Oscarsnomineringar 2

Bästa manliga huvudroll

De nominerade: George Clooney i “Michael Clayton”, Daniel Day-Lewis i “There Will Be Blood”, Johnny Depp i “Sweeney Todd The Demon Barber of Fleet Street”, Tommy Lee Jones i “In the Valley of Elah” och Viggo Mortensen i “Eastern Promises”.

Ska Johnny Depp äntligen vinna en Oscar? Knappast - jag tappade hoppet för gott när han inte ens blev nominerad för Donnie Brasco 1997 och det är väl inte sådär supertroligt att han vinner för en Tim Burtonmusikal. Näej, det blir nån av fingubbarna, antagligen Daniel Day-Lewis eftersom han har historiska kläder och en utpräglad dialekt i sin film. Eller Tommy Lee Jones för att han är Tommy Lee Jones som är med i en Paul Haggisfilm med Iraktema.

Bästa kvinnliga huvudroll

De nominerade: Cate Blanchett i “Elizabeth: The Golden Age”, Julie Christie i “Away from Her” , Marion Cotillard i “La Vie en Rose”, Laura Linney i “The Savages” och Ellen Page i “Juno”.

Julie Christie eller Laura Linney - Eftersom Christie spelar sjuk har hon ett lätt övertag. Marion Cotillard slarvar bort sin historisk person-fördel genom att inte prata engelska och Elizabeth-filmen är för pajig.

Bästa manliga biroll
De nominerade: Casey Affleck i “The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford”, Javier Bardem i “No Country for Old Men”, Philip Seymour Hoffman i “Charlie Wilson’s War”, Hal Holbrook i “Into the Wild” och Tom Wilkinson i “Michael Clayton”.

Casey Affleck. Lite mer ångestladdad, lite mer historisk än Philip Seymour Hoffman och de andra kommer inte ens i närheten av samma hypenivå.


Bästa kvinnliga biroll
De nominerade: Cate Blanchett i “I’m Not There”, Ruby Dee i “American Gangster”, Saoirse Ronan i “Atonement”, Amy Ryan i “Gone Baby Gone” och Tilda Swinton i “Michael Clayton”.

Cate Blanchett spelar Bob Dylan. Det är som om någon tryckt på så många prisvinnarknappar att hela systemet har kortslutit; övriga sökanden göre sig icke besvär.

Oscarsnomineringar 1

Yes, Oscarsäsong igen. Den här gången är jag om möjligt ännu mer ute ur finfilmsloopen än förra året, men ska det hindra mig från att vädra mina illa övertänkta åsikter? Inte då. I år har jag sett exakt en av filmerna som är nominerad i de stora kategorierna (Juno, som jag recenserat här) - övriga omdömen baserar jag helt på skvaller och trailers, vilka du hittar genom filmtitlarnas länkar.

Bästa film
De nominerade: "Atonement" (bilden), "Juno", "Michael Clayton", "No Country for Old Men" och "There Will Be Blood".

Ok: Två kostymfilmer, en advokatkonspirationsthriller, en rugged karlfilm och en "indie"-komedi. Samhällsfrågefilmerna (typ Crash och Babel) lyser med sin frånvaro, likaså biografierna. Vem vinner? Inte Juno i alla fall. Alla verkar ju vara väldigt förtjusta i Atonement, men så finns det ju fancy finregissörer som los bros Coen och P.T. Anderson med i gamet också. Mina fördomar om P.T. Anderson säger mig att There will be blood är för tung för mesarna i akademin, men man vill ju ändå ha en riktigt pampig film som vinner... Atonement eller No Country for Old Men blir det. Var kategorin snyggast affisch däremot skulle Michael Clayton lätt vinna.

Bästa regi
De nominerade: Julian Schnabel för “The Diving Bell and the Butterfly” (bilden), Jason Reitman för “Juno”, Tony Gilroy för “Michael Clayton", Joel & Ethan Coen för “No Country for Old Men” och Paul Thomas Anderson för “There Will Be Blood”

Och här trillade den obligatoriska biografin in. "Based on a truly remarkable true story" säger första citatet i trailern för The Diving Bell and the Butterfly, sedan följer ett där orden "the human spirit" förekommer. Högstämt tema kombinerat med tjusig glossymag-estetik = god chans. Men ändå... Michael Clayton fortsätter dyka upp i finkategorierna, fast trailern ser ut som - i och för sig välspelad - dussinthriller. Kanske är jag för snabb med att vifta bort den? Folk blev ju helt tokiga i Mystic River för några år sedan, fast den mest är som ett utdraget Law & Order Special Victims Unit-avsnitt med Sean Penn. Underskattar jag George Clooney-effekten? Även Juno kommer tillbaka, men den har ju ingen chans. Min spådom är att den möjligen - möjligen - vinner för bästa manus: det är själva mängden nomineringar som är det symboliska priset och dem har den ju redan fått. Jag gissar vilt och säger att det står mellan The Diving Bell and the Butterfly och There Will Be Blood eftersom den första skriker "jag är regisserad! Jag är visuell!" Och den andra är gjord av P.T. Anderson som ju alla vill ge priser åt.

Bästa originalmanus
De nominerade: “Juno” av Diablo Cody, “Lars and the Real Girl” av Nancy Oliver, “Michael Clayton” av Tony Gilroy, “Ratatouille” av Jan Pinkava, Jim Capobianco & Brad Bird och “The Savages” av Tamara Jenkins (bilden).

Den enda kategori där Juno har en vettig chans, men jag tror ändå inte att den kommer att vinna - det behövs liksom inte efter all hype och nomineringar. I stället lägger akademin den inofficiella indierösten på The Savages eller möjligen Lars and the Real Girl som kan behöva lite Oscarshjälp på traven.


Bästa manus efter annan förlaga
De nominerade: "Atonement" av Christopher Hampton, "Away From Her" av Sarah Polley, "The Diving Bell and the Butterfly" av Ronald Harwood, "No Country For Old Men" av Joel & Ethan Coen (bilden) och "There Will Be Blood" av Paul Thomas Anderson

För första gången i år känns det tveksamt att tvärsäkert peka ut vinnare baserat enbart på trailer. Jag svingar vilt och säger Away from Her som verkar sofistikerad och finkulturell eller No Country for Old Men eftersom den verkar tuff och, ni vet, Coen-skriven.

Imorgon: skådisnomineringarna.

Pinsamt men Njutbart 4: Bones

Anledningen att jag började följa den här serien från början var att jag hade svårartad Buffy-abstinens efter att ha sett igenom alla sju säsonger på kort tid, vilket ledde mig till att fastna framför TVn enbart för att Angel var i bild. Såhär x antal månader senare kan jag på inget sätt säga att David Boreanaz är den stora anledningen att jag följer Bones, faktum är att jag inte riktigt vet varför jag gör det alls - det enda jag vet är att den står helt orimligt högt bland mina TV-prioriteringar för att vara en halvkass forensicsdeckare. Mina känslor är som synes så dubbla att jag var tvungen att bena upp det hela i en för- och emotlista:

Emot
Tröttsamt och klyshigt format (ännu ett proceduraldrama. Hurra.)
Grundkonceptets tramsighet - som inte blir bättre av att tex CSI gör samma sak (den tekniska personalen förhör misstänkta? verkligen?)
David Boreanaz överspel (och har du tänkt på att han alltid sitter lite för nära folk?)
Inkonsekvensen i "briljanta" dr Brennans argument
Seriemördare förekommer (aldrig ett bra tecken)

För
Utmärkt val av gästskådisar (Stephen Fry! Sam från Freaks and Geeks!)
King of the Lab-tävlingen (som i vilken annan som serie som helst bara hade känts krystad, men som jag finner mig märkligt charmerad av)
Den allmänt bittra tonen hos Jeffersonian-personalen
Den tekniska utrustningen som används, som jag inte vet tillräckligt om för att reta upp mig på.
Gormagon-historien i nya säsongen, som inte är en traditionell seriemördarplott så mycket som en konspirationsteoriplott (vilket jag har mycket högre tolerans för).
Booths och Brennans "gammalt gift par"-dynamik som faktiskt fungerar.

Blev jag klokare av detta? Inte direkt. Det här påminner mig om krisen jag fick någon gång i mellanstadiet när jag plötsligt började misstänka att "bra" och "dålig" litteratur var helt godtyckliga etiketter, eller att jag i alla fall inte kunde skilja mellan dem.

Moving on Up!

Från och med idag tillhör jag (och ett helt gäng andra grymma skribenter) redaktionen för eminenta TV- och filmbloggen Weird Science. Gissa om jag ville offentliggöra det samma sekund när jättebloggen (jämfört med mina läsarsiffror i alla fall) kontaktade mig, smickrade fåfängan och sedan drämde till med det fetaste erbjudandet (triljarder läsare! Bildbyline!), men hemligt hemligt är det som gäller när man kommer upp i the big league. Om livet vore en film med Mark Wahlberg skulle jag nu ha ca tre månader på mig innan jag är en bitter kokainist vars liv rasar samman och jag inte har någon att dela mina bloggmiljoner med (å andra sidan kan jag bli en känslig grungetrubadur om några år, så det kanske inte är så farligt).

Var var jag? Jo: Rent praktiskt innebär det hela att jag kommer att posta allt TV- och filmrelaterat där, medan allt det andra, spårlösa, hamnar här på Roleplaying is so Gay - Vad gäller min tuffa journalistik i gråzonen film/trams, typ Oscarlistorna, får vi se hur det blir.

En sista stackars TV-bevakning ska jag peta in här (det gravt försenade Pinsamt men Njutbart-inlägget om Bones), men sedan är det slut och dags att packa TV-väskan. Ni följer väl med?

Pinsamt men Njutbart 3: Grey's Anatomy

Jag har tidigare anklagat Grey's Anatomy för att vara en smoothieliknande (och helt onödig) kombo av ER och Scrubs, och det håller jag fast vid. Långsökta intriger, självömkande och dryga huvudpersoner och efterapningar av andra TV-framgångars stilgrepp är sällan ett lyckat recept på bra TV, oavsett hur snygga skådisarna är - så inte heller i det här fallet (och så snygga är de faktiskt inte).

Än så länge följer jag inte GA på riktigt, jag har bara råkat se de senaste tre avsnitten på svensk TV, men jag vet nog vart det här kan leda; den värsta guilty pleasure-fällan är ju trots allt mellanssäsongshålen: Man har redan följt de bra serierna, så då återstår att gräva fram något uthärdligt att fylla ut sommaren/julen med - och det är här det blir farligt. Det slutar oftare än inte med att jag laddar ner hela första säsongen av någon serie som jag känner till namnet på men inte har orkat följa, gärna någon som jag råkat se ett avsnitt av på svensk TV nån gång - vilket sedan leder till att jag fastnar totalt i någon slags mere exposure-effekt. Händer det här oftast med underskattade kritikerfavoriter? Njaeej, inte direkt.

Imorgon avslutas Pinsamt men Njutbart-serien med det allra gräsligaste resultatet av det här beteendet; den värsta, minst förklarliga och trognast följda av mina TV-beroenden; själva kronan i mitt guilty pleasure-träd: Bones.

Pinsamt men Njutbart 2: ANTM

Guilty pleasure-bekännelserna fortsätter med...

America's Next Top Model
Det första skälet att inte titta på ANTM är förstås Tyra Banks (fångad här ovan i all sin mentalt instabila glans när hon skäller ut en tjej för att hon inte är tillräckligt ledsen för att hon åkt ut) vars ande vilar som en våt filt över hela produktionen. Är det inte gamla modefoton av henne (som man pressar in både som inredning och istället för titelskyltar här och var i programmet) så är det hennes komplett vansinniga mimövningar i domarpanelen. Men ANTM är dessutom ett oerhört enformigt program - varje avsnitt följer samma formel så programmatiskt att det får House' första säsonger att framstå som improvisationsteater till frijazz. All information (och då använder jag ordet i sin bredaste bemärkelse) visas minst tre gånger: som x antal förhandsvisningar, sedan "på riktigt" och sist några gånger till i slowmo för säkerhets skull. Dessutom är det helt olidligt självgott - modellande framställs som kanske det viktigaste yrke som finns på denna jord och gud nåde den tävlande som inte "lyssnar med andakt på Tyra" (för att parafrasera Köttgrottorna). Visste du att i cycle 9 - ANTM är för fint för att ha säsonger - så åker modellerna runt i en "grön buss" för att Tyra har upptäckt miljön, och får inte röka eftersom de faktiskt är förebilder? Till detta får man oändliga krystade tal med riktigt långa pauser så att alla verkligen ska förstå hur mycket Tyra bryr sig. Ibland får jag en känsla av detta är underhållning som det skulle bli om Willy Wonka fick göra den - narcissistisk tok-TV utan någon som helst verklighetsanknytning, där en excentrisk figur från bizarro world delar ut straff och belöningar efter sitt egna moralsystem.

ANTM är riktigt dålig underhållning. Om Andy Kaufman hade sett detta hade han besparat sit-comen de hårdaste orden, den saken är klar. Det är också en av de få serier jag skäms så till den milda grad för att jag tittar på att den inte får en egen mapp på datorn - så fort jag sett ett avsnitt (vilket inträffar varje vecka) raderar jag genast. Att titta på ANTM är att uppmuntra Tyra, och det kan jag bara inte stå ut med att göra. Jag blir alldeles uppretad när jag tänker på det, och skulle - om jag trodde att jag kunde hålla det - genast lova att aldrig mer ladda hem skiten.

Pinsamt men njutbart 1: Men in Trees

Termen guilty pleasure har nästan blivit en egen genrebestämning - jag har knappt sett en enda recension av Gossip Girl och Dirty Sexy Money som inte pressat in den någonstans. Grejen är ju bara att jag inte skäms det minsta för att jag tittar på Gossip Girl, och det verkar inte någon annan göra heller. Vad är det för mening med att ha ett så utmärkt uttryck om det bara ska användas som synonym till "glossig"? Nej, fram för tårdrypande bekännelser av TV-njutningar som är skamliga på riktigt. Följer du The Bold and the Beautiful? The 700 Club?

Denna tanke till ära tänkte jag göra en liten serie om mina egna riktiga guilty pleasures: de som jag verkligen inte kan försvara på något sätt, men som jag lik förbannat ägnat timtal åt framför TVn. Först ut:

Men in Trees
Detta är verkligen en vidrig serie. En socialt inkompetent och allmänt dysfunktionell förhållandecoach (!) i Anne Heches synnerligen osympatiska gestalt springer runt i de arktiska skogarna och krockar antingen med tjusiga Elloskarlar/biologer eller sidan 3-killar/hantverkare. Sedan bråkar de "charmigt" med varann, har matlagningstävlingar och är allmänt odrägliga framför en fond av tillkämpat folksy småstadsbor som sitter i rutiga skjortor och dricker öl, samt hamnar i tokroliga missförstånd som kan lösas på en halvtimma. Ingen könsstereotyp är för dammig , ingen romatisk komplikation för långsökt. I princip har man kört ner Sex and the City och Northern Exposure i matberedaren och smetat ut det föga aptitliga resultatet till någon slags romkom-kompott i hopp om att kvinnliga tittare (den tänkta målgruppen är svår att missta sig på) ska vara så insocialiserade i gamla konsumtionsmönster att de inte märker att kejsaren är naken.
Lade jag den före fantastiska Friday Night Lights i hemladdningslistan senast? Jajemän.

Imorgon: America's Next Top Model