Heroes: nu börjar det ta sig!

Jag sade ju tidigare att jag inte ville döma Heroes efter bara ett avsnitt, och det var nog rätt. Särskilt mot slutet av andra avsnittet började det titta fram ett och annat som inte känns som en omtuggning av någon annan serie, utan alldeles eget. Jag vill inte spoila om du inte har hunnit titta än, men slutet ändrade i alla fall mina förväntningar på serien fullständigt - jag har gått och funderat på det efteråt och ser fram emot nästa avsnitt mer och mer.

Det hindrar ju förstås inte att jag har lite klag också. För det första: Känns inte cheerleader-Claires pappa som en riktigt dålig cigarettmannen-rip? Särskilt när han får extra repliker att säga högt för sig själv så att ingen ska missa "undertexten" (övertexten?).

För det andra: Kan författarna vara snälla och inta några säsonger Veronica Mars så att de lär sig hur man paketerar romantisk spänning på ett snyggt sätt? Rob Thomas metod - att först i varje säsong grundligt visa varför leadsen absolut INTE kan bli ett par, för att sedan i all tysthet plocka bort hinder efter hinder - tål att studeras grundligt. Observera dock att den knappast funkar om man inte också lär sig bli att lite bättre på att peta in undertext. Den ganska pinsamma scen i senaste Heroes där man faller tillbaka på pajiga trick som att låta karaktärerna ramla på varann (!) för att etablera den (orimligt?) glamorösa forskaren och hans nya granne som ett möjligt par, visar rätt tydligt vilken nivå man befinner sig på för tillfället.

Andra bloggar om: Heroes, Veronica Mars, Rob Thomas, TV, TV-tips
Intressant?