Go Joc!

Ville bara sent omsider påpeka hur AWESOME det är att geniala, geniala Johanna Koljonen känd från P3 Kultur, Weird Science, SvD, DN etc ska lysa upp På spåret i höst. Jag använder inte termen geek goddess lightly, men... just saying.

Hur många smalben måste man sparka på innan man får vara med i gänget?

Ok, det här skulle blivit den utlovade posten om Mark Shuttleworth och LinuxCon-incidenten, men historien lär oss att ca femtielva tusen andra bloggare redan har skrivit heltäckande och bra om den. Läs mer om saken på Geek Feminism Wiki om du är nyfiken. Det jag vill skriva om är istället det här: Kvinnors situation inom open source påminner mig om mina erfarenheter som rollspelare.

Under mitten av 90-talet var vi ett gäng tjejer som hängde på vår rollspelsförenings lokal flera kvällar i veckan. Varje gång kunde man räkna med att något av följande skulle hända oss:

• Att vi skulle bli sexualiserade och uppmärksammade enbart i egenskap av representanter för vårt kön. Ett typiskt exempel: Min (typ 7 år äldre) soffgranne reser sig för att hämta en läsk och någon annan (lika uråldrig) utropar glatt: "Schysst, en ledig plats bredvid bruden!" Jag var fjorton år, och jag var där för att spela Drakar och Demoner.
• Att våra medspelare skulle dra in oss i helt välmenade och teoretiska nörddiskussioner, tex om varför kvinnor innerst inne av biologiska skäl vill bli våldtagna.
  
• Att äldre killar skulle testa våra fysiska gränser genom att (utan att fråga) kittla oss, sätta sig i knäet på oss eller hålla fast oss. Det var inte alla som gjorde det, men det förekom hela. Jävla. Tiden. Det var faktiskt så vanligt att det blommade upp internskämt om vissa killars "sociala inkompetens" och de tuffa tjejernas härliga pippilångstrumpsätt att hantera dem (sparkar på smalben var en standardåtgärd).
  

Min inre tonåring är stolt över att vi var så tuffa, men jag blir alldeles kall inombords när jag tänker på att det var så här vi levde i vårt andra hem, vår säkra plats i världen. Tanken på att det här kan vara fjortonåringars vardag i Sverige 2009 får mig att må illa.

Sedan den första dagen jag blev aktiv i rollspelssammanhang har jag varit intensivt medveten om att jag inte är som alla andra. Jag är en annan sort. Inte en nörd utan en tjejnörd. När jag pratar om de här erfarenheterna med mina killkompisar får jag ofta samma svar: Först en lätt äcklad grimas*, sedan en försäkran om att det inte är så idag. Inte i Sverige. Inte numera. Alienering och utestängning av kvinnliga hobbydeltagare är sånt som händer i USA, för där är de dumma i huvudet. Det är sånt som händer på internet för alla vet att internet är fullt av galna troll. Det händer inte i Sverige, för här är vi jämställda, och det händer ABSOLUT inte inom rollspel och lajv. "Det vet jag, för jag har massor av tjejkompisar som håller på, och det är faktiskt inte alls nåt särskilt med det. Det kanske var det för femton år sedan, men inte nu längre."

Right. Tjejer är bara nördar som alla andra, och det tåget kan jag räkna med att mina medhobbyister är med på. Det händer aldrig att det dras skämt som mina killkompisar kan skratta gott åt, men som för mig blir påminnelser om två saker: 1) När det kommer till kritan räknas jag inte som ett subjekt, och 2) mina homies verkar tycka att det är helt i sin ordning (det finns en sjukt bra text om det här av Dorothea Salo förresten, läs den).

Case in point: Den här svenskbladet-artikeln länkades av jag vet inte hur många av min facebook-kompisar för någon månad sedan:

"Lajvsommaren 2009 har precis avslutats och över hela Sverige har arrangörer rapporterat samma sak, överlag var tjejerna som åkte på lajv mycket färre än tidigare år och dessutom var de inte alls lika snygga som de varit tidigare år. Samtidigt rapporterar även många lajvarrangörer att fler finniga World of Warcraft-killar hittat till lajvhobbyn, på så vis har även den procentuella relationen killar - tjejer på lajven minskat rejält.

Från lajvet "Hjärtkrigare 5 - Dödsdruidernas midnattsritual" som arrangerades i skogarna utanför Högsäter förra helgen, meddelas att endast 36 av 280 deltagare kvinnor, av dessa 36 kvinnor kunde endast 5 klassificeras som snygga och resten hamnade i en lägre klassad kategori."

Hahaha vad roligt! Ett skämt på lajvnördarnas bekostnad, det kan vi verkligen bjuda på! Och det kan jag absolut, det är inte i egenskap av lajvnörd jag har ont i magen.

Var placeras tjejerna i den här artikeln? Är de agerande subjekt? Är de med i ett "vi"? Eh, nej. De är rekvisita. När jag diskuterade den här artikeln med en närstående nördman häromdagen var hans första reaktion: "Vad menar de inga snygga tjejer? Vilka lajv åker de på?" för att sedan samla sig och fortsätta "Vilket NATULIGTVIS inte var vad du menade, nu tar jag av drummelmössan."

Känslan jag får av svenskbladet-artikeln är samma som jag hör beskriven av open source-kvinnorna (och en hel del av männen också för den delen). Maktlösheten och vreden i att räknas bort, att osynliggöras. Frustrationen över att resten av gruppen bara kan se den oskyldiga avsikten och inte klarar av att tänka sig in hur det känns att alltid få vara den andra. Artikeln är ett oskyldigt skämt som bygger på vissa grundantaganden: Det finns lajvare, och så finns det tjejer som åker på lajv. Det finns nördar och så finns det tjejer som de kan titta på. Om den tankemodellen var död i Sverige skulle Svenskbladets artikel vara helt obegriplig för läsarna - den skulle definitivt inte flyga runt halva facebook.

Poängen är naturligtvis inte att jag tror att folk tycker att artikeln är rolig för att de vill ha fler hotties på lajv. Poängen är att jag inte ser några som helst bevis för att någon tänkte "hur känns det att vara kvinna och lajvare och läsa detta, eller ännu värre, att vara kvinna och - gud förbjude - väga över 65 kilo?" innan de tryckte på "share". Poängen är att man inte tänker på vem som slängs under bussen - precis som påpekats om och om igen angående den här xkcd-strippen. Vi är ju alla kompisar, eller hur? Alla vet att det inte är så jag menar, eller hur?

FYI: Det är en komplicerad och well, jävligt weird erfarenhet att gå från att ses som ett asexuellt UFO (vilket väl är de flesta rollspelares erfarenhet som mellan/högstadiebarn ute i nongeekland) till att plötsligt få sin kropp kommenterad, vidrörd och uppmärksammad i alla möjliga situationer. För en del är det en positiv upplevelse, för andra paralyserande. Att se en skämtsam nidbild av lajvhobbyn som en ursäkt för "finniga World of Warcraft-killar" att recensera sina mednördars kroppar, är inte nödvändigtvis helt utan laddning i sammanhanget.


* Den där äcklade grimasen skulle jag kunna skriva en bok om. Den säger inte: "Fy fan! Det är för jävligt! Vad kan jag göra för att hjälpa till?" Den säger "Det är sårande för mig att höra sådana här historier. Måste du prata om så obehagliga saker?."

Pepp!

Om kulturella skillnader och det gyllene nördsnittet

Varsågod, tillgång till ett urklipp ur min facebookfeed. Som ni har längtat! De här kommentarerna skrevs dessutom apropå en länk till just den här bloggen!

Sebastian Är det bara jag, eller skiljer sig geekdom väldigt, väldigt mycket mellan Sverige och t.ex USA?

Teresa ja och nej skulle jag säga (det är bra att man inte är vag iaf). Hur tänker du?
Sebastian Jag vet inte riktigt, bara en allmän känsla av att geekdom (och geeks) i Sverige lever under lite annorlunda sociala betingelser än i t.ex USA (vag back atcha).
Teresa Så här kan man ju hålla på hela kvällen utan att säga nåt :D Jag ska tänka lite och sedan tala ur skägget tror jag.

Sagt och gjort.

Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.

I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.

Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.

Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."

Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.

Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.

Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!



* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.