Hiphopdefinition leder till förvirring

Läste en notis i DN som väckte mitt intresse och fick mig att leta upp en aningen mer uttömmande artikel från BBC News: Det ska öppnas ett hiphopmuseum i Bronx för att hedra detta Amerikas genuina kulturarv: "Only two forms of music are uniquely American, jazz and hip-hop. This will be an opportunity for people to learn about it, to view it and to listen to it," säger museets initiativtagare tillika kommunalråd Larry Seabrook. Politikerna har dock varit snabba med att tala om att inte samtliga urbana musikgenrer ska få lägga sina eventuellt småkriminella vantar på utställningsutrymmet: "We're not talking about gangsta rap," säger Seabrook. "We're talking about hip-hop." och lägger för säkerhets skull till: "Anybody can be a thug."

Min första tanke var: Meh! Gangstarap är väl en del av hiphopens arv lika mycket som något annat? Man kan väl inte sopa det man tycker är pinsamt under mattan, eller? Min andra tanke var: Vet jag över huvudtaget vad jag pratar om? Den andra tanken ledde till en massa genomharvande av artiklar och debattinlägg i ämnet som alla i princip förde fram någon av följande åsikter:

A) Ett museum är till för att hedra framstående medborgare och bära vidare deras arv. Gangstarappare har inte bidragit med något positivt, alltså kan de ju glömma att vi lägger skattepengar på att komma ihåg dem (en av artikelförfattarna ger dock Tupac dispens).

B) VA???!!!??? Ska inte NWA få vara med på världens första hiphopmuseum? VA?!!!

C) Hiphop och rap är två helt skilda genrer, alltså är det hela inte ett dilemma över huvudtaget.

Alternativ C gjorde mig lite förvirrad, för jag trodde det hängde ihop så att hiphop består ett antal element, varav rap är ett. Ett hiphopmuseum skulle med det antagandet täcka in allt från graffiti och breakdance till olika rapgenrer, så väl gangsta rap som horror core.

I en artikel om hög brottslighet på svarta klubbar i Seattleområdet från The Strangers webbupplaga, säger DJ Funkdaddy, en av Seattles främsta Djs såhär: "There's a difference between hiphop and rap. Though white and black people like rap, it's mostly whites who are into hiphop." Om någon undrar, så är det inte på de vita hiphopklubbarna man har problem med skottlossning på parkeringen.

Artikelförfattaren Charles Mudede ger inte ifrån sig någon tydligare definition av vad som rent tekniskt är vad annat än att hiphop "inspires head nodding rather than rump shaking", men listar exempel. Wu Tang Clan, De La Soul, Talib Kweli, Eric B. & Rakim är hiphop, medan Ludacris, Ja Rule, Nas, and Jay-Z är rap. Kan jag sluta mig till att "hiphop" i det här fallet betyder "finrap" och att "rap" betyder "fulrap"? På Seattles “riktiga” hiphopklubbar hittar man "white b-boys, b-girls, regular hipsters, and intellectual types for whom hiphop culture has become a serious academic concern" och på golvet utövas klassisk brekdance, medan rapklubbarna frekventeras av svarta med alla möjliga olika livsstilar (varav en liten oönskad andel pistolviftande kriminella). På deras dansgolv åmar sig tjejerna, lite som det brukar vara på MTV.

Så här långt in i artikeln får jag fint-och-fult-ångest.

Fint: Hiphop: mysimysig kreativ musikscen.

Fult: Svart konstform uppsugen av vita medelklasskids

Även om Charles (som är svart) ställer sig ytterst välvilligt till hiphopklubbens klientel känns det ändå fult fult fult. Det är lite samma som att gå på gayklubb - jag vill liksom inte komma dit och stinka upp stället med min heteronormativitet. Jag lider helt enkelt av någon slags white man's shame. Jag får seriöst ont i magen av en artikel som lovordar de vita som har vett att uppskatta den “fina” musiken.

Nu är det inte så att killen hävdar att svarta är sämre än vita eller så, han har en mycket vettig och intressant poäng och jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. MEN... Magontet sitter kvar.

Får jag egentligen lyssna på hiphop överhuvudtaget? Och kom inte med nåt bullshit om att inte tänka för mycket eller "man får lyssna på vad man vill", jag försöker dra en tanke till dess logiska slutpunkt här. Om det är förtryck och utnyttjande av mig att göra svart kultur till min, vad får jag då lyssna på? Jag gillar country också, men det har jag ju definitivt ingen "sann bakgrund" av. Svensk folkmusik? Det är ju i så fall ett rent hån mot den genuina folkmusikkulturen - min huvudsakliga musikaliska bildning kommer från musikklassväsendet, där jag har sjungit styggelser till utslätade versioner av folkvisor, som med våld dragits och stukats till för att passa i 1800-talssalongerna. Den sorgliga sanningen är ju att jag inte har några "äkta" musikaliska rötter. När jag var liten sjöng pappa Aretha Franklin-låtar för mig! Och så är jag tillbaka där jag började... Är det det här som kallas det postmoderna?

Andra bloggar om: hiphop, rap, gangstarap, politik, populärkultur

Intressant?