressant?
Etern är sprängfylld med nyskapande och välskriven TV-dramatik, komplett med suggestiva teman och mångfacetterade karaktärer - något som bryter mot all konventionell visdom (eller konventionellt förakt kanske jag ska säga). Är det i själva verket så att dussintittaren INTE föredrar att vila hjärnan med färdigvispad underhållning á la Baywatch, utan väljer tuggmotstånd i form av Six Feet Under eller The Office? Kan det (otroliga tanke) vara så att han eller hon inte är helt dum i huvudet? Serieskapare som Joss Whedon, Rob Thomas och Aaron Sorkin förutsätter att vi uppskattar intelligent skriven dramatik, och vi svarar genom att älska deras alster och köpa dem på DVD. "Men vänta", säger kanske du. "Det där är ju killar som skriver för en smal publik, och har svårt att får sina serier att stanna i sändning." Ok. Vad sägs om Lost, västvärldens kanske största TV-fenomen? Vi börjar bli vana vid den typen av kvalitet, men kom inte och påstå att du inte hade blivit fullkomligt förstummad om du slagit på TVn en torsdagkväll för tio år sedan och sett en sådan pilot.
Motkraften utgörs av en närmast reaktionär falang av deckarserier där till exempel CSI, Bones och Criminal Minds hör hemma. Stenhårt håller de fast vid sin antiintellektuella dramaturgi, sina platta karaktärer och sina högerpolitiska undertoner. De är som portföljteologerna, killar i 20-årsåldern som i tredelad kostym sitter och pluggar på Carolina innan de går hem till sitt studentrum med kungafamiljen på väggen. Vad är det för fel med att låtsas som att allt är som var förr? Då när vi visste hur allt funkade?
Det som gör mig mållös är hur de här båda typerna av serier ställs bredvid varann i media, att CSI och Lost utan djupare diskussion beskrivs som "två populära serier" (medan epokgörare som Buffy the Vampire Slayer kläs ut till någon slags barnserie och inte låtsas om alls). Det pågår ett kulturellt krig varje kväll i tablåerna, men vår enda reaktion som kulturintresserade svenskar verkar vara att motvilligt lära oss känna igen bokstavskombinationen HBO. Om tjugo år kommer det att skrivas påkostade coffee table-böcker och göras dokumentärfilmer om den här omvälvande tiden i TV-dramatikens historia, men själva verkar vi inte bry oss nämnvärt.
Andra bloggar om: TV, dramatik, kulturdebatt, journalistik, rants
Intressant?
posted by Teresa at onsdag, december 06, 2006
2 Comments:
amerikanerna skriver ju såklart redan de där böckerna, den bästa på temat jag läst är Everything Bad is Good for You av Steven Johnson, den borde alla läsa - om inte annat för att den höjer West Wing till skyarna.
amazonlänk:
http://www.amazon.com/Everything-Bad-Is-Good-You/dp/1573223077
Jag tror att folk verkligen vill bli utmanade. I ljuset av den här utvecklingen som du skriver om är det ju nästan mirakulöst hur populär Twin Peaks var på sin tid. Jag kommer ihåg att mina föräldrar var helt förtrollade - och under den efterföljande ökenvandringen före HBO-serierna började visas av public service hann de nästan tappa intresset för tevedrama. Nu ställer morsan in en påminnelse i mobilen så att hon inte ska missa Sopranos.
Som du säger görs det ändå så sjukt mycket reaktionär skit nu också. Jag kollade lite på första säsongen av Angel i går, och den var ju på sin tid en enorm besviklse – men med facit i hand kan man säga att till och med svag Whedon är ganska mycket bättre än det flesta andra. Kanske jag ändå ska se hela den serien vid tillfälle.
Skicka en kommentar
<< Home