fredag, oktober 06, 2006

Heroes: nu börjar det ta sig!


Jag sade ju tidigare att jag inte ville döma Heroes efter bara ett avsnitt, och det var nog rätt. Särskilt mot slutet av andra avsnittet började det titta fram ett och annat som inte känns som en omtuggning av någon annan serie, utan alldeles eget. Jag vill inte spoila om du inte har hunnit titta än, men slutet ändrade i alla fall mina förväntningar på serien fullständigt - jag har gått och funderat på det efteråt och ser fram emot nästa avsnitt mer och mer.

Det hindrar ju förstås inte att jag har lite klag också. För det första: Känns inte cheerleader-Claires pappa som en riktigt dålig cigarettmannen-rip? Särskilt när han får extra repliker att säga högt för sig själv så att ingen ska missa "undertexten" (övertexten?).

För det andra: Kan författarna vara snälla och inta några säsonger Veronica Mars så att de lär sig hur man paketerar romantisk spänning på ett snyggt sätt? Rob Thomas metod - att först i varje säsong grundligt visa varför leadsen absolut INTE kan bli ett par, för att sedan i all tysthet plocka bort hinder efter hinder - tål att studeras grundligt. Observera dock att den knappast funkar om man inte också lär sig bli att lite bättre på att peta in undertext. Den ganska pinsamma scen i senaste Heroes där man faller tillbaka på pajiga trick som att låta karaktärerna ramla på varann (!) för att etablera den (orimligt?) glamorösa forskaren och hans nya granne som ett möjligt par, visar rätt tydligt vilken nivå man befinner sig på för tillfället.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?

2 Comments:

Blogger Steve said...

Hörde talas om serien när den började reklamas på diverse sajter inför premiären och tyckte den såg ganska klassiskt moraldrama-ig ut så jag ignorerade den, fastän den verkade ha en intressant plot. Sedan råkade jag in på din blog å fick upp intresset igen. Ville dock inte läsa inlägget innan jag sett serien och nu när jag gjort det kan jag nog säga att jag håller med dej. Fast cheerleaderdelen är jag inte särskilt förtjust i. Varandes japanofil är mina favoriter istället just japanen och även konstnären. Så slutet på avnsitt två var som sagt väldigt lovande. Ska bli spännande att se vad de hittar på i avsnitt tre (som jag laddar i detta nu).

Sen finns det en hel del sånadär logiska saker som inga berättelser som vill avhandla denna typ av saker verkar bry sig om att lösa. Exempelvis då japanens tunnelbaneresande. Siffrorna på klockan ändrar han ju väldigt snabbt och massa minuter går åt där. Kommer inte ihåg hur många men är säker på att vagnen borde hunnit stanna åtminstone en gång eller att något annat hänt runt omkring under den tiden. Det ser istället ut som att han bara lyckas påverka visarna på klockan och inte tiden själv. Sådana småsaker hittar man överallt, framförallt angående cheerleaderns skador (blod på hennes hud försvinner men inte blod på tröja eller som droppat på golv, osv.) och jag fortsätter störa mej.

Men storyn verkar utvecklas åt rätt håll som sagt och man är redan van vid att protse från störande moment i amerikanska serier eftersom man annars inte skulle kunna se på något med behållning. Därför kommer jag inte nämna alla gråtande iloveyou-son/dad/mom/brother och smäktande familjemoralstråkar.

Varför skulle förresten pappa professor bli till sej av att få läsa en äldre utgåva av Om arternas uppkomst? Den boken borde han väl redan läst ett par gånger. Anar man en boktryckarkonspiration eller bara romantiskt smalltalk?

Hursomhelst, hoppas du uppskattar detta uppsatsinlägg. Ser fram emot kommentarer kring nästa avsnitt.

12:18 em  
Blogger Teresa said...

shit vad trevligt, här ignorerar man sin egen blogg i en hel vecka och blir ändå belönad med kommentarer! Fler uppsatser, tack :)

Nu har det väl hunnit komma ett avsnitt till, men jag är mitt i en flytt och hela mitt TV-nedladdningssystem är på the fritz så att säga. Nu när jag börjat ägna Heroes sjukt mycket mer intresse än vad serien kanske förtjänar måste jag ju fortsätta, så det kommer säkert fler inlägg...

Salarymannen är ju väldigt fin, annars gillar jag politikerns lillebror (min inre gilmore girls-fangirl som lever ut?). Kan inte säga nåt om tredje avnsittet som sagt, men det känns som att jag inte sett tillräckligt av konstnären för att ha nån åsikt om honom - fast hans bilder är ju otroligt mycket snyggare än vad jag skulle förvänta mig av en sån här serie, den saken är klar.

1:39 fm  

Skicka en kommentar

<< Home