Skärpning, Beyoncé! Om kvinnliga artisters ansvar

Tittade på Beyoncé video för "Deja vu" häromdagen och landade som vanligt i min vanliga "Vad Håller Beyoncé På Med Egentligen?"-rant (en underavdelning av "Varför Lever Inte Mina Idoler Upp Till Mina Orealistiska Förväntningar"). Ursprunget till "Vad Håller Beyoncé..." är Lauryn Hill-spelningen på jazzfestivalen förra sommaren. Lauryn (också en stor idol) verkade ge ifrån sig lika mycket energi som ett normalstort kärnkraftverk i en timslång superintensiv urladdning där hon spelade låtarna från sin unplugged-skiva i superheta funkarrangemang. När jag smått utmattad stapplade därifrån fanns bara en tanke i mitt huvud: Vad håller alla andra kvinnliga artister på med egentligen?

Jag hade blivit så van vid urvattnad bakgrundsmusikpop (även från musiker som borde veta bättre) att jag inte tänkt så mycket på saken, men plötsligt stod det klart för mig, och Beyoncé blev artisten som fick personifiera hela problemet. Hon lär knappast behöva arbeta en dag till i sitt liv av rent ekonomiska skäl. Hon är en skicklig låtskrivare. Hon MÅSTE ju ha vettigare saker att säga än att hon är tokig i sin pojkvän. Och det kan omöjligen vara så att hon blir tvingad att strutta runt i små kläder i varenda video. Jag menar såhär: Världen är full av kvinnliga artister som är så illa tvungna att puta med läpparna och åma sig i underkläder om de vill bli uppbackade av skivbolag och andra - Det är till exempel knappast så att Pussycat Dolls kan välja att lägga om image och go alternative - men Beyoncé är faktiskt inte där. Hon har inte bara headlinat turnéer tillräckligt för att skåpa hem rätt rejält med fuck you-pengar - hon har skrivit (och producerat) några av Destiny's Childs största hits, och det är ju som bekant låtskrivarna som skrattar hela vägen till banken.
På Lauryn Hill-konserten stod det fullkomligt klart att damen ifråga inte bara blivit knäpp och flyttat till Jamaica för att röka på, hon hade gjort ett moget övervägt val: popstjärna eller artist med substans? Tydligen hellre det senare för Lauryn. Tydligen inte för Beyoncé.

Inte för att låta som en feministiskt nyvaken fjortonåring, men sedan när är det högsta målet för kvinnliga musiker att platsa i Playboy? Jag kräver inte ens att flickstackarn ska sluta raka sig under armarna, det enda jag begär är en och annan låt som handlar om någonting. Det är ju faktiskt möjligt att göra hittiga låtar med bra text, men inte ens det ger hon ifrån sig - för att då inte tala om tuffa videor med en smula integritet, smarta helgjutna album och ett allmänt intryck av att ha något annat intresse av sin musik än hur många dollars den kan generera.

Vi vet redan att Beyoncé är en genial musiker, vi vet att hon är en överdängare på att komponera musik, att hon är en slick producent och att hon är en vass affärskvinna. Nu skulle jag vilja få några andra misstankar bekräftade:

* Beyoncé är en riktig person med tankar och känslor som inte låter sig uttryckas i textrader av typen: "Ooh boy, you're looking like you like what you see".

* Beyoncé är en såpass kreativ person att hon kommer att tröttna på att göra samma låt om och om igen.

* Beyoncé tror tillräckligt mycket på sig själv och är tillräckligt självständig för att skita i vad skivbolagsgubbarna tycker och göra en skiva som verkligen testar hennes gränser - och då menar jag inte gränser som i "Det är svårt att vara filmstjärna och popstjärna samtidigt".

Snälla, snälla Beyoncé: Börja bekräfta de här misstankarna, annars kommer jag börja hysa andra, av en helt annan karaktär.

Andra bloggar om: Beyoncé, Deja vu, musik, populärkultur, feminism, politik, Lauryn Hill, rants
Intressant?