Geek women united, will never be divided!

Joråsåatte...

I måndags ordnade jag* en middag som jag kallade för "Geek Women Unite!" Dit hade jag bjudit en massa stenhårda nördbrudar som jag känner, men som aldrig hade träffat varann (eller, alla utom jag hade minst en person där som de aldrig träffat förut, somliga kände nästan ingen). Jag tänkte att det kunde vara lite kul. Vad jag inte hade räknat med var att det skulle bildas något slags kraftfält i luften, att vi skulle sitta och socialt inkompetent hojta i munnen på varann hela kvällen** eller att folk skulle bli erbjudna jobb på stående fot. Jag hade inte heller räknat med att vi skulle stå där i Anna-Karins hall mitt i natten (ingen ville gå hem) med en lätt religiös känsla av att vara i startgroparna av en Rörelse. Med stort R.



På Julia Skotts enträgna begäran skapades facebookgruppen Geek Women Unite! den natten:

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är detta gruppen för dig.

Vi är kvinnor, vi är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver vi att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och vi kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller vi oss rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Nu har det gått ungefär tre dygn och gruppen har över 500 medlemmar.


Dagen efter skapade Johannes Axner (full disclosure: Min brorsa och partner in crime) syskongruppen I support Geek Women!:

Det här är en stödgrupp för Geek Women Unite! För oss som tycker det de gör är bra men inte tycker det är lämpligt att vara med i den gruppen, tex pga könstillhörighet.

Observera att det här är en grupp för att seriöst stödja separatistisk metod för att främja feminism inom nördkretsar på jämlika vilkor, inte en grupp för att objektifiera eller sexualisera kvinnor med hjälp av stereotyper!

Vilka är då Geek Women Unite?

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är Geek Women Unite gruppen för dig.

De är kvinnor, de är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver de att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och de kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller de sig rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Vi kan inte annat än att hålla med!

Nu händer det en massa grejer på de här gruppernas sidor. Framför allt på GWU pågår det ett frenetiskt bondande och konspirerande om framtida sammankomster. Nästa gång får vi nog inte plats hemma hos Ann-Karin allihop.



*eller ja, jag bjöd in folk och lagade det mesta av maten, men Anna-Karin Linder, hjälte med en ängels tålamod som hon är, och hennes helgon till sambo Daniel - som inte ens fick vara med - upplät sin charmerande nerd hive för aftonen.

** Fast ärligt talat, vad hade jag väntat mig? Women eller inte, geeks will be geeks.

(foton: Marta Axner)

Go Joc!

Ville bara sent omsider påpeka hur AWESOME det är att geniala, geniala Johanna Koljonen känd från P3 Kultur, Weird Science, SvD, DN etc ska lysa upp På spåret i höst. Jag använder inte termen geek goddess lightly, men... just saying.

Hur många smalben måste man sparka på innan man får vara med i gänget?

Ok, det här skulle blivit den utlovade posten om Mark Shuttleworth och LinuxCon-incidenten, men historien lär oss att ca femtielva tusen andra bloggare redan har skrivit heltäckande och bra om den. Läs mer om saken på Geek Feminism Wiki om du är nyfiken. Det jag vill skriva om är istället det här: Kvinnors situation inom open source påminner mig om mina erfarenheter som rollspelare.

Under mitten av 90-talet var vi ett gäng tjejer som hängde på vår rollspelsförenings lokal flera kvällar i veckan. Varje gång kunde man räkna med att något av följande skulle hända oss:

• Att vi skulle bli sexualiserade och uppmärksammade enbart i egenskap av representanter för vårt kön. Ett typiskt exempel: Min (typ 7 år äldre) soffgranne reser sig för att hämta en läsk och någon annan (lika uråldrig) utropar glatt: "Schysst, en ledig plats bredvid bruden!" Jag var fjorton år, och jag var där för att spela Drakar och Demoner.
• Att våra medspelare skulle dra in oss i helt välmenade och teoretiska nörddiskussioner, tex om varför kvinnor innerst inne av biologiska skäl vill bli våldtagna.
  
• Att äldre killar skulle testa våra fysiska gränser genom att (utan att fråga) kittla oss, sätta sig i knäet på oss eller hålla fast oss. Det var inte alla som gjorde det, men det förekom hela. Jävla. Tiden. Det var faktiskt så vanligt att det blommade upp internskämt om vissa killars "sociala inkompetens" och de tuffa tjejernas härliga pippilångstrumpsätt att hantera dem (sparkar på smalben var en standardåtgärd).
  

Min inre tonåring är stolt över att vi var så tuffa, men jag blir alldeles kall inombords när jag tänker på att det var så här vi levde i vårt andra hem, vår säkra plats i världen. Tanken på att det här kan vara fjortonåringars vardag i Sverige 2009 får mig att må illa.

Sedan den första dagen jag blev aktiv i rollspelssammanhang har jag varit intensivt medveten om att jag inte är som alla andra. Jag är en annan sort. Inte en nörd utan en tjejnörd. När jag pratar om de här erfarenheterna med mina killkompisar får jag ofta samma svar: Först en lätt äcklad grimas*, sedan en försäkran om att det inte är så idag. Inte i Sverige. Inte numera. Alienering och utestängning av kvinnliga hobbydeltagare är sånt som händer i USA, för där är de dumma i huvudet. Det är sånt som händer på internet för alla vet att internet är fullt av galna troll. Det händer inte i Sverige, för här är vi jämställda, och det händer ABSOLUT inte inom rollspel och lajv. "Det vet jag, för jag har massor av tjejkompisar som håller på, och det är faktiskt inte alls nåt särskilt med det. Det kanske var det för femton år sedan, men inte nu längre."

Right. Tjejer är bara nördar som alla andra, och det tåget kan jag räkna med att mina medhobbyister är med på. Det händer aldrig att det dras skämt som mina killkompisar kan skratta gott åt, men som för mig blir påminnelser om två saker: 1) När det kommer till kritan räknas jag inte som ett subjekt, och 2) mina homies verkar tycka att det är helt i sin ordning (det finns en sjukt bra text om det här av Dorothea Salo förresten, läs den).

Case in point: Den här svenskbladet-artikeln länkades av jag vet inte hur många av min facebook-kompisar för någon månad sedan:

"Lajvsommaren 2009 har precis avslutats och över hela Sverige har arrangörer rapporterat samma sak, överlag var tjejerna som åkte på lajv mycket färre än tidigare år och dessutom var de inte alls lika snygga som de varit tidigare år. Samtidigt rapporterar även många lajvarrangörer att fler finniga World of Warcraft-killar hittat till lajvhobbyn, på så vis har även den procentuella relationen killar - tjejer på lajven minskat rejält.

Från lajvet "Hjärtkrigare 5 - Dödsdruidernas midnattsritual" som arrangerades i skogarna utanför Högsäter förra helgen, meddelas att endast 36 av 280 deltagare kvinnor, av dessa 36 kvinnor kunde endast 5 klassificeras som snygga och resten hamnade i en lägre klassad kategori."

Hahaha vad roligt! Ett skämt på lajvnördarnas bekostnad, det kan vi verkligen bjuda på! Och det kan jag absolut, det är inte i egenskap av lajvnörd jag har ont i magen.

Var placeras tjejerna i den här artikeln? Är de agerande subjekt? Är de med i ett "vi"? Eh, nej. De är rekvisita. När jag diskuterade den här artikeln med en närstående nördman häromdagen var hans första reaktion: "Vad menar de inga snygga tjejer? Vilka lajv åker de på?" för att sedan samla sig och fortsätta "Vilket NATULIGTVIS inte var vad du menade, nu tar jag av drummelmössan."

Känslan jag får av svenskbladet-artikeln är samma som jag hör beskriven av open source-kvinnorna (och en hel del av männen också för den delen). Maktlösheten och vreden i att räknas bort, att osynliggöras. Frustrationen över att resten av gruppen bara kan se den oskyldiga avsikten och inte klarar av att tänka sig in hur det känns att alltid få vara den andra. Artikeln är ett oskyldigt skämt som bygger på vissa grundantaganden: Det finns lajvare, och så finns det tjejer som åker på lajv. Det finns nördar och så finns det tjejer som de kan titta på. Om den tankemodellen var död i Sverige skulle Svenskbladets artikel vara helt obegriplig för läsarna - den skulle definitivt inte flyga runt halva facebook.

Poängen är naturligtvis inte att jag tror att folk tycker att artikeln är rolig för att de vill ha fler hotties på lajv. Poängen är att jag inte ser några som helst bevis för att någon tänkte "hur känns det att vara kvinna och lajvare och läsa detta, eller ännu värre, att vara kvinna och - gud förbjude - väga över 65 kilo?" innan de tryckte på "share". Poängen är att man inte tänker på vem som slängs under bussen - precis som påpekats om och om igen angående den här xkcd-strippen. Vi är ju alla kompisar, eller hur? Alla vet att det inte är så jag menar, eller hur?

FYI: Det är en komplicerad och well, jävligt weird erfarenhet att gå från att ses som ett asexuellt UFO (vilket väl är de flesta rollspelares erfarenhet som mellan/högstadiebarn ute i nongeekland) till att plötsligt få sin kropp kommenterad, vidrörd och uppmärksammad i alla möjliga situationer. För en del är det en positiv upplevelse, för andra paralyserande. Att se en skämtsam nidbild av lajvhobbyn som en ursäkt för "finniga World of Warcraft-killar" att recensera sina mednördars kroppar, är inte nödvändigtvis helt utan laddning i sammanhanget.


* Den där äcklade grimasen skulle jag kunna skriva en bok om. Den säger inte: "Fy fan! Det är för jävligt! Vad kan jag göra för att hjälpa till?" Den säger "Det är sårande för mig att höra sådana här historier. Måste du prata om så obehagliga saker?."

Pepp!

Om kulturella skillnader och det gyllene nördsnittet

Varsågod, tillgång till ett urklipp ur min facebookfeed. Som ni har längtat! De här kommentarerna skrevs dessutom apropå en länk till just den här bloggen!

Sebastian Är det bara jag, eller skiljer sig geekdom väldigt, väldigt mycket mellan Sverige och t.ex USA?

Teresa ja och nej skulle jag säga (det är bra att man inte är vag iaf). Hur tänker du?
Sebastian Jag vet inte riktigt, bara en allmän känsla av att geekdom (och geeks) i Sverige lever under lite annorlunda sociala betingelser än i t.ex USA (vag back atcha).
Teresa Så här kan man ju hålla på hela kvällen utan att säga nåt :D Jag ska tänka lite och sedan tala ur skägget tror jag.

Sagt och gjort.

Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.

I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.

Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.

Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."

Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.

Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.

Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!



* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.

RaceFail 09: nördkultur och ras

Den första stora konflikt jag snubblade på när jag började smyga runt i utkanterna av PK-geekblogosfären måste ha varit RaceFail 09 (man vet att känslorna svallar och tangentborden knattrar när bråket har ett officiellt namn), också känd som the Great Cultural Appropriation Debate of DOOM. Detta var flera månader after the fact (the fact being januari), då enstaka länkar i bisatser var de enda spåren. Jag blev smått besatt av att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Man kan hitta hela historien på flera håll, antingen (om man är masochistiskt lagd) genom att försöka pussla ihop alla olika blogginlägg den utgjordes av, eller läsa någon av sammanfattningarna på tex Feminist SF Wiki eller bloggen Ambling Along the Aqueduct. I korthet var det det här som hände: Den vita SF- och fantasyförfattaren Elizabeth Bear skrev en text på sin LiveJournal om hur man kan skriva karaktärer med annan hudfärg utan att göra dem till tokens. "Hurra!" sade en massa läsare. "Menatte... Det här känns inte så bra" sade andra läsare. Läsare som inte var vita. Flera av dem tyckte att Bears text (såväl som hennes böcker) innehöll tecken på ogranskad white privilege. Detta utforskades i en rad LiveJournal-inlägg (LJ-användaren Avalon's Willow skrev till exempel ett öppet brev till Elizabeth Bear) vars kommentartrådar raskt urartade i och med att Bears fans började hugga vilt omkring sig. Bland annat beskylldes kritikerna för att vara överkänsliga och illvilliga, och skällsordet "orc" i betydelsen "troll" användes frekvent. Att de utpekade uppfattade ordet som rasmässigt laddat och bad folk lägga av med det, togs som ytterligare bevis på att de inte kunde tas på allvar, eftersom de anklagade människor (som faktiskt menar jätteväl) för att vara rasister. Jag är ifall någon tvekan funnes inte helt opartisk i frågan, och rekommenderar en titt på vad Jay Smooth har att säga i ämnet (orkar du bara följa en länk i den här texten? That would be the one).

Bear skrev så småningom ett svar där hon gav Avalon's Willow rätt på flera punkter, men hon nämnde inte med ett ord sina förkämpars beteende eller dess lämplighet. I kommentartråden till texten fortsatte det aggressiva beteendet som snart eskalerat till grova personangrepp. Genomgående i konflikten var att Bears kritiker pratade om hur de kände för specifika delar av texten och hur ras behandlades, medan de uttryckligen sade att de inte anklagade någon för att vara rasist (Whattayaknow, Jay Smooth har nåt smart att säga om det också) medan hennes försvarare gick till personliga angrepp mot individuella kommentatorer och anklagade dem för allt från att inte vara tillräckligt objektiva, till vara elaka PK-mobbare som skrämmer bort vita författare från att skriva ickevita karaktärer, och därmed bär den huvudsakliga skulden till sin egen underrepresentation. Stort fokus lades vid hur hemskt det känns för vita människor att kallas för rasister.

Konflikten blev mer och mer infekterad och peakade med att LiveJournalmedlemmen coffeeandink fick sin riktiga identitet publicerad - upprepade gånger, fast hon förståeligt nog kämpade med näbbar och klor för att få den borttagen från diverse hemsidor. Många tog illa vid sig över att den här typen av outande används som kontrollmedel mot besvärliga debattörer, och de såren är inte läkta än. Efter ett tag rann det hela ut i sanden, men inte innan ett flertal mörkhyade skribenter och läsare offentligt konstaterat att SF/fantasymiljön helt enkelt inte är en säker plats för dem.

Elizabeth Bear drog sig ur diskussionen med en post som innehöll följande lilla pärla:

Do not confuse my politeness, my willingness to listen to criticism, or my acceptance of the need to sometimes take one for the team with moral cowardice, a susceptibility to bullying, or any plans to throw any of my friends under the bus whether I disagree with them or not.

Nu skulle jag kunna försöka mig på en analys, men se det har någon annan redan gjort så mycket bättre än jag kan - någon som dessutom talar av erfarenhet och inte allmän välvilja. LJ-användaren Ciderpress har skrivit en smått fantastisk text (som verkligen bör läsas i sin helhet):

As the dust settles, I have seen a considerable number of white people repeatedly declare that their painful, difficult ordeal has been worth it, thanking and patting each other/themselves on the back and having a little cry or whatever it is people do when they feel like they have had a cathartic moment. ... in the intense and almost singular focus on clueless white people in this discussion and the often repeated statement that this was an opportunity to dialogue, that there is solace in the fact that it has been worth all the pain and difficulty, that they are somehow *glad*, the underlying assumption is that:

PoCs have emotional/intellectual catharsis after such discussions.

PoC's pain being part of an educational moment for clueless white people is worth it to PoCs because it's worth it to white people.

Anti-racism matters the same amount, in the same way to clueless white people, allies and PoC.

My own personal answer is, frankly no, I haven't felt any kind of catharsis. I'm pretty sure that the sacrifice of my dignity and watching other PoC being denigrated without any remorse isn't worth it so please stop talking for me and be more precise in your speech and own that you didn't really think about whether my pain and humiliation is worth your enlightening moment.

Det som är så intressant för mig med en sådan här debatt är att tillhöra den privilegierade gruppen. I sexismdebatter känner jag alla nyanser i kroppen, och jag blir glad när andra formulerar sig tydligare än jag lyckas med, men det är inga nyheter. Här är det något helt annat som händer. När jag läser Elizabeth Bears text får jag lite vagt onda aningar. Är det verkligen klokt att säga att tricket för vita att skriva ickevita är att "avskilja sig från sin egen kultur" och "bara se dem som människor"? Känns det inte som att det finns en massa antaganden om den egna neutraliteten där? Men ärligt talat kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle ha tänkt så långt om jag läst texten utan förförståelsen att det fanns en konflikt.

Jag hör till den lilla grupp i världen som hela mainstreamfantsygenren är byggd runt, Europa Celtic som Avalon's Willow kallar det. Herregud, jag kan till och med känna igen figurer från "mitt" folks mytologi i Lloyd Alexanders böcker, eller mina ord i Tolkiens språk. Jag vet hur det är att alltid vara den sekundära karaktären i stället för huvudperson, men jag vet inte hur det är att inte ens finnas i världen.

När Avalon's Willow berättar om sina erfarenheter måste jag fatta ett intellektuellt beslut: Ska jag acceptera hennes tolkning av situationen, eller ska jag avfärda den? Här har jag som kvinna en liten fördel, vilket inte är en garanti för att jag alltid har rätt. Det jag har är minnena av alla gånger när jag försökt berätta om min erfarenhet och män avfärdat min tolkning av situationen. När de anklagat mig för att vara känslosam och subjektiv. När de frågat varför jag måste vara så himla aggressiv när jag lugnt och samlat (mycket lugnare och mer samlat än vad jag tycker skulle vara befogat) försöker kommunicera varför jag får ont i magen när de pratar om horiga tjejer, fast det inte är mig de menar. Jag kan välja att använda den här erfarenheten till att känna mig i underläge i alla situationer - eller så kan jag använda den till att göra en nykter maktanalys och komma fram till att privilegiet är osynligt inifrån, och att även jag har ett privilegium.

Allright, nästa sak att skriva om är lite gammaldags, hederlig utestängande av kvinnor i open source-världen och sen, när vi har huvudet fullt av konkreta exempel, tänkte jag köra en liten crash course i hur sådana här debatter går till, vad som blir fel, och hur man kan göra saker bättre. Inga nyheter för feministnördarna med andra ord, men om ni vill kan ni (som är kvinnor) urholka könsnormen genom att hålla små anföranden förklädda till frågor i kommentartråden ;)

Nördar i "andra" kroppar

Jag har av olika anledningar börjat göra enorma mängder research på normkritiska geekbloggar den senaste tiden. Det första resultatet blev en lång länklista i ett textdokument, men nu börjar jag inse att det inte kommer hålla. Om jag ska ha en chans att hålla isär allt måste jag dela upp det i mindre bitar, och jag behöver eventuellt ha lite text runtomkring för att komma ihåg sammanhanget. Kommen så långt i tankegången insåg jag att det var en blogg jag menade, så here goes: Roleplaying is so Gays återkomst från dödsriket. Igen.

En sak i taget nu: Definiera "geek". Det jag är intresserad av är att diskutera minoriteters plats i "nördkulturen", ett minst sagt luddigt koncept. I geekdom/nördkultur räknar jag in alla som kallar sig själva geeks eller nerds. Det handlar om folk som programmerar professionellt eller på sin fritid, läser serietidningar eller är gamers (TV-spel, brädspel, bordsrollspel, lajv, you name it). Jag tänker också på dem som räknas in i fandom, till exempel de som håller på med vidding eller fan fiction. Basically alla sorters nördar räknas. När jag pratar om minoriteter refererar jag till den väl etablerade uppfattningen att grundkravet för att kvalificera sig som en "äkta nörd" är att vara en vit heterosexuell man. De nördar som inte uppfyller de egenskaperna behandlas i bästa fall som härliga undantag, i sämsta fall som en hamster som plötsligt börjar prata. Förutom att pratande hamstrar oftast inte utsätts för dödshot.

Det har funnits många infekterade normrelaterade konflikter de senaste åren inom olika geekdoms. Innan den här bloggen urartar till länkdumpar (vilket den kommer att göra) tänkte jag berätta lite om några av dem, eftersom det är ett enkelt och snabbt sätt att sätta sig in i vad det är jag babblar om egentligen. Ledsen förresten för den enorma mängden länkar som kommer att trängas i texterna, men hela tanken är ju att människor som inte är insatta i jargongen ska kunna hänga med. It's the price to pay.

Stay tuned för kortare redovisningar av konflikter om rasism på LiveJournal såväl som kvinnohat i open source-världen - allt pepprat med länkarna som är poängen med hela grejen.

Självkänsla schmälvkänsla?

Det här är den nerskrivna (och något längre) versionen av min radiokrönika för P3 Kultur den 15:e juli 2009, skriven apropå att jag förvisso äger Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, men gömmer den bakom mina andra böcker i bokhyllan.

* * *

Det är lätt att prata om förljugenhet och klyschor, men det som egentligen stör mig med självhjälpsböcker är vilka som läser dem. Och i mitt huvud är det tanter. Lågutbildade tanter som vill prata om andlighet. Det värsta är när de får reda på att jag är prästbarn - då är det fucking kört. Jag är livrädd för att bli en sådan tant, som ingen är intresserad av och ingen lyssnar på. Pinsam, ointellektuell. Lyssnande på skivor med delfiner på omslagen.

Kommen så långt i tankegången får jag ångest: "Åh nej! Kvinnohat! Klassförakt! Ahhh - det här kan jag inte stå för!" Nu måste jag genast hitta en alternativ tolkning som visar att jag stödjer mina hennafärgade medsystrar samtidigt som jag är lite smartare än de andra medelklassnobbarna. Självhjälpen kanske är en subversiv kraft som låter människor lyfta sig i det känslomässiga håret för att sedan göra revolution! Fast den känns mer som folkets opium. Handlar den om att vägra acceptera att leva ett halvt liv eller om att veta hut och trivas med vad man har? Tänk om jag bara är för inskränkt för att ta till mig självhjälpsbranschens lösningar? Det är rätt svårt att inte bli förbannad på självmyset som strålar ur ögonen på Mia Törnblom och gänget. Men att jag känner så - är det egentligen bara ett tecken på att jag inte älskar mig själv?

Mia Törnblom. Sveriges största självhjälpare. Hon kommer från tolvstegsrörelsen - med allt vad det innebär av innerlighet, käcka slogans och vag religiositet - och en av hennes stora grejer är att skilja på självförtroende och självkänsla. Det kanske skiner igenom att jag inte är helt opartisk. Samtidigt gör det ont i magen att sitta och raljera på det här viset. Jag skulle ju lika gärna kunnat prata om att samhällets hån mot självhjälpsgenren handlar om att den är kvinnligt märkt, och därför lite ful. Å ena sidan, å andra sidan. Det är fegt att undvika att ta ställning på det här viset. När jag tänker efter vet jag ju precis vad jag tycker om självhjälp.

En gång hade jag en granne som var en väldigt ung mamma med kanske världens sämsta pojkvän. Det var inte bara så att han stötte på alla hennes vänner, han drev dessutom en hyfsat framgångsrik lögnkampanj som gick ut på att övertyga henne om att den där otroheten som hon hade upptäckt förra året aldrig hade hänt. Att hon hade inbillat sig hans tårfyllda bekännelse. Och att hon borde söka psykiatrisk vård. När jag lite diplomatiskt försökte få henne att ifrågasätta det hälsosamma i att stanna i en sådan relation hade hon svaret färdigt: "Ja, men man kan bara förändra SIG SJÄLV. Kan jag inte bli lycklig med den här killen, då kan jag inte bli lycklig med någon annan heller. Om jag bara jobbar på mina RELATIONSHIP SKILLS så kommer vi få det så bra, så bra."

Självhjälp är ett livsfarligt vapen för självbedrägeri om det används felaktigt. och jag tror bara inte på att människor med dålig självkänsla kan använda det rätt.