Barnmodeller säljer popdrömmar - jag köper

JC är ett av de klädmärken vars reklamfilmer jag kommer ihåg från när jag själv gick på mellanstadiet (där jag förmodar att deras främsta målgrupp håller till). De var liksom lite amerikanska, med sköna slackermodeller som gled runt i kaliforniska sommarhus (det här var alltså innan chinga chinga chinga-låtens inträde, 80-a som jag är). På den tiden hette inte barnavdelningen Boys and Girls utan Rabbit, och det var mycket coolare att handla där än på H&M. Allra coolast var förstås att handla sina kläder på riktiga JC och minst coolt var att ärva sina kläder från äldre syskon som vi geeks gjorde. JC var ett varumärke jag kände viss underlägsenhet inför, och om jag någon gång vågade mig in i en av deras affärer smög jag längs väggarna och gick ut så fort jag kunde.

Numera är jag lite äldre och har den relationen till helt andra märken, men jag följer fortfarande JCs reklamkampanjer av någon anledning. Jag retade upp mig på deras OC-kampanj - den där Mischa Barton tvingade på sig deras billiga kopior av märkeskläderna hon har i verkligheten och därmed fick dem att se ut som disktrasor i jämförelse - och jag myste till deras Carmen Electra-film (äntligen en kändis som passade ihop med vad JC säljer).

Nyligen har det poppat upp en ny JC-reklam, eller närmare bestämt för nya butikskonceptet "J – Youth Culture of JC". Boys and Girls är nämligen ett minne blott, nu satsar man nytt för att nå tweensen: "Potentialen inom barn- och ungdomsmode är enorm, preteengruppen är en viktig målgrupp" säger Erik Andersch, konceptchef på JC till DI. När jag nu är färdig med den lilla rysningen som sådana uttalanden automatiskt framkallar (jag tänker bara på dinosaurietelefonen i In good Company) kan jag berätta om den skitbra/onda filmen som ska få barnen i Sverige att tjata till sig dyra trendkläder och reta sina jämnåriga som inte har råd: Den visar grupper med superstylade slackermellanstadiekids som spelar covers på I'm in the band av Hellacopters i olika musikstilar (man kan titta själv på hemsidan). I swear to God, när elektrotjejerna dök upp i rutan skrek min inre elvaåring "JAG VILL VARA SOM DEM! TA MIG TILL JC!!!"

Det JC har gjort (alldeles själva, de har ingen reklambyrå) är att sätta ihop egna band i tweens-ålder, spela in låtar, bygga sin hemsida runt dem och ta in Infinite Mass-Amir för att regissera en reklamfilm/musikvideo. Enligt JC är det iofs inte alls så det gått till, de har bara råkat hitta fyra redan existerande band (bestående av misstänkt vackra barn) på Adolf Fredrik och Fryshuset. Jojo... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Å ena sidan tycker jag som (mer eller mindre) vuxen att det är rätt fult att ytterligare elda på barnkändistrenden - å andra sidan spinner den tidigare nämnda elvaåringen som en nöjd katt över att ha blivit så väl förstådd av en reklamkreatör. Hur som helst: Ett-noll till JC.

Andra bloggar om: JC, reklam, mode, branding, etik, tweens, J-store, J - youth culture by JC, Mischa Barton, Carmen Electra, Irma & Nicole, barnmode
Intressant?