lördag, november 18, 2006

Festivalrecension: A Dirty Carnival

Biyeolhan geori, som den heter på originalspråket koreanska, är den två och en halv timme långa berättelsen om Byung-doo, en knappt 30-årig kille någonstans i gråzonen mellan gängmedlem och wise guy. Som jag tidigare skrivit har den jämförts både med Heat och Goodfellas, och den senare känns som en bra mycket relevantare referenspunkt. Byung-doo är inte en hård snubbe. Han är flitig, arbetsam och lite småängslig, och jag blev allvarligt talat en aning chockerad när han plötsligt började slå folk sönder och samman med basebollträn - något han givetvis bara gör då och då när det verkligen behövs. Det som är lite roligt är att filmen INTE handlar om hur Byung-doo gradvis förhärdas (den filmen har man ju sett några gånger), istället plågas han filmen igenom av sin egen brutalitet, särskilt när han ser den genom sina laglydiga anhörigas ögon.

Samma imdb-kommentator som jämför A Dirty Carnival med Goodfellas kallar den för "a brooding type of film", och det är en rätt bra beskrivning. Vi får följa Byung-doo medan han jobbar sig framåt och uppåt i hierarkin, men det är inte direkt fråga om en sådan där rags-to-riches-moralitet där huvudpersonen blir superstjärna och sedan kraschar; i stället tuffar Byung-doos tillvaro på utan några nämnvärda förbättringar. För varje fiende han röjer ur vägen hoppar en annan fram, och om inte jobbet går dåligt blir hans mamma sjuk igen. Som om inte detta vore nog försöker en av hans gamla högstadiekompisar, numera filmregissör, pumpa honom på smaskiga historier från gangsterlivet för att fylla ut filmmanuset han jobbar på.

Så här två dagar efter att jag sett filmen är det många bilder som stannat kvar i huvudet, men framför allt två:
* Knivslagsmålet mellan Byung-doos killar och ett konkurrerande gäng. En helt makalös scen som verkligen känns som hämtad från historisk action á la Braveheart - det är två arméer med fotsoldater som möts fast med knivar och baseballträn i stället för svärd och sköldar, fjärran från "slick" Matrix-fighting. Svårt att förklara, men jaw-dropping grymt.
* De återkommande karaokescenerna där alla från superbossen till Byung-doos högstadiekärlek sjunger koreansk schlager mot kameran.

Skådespelerna är utmärkta, framförallt den helt galet bra huvudrollsinnehavaren In-seong Jo. Jag har ju noll koll på koreansk film och förväntade mig se en typ tre kilometer lång resumé med asiatiska storfilmer på hans imdb-sida, men icke - bara 8 produktioner, varav flera för TV. Efter ytterligare efterforskningar har jag fått intrycket att han just håller på att få sitt stora genombrott med A Dirty Carnival, så det är väl bara att hålla utkik efter honom i framtiden - och jag föreslår att du börjar med att se den här filmen.

Du har fortfarande chans att hugga den här på filmfestivalen, i skrivande stund finns biljetter kvar både till visningen 19:e och 21:a.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?

1 Comments:

Anonymous Mattias said...

Ja, det var en mycket bra film. Det som imponerade mest på mig var hur känslosamt stark den var. I gangsterfilmer brukar jag alltid känna en distans, men här kom man nära och det kändes på riktigt.

4:38 em  

Skicka en kommentar

<< Home