My Super Sweet Misslyckade Socialisering

Just när jag tror att MTV inte kan lura in mig i nåt nytt halvfördummande drämmer de till med "My Super Sweet sixteen", som handlar om obscent bortskämda amerikanska tonåringar i fart med att planera sina respektive sextonårsfester. På Pimp my ride-manér har varje avsnitt exakt likadant upplägg:

* Möte med festplaneraren
* Monologer om hur den här festen ska definiera personen i fråga ("I'll be remembered FOREVER")
* Monologer om vilken bil man MÅSTE få
* Tjat på föräldrar om bilen man MÅSTE få
* Tveksamhet från föräldrar till tonåringens (oftast fullkomligt vansinniga) bilval
* Traumatisk klänningsprovning
* Kackel med bästa kompisen över maktberusningen i att basa över en gästlista
* Utdelning av inbjudningar till de coola på skolan
* Bitterhet från de objudna
* Maximal exponering av huvudpersonens galloperande fåfänga/bortskämdhet (resor till Europa för att shoppa kläder förekommer)
* Sista minuten-trauma innan festen (klänningen PASSAR INTE!!!! Håret blir FEL!!!)
* Födelsedagsbarnets triumfatoriska intåg på festen (ofta buren i någon typ av bärstol av synbart förnedrade inhyrda skådisar)
* Feedback från gästerna (This is the coolest party EVER! eller Wow! She is so RICH!)
* Mingelbilder av sextonåringar i mycket dyra kläder som larvar runt planlöst i en festlokal
* "Surprise"-överlämning av just den vansinniga bil flickebarnet önskat sig
* Bild av pappan som ser märkligt tom ut när han ser sitt barn köra iväg med familjens besparingar i bilform

En större människa hade kanske kunnat titta på det här programmet en gång, konstaterat att det är otroligt enformigt samt uppenbarligen superkonstruerat (man undrar vilka manipulativa intervjutekniker som har kramat ur flickstackarna just de soundbites som får dem att framstå som kompletta jubelidioter) och lämnat serien åt sitt öde - men inte jag.

Varje gång jag råkar flippra förbi MÅSTE jag titta klart. Jag MÅSTE vältra mig i äckelkänslor över den obscena (jag upprepar mig, men det är det enda rätta ordet) slöserikultur som verkar löpa amok bland välbeställda familjer i USA. Jag MÅSTE förfasa mig över de ryggradslösa föräldrarnas "så länge hon blir glad"-uppfostran. Jag ryser av "älska att hata"-välbehag när tjejerna uttrycker den ena "socialisering gone horribly wrong"-klyschan efter den andra: "If my parents buy me the Escalade, then I'll know they love me".

Sociologiporr är vad det är.

Andra bloggar om: TV, MTV, populärkultur, dokusåpor, My Super Sweet Sixteen
Intressant?