Om kulturella skillnader och det gyllene nördsnittet
Varsågod, tillgång till ett urklipp ur min facebookfeed. Som ni har längtat! De här kommentarerna skrevs dessutom apropå en länk till just den här bloggen!
Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.
I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.
Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.
Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."
Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.
Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.
Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!
* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.
Sebastian Är det bara jag, eller skiljer sig geekdom väldigt, väldigt mycket mellan Sverige och t.ex USA?Sagt och gjort.
Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.
I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.
Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.
Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."
Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.
Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.
Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!
* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.
Etiketter: geekdom, normer, nördsociologi
posted by Teresa at torsdag, oktober 01, 2009
6 comments
Sebastian Jag vet inte riktigt, bara en allmän känsla av att geekdom (och geeks) i Sverige lever under lite annorlunda sociala betingelser än i t.ex USA (vag back atcha).
Teresa Så här kan man ju hålla på hela kvällen utan att säga nåt :D Jag ska tänka lite och sedan tala ur skägget tror jag.