måndag, september 04, 2006

Alltså inte SÅDAN kristen pop!


Efter förskräckta kommentarer från min sambo känner jag att jag måste förklara mig. Jag har alltså inte varit på festival för att lyssna på kristen pop (sån där man ooar och gitarrsolar till Jesus ära) utan på en festival som Västerås stift anordnar. Festivalarrangörerna är religiösa, inte musiken. Nu frågar sig förstås vän av ordning varför den distinktionen är så viktig, religiöst som religiöst eller? På det kan jag bara svara en sak: Ha!

Det är lätt att tro om om man inte har någon kontakt med kyrkan (utom något bröllop vart femte år eller så) att kristna är på ett visst sätt - nämligen som de kristna som oftast syns på TV, nämligen AMERIKANSKA kristna. Precis som att svenskar tror att vi har juryrättegångar och Mirandarättigheter i Sverige, tror vi tydligen även att den genomsnittskristne är abortmotståndare, bokstavstroende och djupt konservativ. Man kan inte ha mer fel. Det är nämligen så att det lustigt nog finns ett antal OLIKA kulturer i den världsvida kyrkan med miljoner medlemmar - det finns rentav olika kulturer i lilla Sverige. Det här är självklart för mig som är uppfostrad i kyrkans trygga famn, eller rättare sagt ett mycket specifikt hörn av densamma. Numera har jag vandrat iväg därifrån (även om jag av någon outgrundlig anledning fortfarande är vansinnigt engagerad i en SKU-grupp), men den kyrkokulturella kartan är fortfarande lika utstakad för mig som den politiska är för barn som fått lyssna på Kåldolmar och Kalsipper och lärt sig misstro moderater.

Låt mig ge ett exempel: Jag är en produkt av Västerås stift, ett riktig hippiestift - på stiftstgården i Rättvik sjunger ungdomarna låtar med textrader som "Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige, det är en del av hans eget som du ger tillbaka", Stiftskansliet bojkottar Coca Cola och man kan lätt få intrycket att internationellt hjälparbete och kritik av världsbanken är kyrkans främsta uppgift. Jag som är uppvuxen här (och i ärlighetens namn mer intresserad av proggig solidaritet än själsliga frågor) tycker ju att det är skitbra, men min syster präststudenten har berättat om skällsordet "mälardalsteologi" som hörs från somliga utsocknes studenter på pastoralinstitutet, och som om jag förstått rätt innebär att man vattnat ur det kristna budskapet tills det bara är allmänt mys och politisk korrekthet kvar. Ahum.

Mina älskade kusiner däremot är uppvuxna i Göteborgs stift. De är konfirmerade på Åh stiftsgård, och där bangar man inte för lite Jesus - en helt annan Jesus än jag känner igen dessutom. Jesus som jag är uppvuxen med är rebell-Jesus som driver ut månglarna ur templet, har emo-ångest i Getsemane och är allmänt svår (men lätt att tycka om, alla gillar ju en badboy). Den här västkust-Jesus verkar liksom mer... andlig. Man vill komma närmare honom, sjunger man med slutna ögon och mycket känsla, och leva efter hans lagar. Ärligt talat blir jag en aning generad över allt det här blundandet och sjungandet, det är som i Om en pojke, med hippiemamman som sjunger "Killing me softly" och Hugh Grant som vill dö. När jag sitter i en sådan kyrka känner jag mig lika vilsen som den genomsnittlige dopbesökaren som inte vet när det är dags att sitta eller stå, trots att jag gått i kyrkan varje söndag under hela min barndom. Olika kulturer, helt enkelt.

Jag känner ingen som lyssnar på kristen pop, MÖJLIGEN några hårdrockare som köper Narnias skivor, men hårdrockares smak kan jag inte ta ansvar för. Mina kristna bekanta är inte abortmotståndare, emot gayäktenskap eller kvinnliga präster, och det är i ALLRA HÖGSTA GRAD inte med i kristdemokraterna - ett parti som är sprunget ur frikyrkorörelsen och har mycket lite med svenska kyrkan att göra. Jag blir som du märker lite provocerad när någon anklagar mig för att tillhöra "fel" kyrkokultur, fast jag inte ens är kristen längre. Det är kanske lite som när folk klumpar ihop olika vänstergrupper - för den som är på insidan är skillnaden allt.

Här kommer alltså en redogörelse för vad jag egentligen HAR gjort under helgen:
Deltagit i proggkristna festivalen Rock for Moc (fast Reggae-bandet Collision kände sig tvungna att formulera om namnet till 'Rrrock for Mocambique' - även de har väl gränser för vilka töntiga saker de vill förknippas med) där jag har suttit i ett tält med andra rollspelsnördar och lärt kidsen spela sällskapsspel (normala sekulära spel naturligtvis). Jag har iklädd medeltidskläder lärt ut renässansdans till ännu fler kids, samt glidit förbi en och annan spelning.

Jag har INTE:
Sjungit med slutna ögon, talat om för någon att Jesus älskar dem eller bett till Gud i mikrofon.

Sensmoral: Jag har en massa betänkligheter för vilka kyrkliga verksamheter jag förknippas med, däremot vältrar jag mig i rollspelshobbyns ocoolhet utan ett ögonblicks tvekan. Ser man på.

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant?

5 Comments:

Blogger Malin said...

Hahaha. Väl rutet. Jag funderar faktiskt på att åka på Allhelgona, galet nog. Vad tror du om det? Ska du dit?

10:52 fm  
Blogger Marta Axner said...

ha ha, välformulerat. hoppas du har haft det bra.

Hörde talas om någon religionssociolog som forksade om prästbarn och menade att de var väldigt viktiga kulturbärare och viktiga för samhällets försåelse/kunskap om kyrkan. MÅnga prästbarn är ju ljumma eller avståndstagande till kyrkan men väldigt initierade och bidrar till att på något sätt upprätthålla kulturen eller kunskapen om kyrkan och minska fördomarna.

12:05 em  
Blogger Teresa said...

Malin: Om jag ska dit? Jag ska arrangera lajvet motherfucker!
Marta: interesting point :)

8:37 em  
Blogger Malin said...

Haha sorry, är inte uppdaterad längre. Vad blir det för lajv då?

11:00 fm  
Anonymous Meta said...

Vill bara påpeka att den citerade textraden om den fattiges andel i din rikedom, själva urkommunismen skulle man kunna säga, när sången var ny på 70-talet uppgavs vara ett citat från kyrkofadern Augustinus på 300-talet (eller om det var den ännu äldre Ambrosius, känd för att ha döpt och undervisat den mer kände Augustinus). Dock tror jag att man även på den tiden i kyrkan gjorde skillnad mellan den fattiges rätt (och inte minst sätt) att kräva sin del och den (relativt) rikares skyldighet att avstå den...

1:03 em  

Skicka en kommentar

<< Home