torsdag, september 21, 2006

John Waters 4 life!

Härom veckan fick jag och sambon gå igenom hans brorsas filmhylla på jakt efter lånbart material - egentligen skulle vi bara låna Cowboy Bebop (som jag av okänd anledning inte hade sett än) men vi traskade hem med en hel packe godbitar, till exempel director's cut-versionen av Cry-Baby som släpptes i somras. Till min egen förvåning har jag sedan dess sett den två gånger som den är, en gång med kommentarspår, avnjutit extramaterial-dokumentärern "It came from Baltimore", börjat göra research på den kommande musikalversionen samt planera att köpa soundtracket. Jag mindes den som en kul film, men när jag nu fick den i min hand blev jag plötsligt lika drabbad som under vårt första skälvande möte. Let me set the scene...

Året är 1993, jag är tretton år. Som belöning för att jag modigt genomlidit en rotfyllning tar min mor med mig på något så ovanligt som ett videobutiksbesök mitt i veckan. Men vad ska jag välja? Jag är precis mitt i 21 Jump Street och Clarissa-tittande tweenålder (även om den termen väl inte var myntad då) samtidigt som jag håller på att genomgå något slags filmmässigt uppvaknande (jag ser Bagdad Cafe om och om igen, likaså My own private Idaho). Min blick fastnar på den här bilden:

Sedan var det klippt. Nog för att Johhny depp är mycket mycket mycket snygg i titelrollen, men det var John Waters som vann mitt knappt tonåriga hjärta. Jag förstod inte alla popkulturella referenser, och gudarna ska veta att jag inte hade hunnit se några juvenile delinquency-filmer, men jag fattade att det var subversivt på något sätt, och jag kände igen geniala sång- och dansnummer när jag såg dem. King Cry-Baby indeed!

Jag slet halvt ut min storebrors exemplar av Polyester under högstadietiden, hela tiden med en vag känsla för att det fanns en hel kultur av filmskapande här som jag inte riktigt fattade. Sedan tappade jag bort herr Waters på något sätt. Jag har egentligen inte sett så många av hans filmer, inte ens Hairspray har kommit i min väg. När jag gick på filmskola introducerade mig min hjälte till roommate för Pink Flamingos vilket ledde till ett heligt löfte om att se alla John Waters-filmer snarast, ett löfte som lika snabbt glömdes. Den enda konsekvensen har varit att varje gång jag ser en Watersfilm recenseras eller stå i uthyrningshyllan tänker jag "Oj, den där borde jag nog se".

Naturligt nog förutsatte jag att mitt bristande engagemang måste bero på att filmerna inte så fantastiska, utan mer en nostalgigrej. Tre minuter in i Cry-Baby visste jag att jag misstagit mig. Och jag vet vad jag vill ha i julklapp.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,
Intressant?

3 Comments:

Anonymous Johan said...

Och jag, som aldrig har sett en John Waters-film förut, och inte är nåt fan av musikaler (även om Cry-Baby strängt sett inte är en sådan) tyckte också att den var fantastisk. Det ni.

3:16 em  
Anonymous Johannes said...

Vilket sammanträffande, jag såg om den härom dagen med. :)

Såg även om Heathes som jag köpte på DVD för ett tag sen, även den är precis lika underbart genial som jag mindes den.

11:03 fm  
Blogger Teresa said...

Ja herregud, vi hyrde Heathers för några månader sedan eftersom varken Johan eller Anders hade sett den. Man blir ju varm i hjärtat...

8:58 fm  

Skicka en kommentar

<< Home