Heroes: Vad exakt är grejen?

Heroes är en sådan där serie som jag sett fram emot att provsmaka, men inte vågat ha för höga förhoppningar inför. Konceptet lät lite som X-men blandat med Unbreakable - ganska sympatiskt med andra ord - men den idé är ju inte skapat som inte kan saboteras med ett kasst utförande, så jag höll nere på entusiasmen.

Nu har jag tittat, och omdömet är: Jovars. Gott om sympatiska karaktärer, lite lovande plotlines och fina dramatiska bilder som gjorde en sugen på mer. MEN (och ett sånt finns det ju nästan alltid). Som jag ser det har serien ett stort problem: Takten på informationsutlämning (jeez, det måste finnas ett bättre ord för det där). Piloten inleds med pampig musik och följande text på svart bakgrund:

"In recent days, a seemingly random group of individuals has emerged with what can only be described as 'special' abilities. Although unaware of it now, these individuals will not only save the world, but change it forever. This transformation from ordinary to extraordinary will not occur overnight. Every story has a beginning."

On the nose, någon? Alltså lite mystik kan man väl försöka behålla? Sedan följer en genomgång av ett ganska stort antal personer och deras upptäckt av sina krafter, och det går undan: killen med time/spacekrafter måste först tänka så att det knakar för att få tiden att gå bakåt några sekunder, men en timme senare teleporterar han sig lite varstans utan problem.

Det körs samma grej som i Lost med de långsökta kopplingarna mellan olika karaktärer, vilket jag i sak är helt för - men hade man dött av lite subtilitet? Jag vill inte veta hur ALLA är kopplade till varann i första avsnittet! Det kan säkert hända att det är något helt annat som är centralt i serien och man bara vill beta av superhjälte- och magiska kopplingar-temana så fort som möjligt, men vad är då det viktiga? Min skräckvision är att det har suttit nån kostym och bestämt: "Joråsåatte grabbar, verkar ju skitbra det här, men ni måste fatta att TV-tittare är dumma. Dumma som tåget. Vi kan köra alla de här crazy grejerna ni vill ha, men då ska det vara på ett sätt så att alla fattar."

Jaja, det är lätt att vara hård bara efter ett avsnitt, och första intryck stämmer ju inte alltid (såpass mycket har jag lärt mig av Scrubs). Kanske är det så att det är något helt annat som är grejen med Heroes, och att jag är så fast i mina associationer till Lost och Unbreakable att jag så att säga inte ser skogen. Även om det inte är så, kanske det i alla fall var ett not-quite-perfekt pilotavsnitt som ändå inleder en helt okej dramaserie, det fanns ju faktiskt ett antal scener som var mycket lovande - hela plotlinen med cheerleadertjejen är till exempel helt förtjusande: Den innehöll inte bara tonårsavigt tjurande mot hela superkraftkonceptet, utan även rejäla äckeleffekter: "Vaddå, sticker mina blodiga revben ut ur tröjan? Men åååh. Vad pinsamt."

Mer sånt, mindre nerkörande i halsen av information (och snälla låt inte den annalkande katastrofen vara ett terrordåd) så kommer jag och Heroes komma överens alldeles utmärkt. Och om det dessutom visar sig att den har dolda djup, så mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, populärkultur, Heroes, X-Men, Unbreakable, recensioner, pilotavsnitt, Lost, cheerleaders, superhjältar
Intressant?