Go Joc!

Ville bara sent omsider påpeka hur AWESOME det är att geniala, geniala Johanna Koljonen känd från P3 Kultur, Weird Science, SvD, DN etc ska lysa upp På spåret i höst. Jag använder inte termen geek goddess lightly, men... just saying.

Pinsamt men Njutbart 4: Bones

Anledningen att jag började följa den här serien från början var att jag hade svårartad Buffy-abstinens efter att ha sett igenom alla sju säsonger på kort tid, vilket ledde mig till att fastna framför TVn enbart för att Angel var i bild. Såhär x antal månader senare kan jag på inget sätt säga att David Boreanaz är den stora anledningen att jag följer Bones, faktum är att jag inte riktigt vet varför jag gör det alls - det enda jag vet är att den står helt orimligt högt bland mina TV-prioriteringar för att vara en halvkass forensicsdeckare. Mina känslor är som synes så dubbla att jag var tvungen att bena upp det hela i en för- och emotlista:

Emot
Tröttsamt och klyshigt format (ännu ett proceduraldrama. Hurra.)
Grundkonceptets tramsighet - som inte blir bättre av att tex CSI gör samma sak (den tekniska personalen förhör misstänkta? verkligen?)
David Boreanaz överspel (och har du tänkt på att han alltid sitter lite för nära folk?)
Inkonsekvensen i "briljanta" dr Brennans argument
Seriemördare förekommer (aldrig ett bra tecken)

För
Utmärkt val av gästskådisar (Stephen Fry! Sam från Freaks and Geeks!)
King of the Lab-tävlingen (som i vilken annan som serie som helst bara hade känts krystad, men som jag finner mig märkligt charmerad av)
Den allmänt bittra tonen hos Jeffersonian-personalen
Den tekniska utrustningen som används, som jag inte vet tillräckligt om för att reta upp mig på.
Gormagon-historien i nya säsongen, som inte är en traditionell seriemördarplott så mycket som en konspirationsteoriplott (vilket jag har mycket högre tolerans för).
Booths och Brennans "gammalt gift par"-dynamik som faktiskt fungerar.

Blev jag klokare av detta? Inte direkt. Det här påminner mig om krisen jag fick någon gång i mellanstadiet när jag plötsligt började misstänka att "bra" och "dålig" litteratur var helt godtyckliga etiketter, eller att jag i alla fall inte kunde skilja mellan dem.

Reaper vs Chuck

"Never underestimate the power of tank tops" sade min manuslärare till mig en gång, och Chuck-skaparna verkar vara barn av samma anda. Allt från ljussättning till casting utstrålar en lätt Maxim/Coke Zero-känsla som inte känns förkastlig och kvinnoförnedrande så mycket som... lite gammal.

Reaper å sin sida dras förutom den potentiellt repetitiva monster of the week-formen med en romantisk spänning som ligger så centralt att det måste hända något snart om det inte ska bli oerhört tröttsamt - kudos till manusförfattarna om de tänkt ut en helt annan dramatisk kurva än "will they or won't they", men jag vågar inte riktigt hoppas på det än.

Förutom de här svaga punkterna är båda serierna tämligen charmerande. Karaktärerna är trivsamma, de popkulturella referenserna är befriande opinsamma och de känns genuint varma. När jag ser ett avsnitt av endera tänker jag "jo men det HÄR är ändå min favorit" och när jag inte har någon av dem framför mig tänker jag (lite mer nyktert): Vi får se vilken av dem - om någon - som lever upp till potentialen. För den finns det gott om.

Vila i frid Veronica

Nu är det alltså definitivt: Veronica Mars är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det är väl ingen chock direkt, serien har ju redan från början kämpat mot tittarsiffror som varit sisådär.
Jag är en stor VM-fan, men samtidigt kan jag förstå varför den inte blivit en hit - Vid första anblicken verkar den rätt pajig, det var först när jag sett i alla fall fem avsnitt som jag verkligen började greppa Rob Thomas geni. För att en sån serie ska dra tittare föreställer jag mig att den måste ligga nånstans i tablån där man hela tiden råkar snubbla på den så att man liksom gradvis övertalas, men eftersom UPN under första säsongen gjorde genidraget att lägga den mot Lost i tablån - något som effektivt garanterade att alla slötittare som gillar fart och clever intriger är nån annanstans - blev det inte riktigt så.

Inför varje ny säsong har perioden innan tablån tillkännages mer och mer tagit formen av en såpopera: The CW (som tagit över efter UPN) låter less than entusiastiska, VM dyker upp på diverse "måste räddas"-listor på internet, Rob Thomas går ut och säger att man inte ska sluta hoppas, serien blir förnyad i sista sekunden, men med en massa villkor och kansken, typ - mjaa, vi köper den - men bara halva, och ni måste be snällt. De av oss som läser TV Guide-krönikören Michael Ausiellos frågespalt respektive blogg har ju kunnat följa den här processen på nära håll. Nu under våren har denna "hjärtat i halsgropen"-orgie nästan blivit en parodi på sig själv: Det visade sig att Thomas pitchat två olika varianter av VM säsong fyra: en som var en rak fortsättning på säsong tre och en som innebar en snabbspolning på 3-4 år till den punkt då Veronica blivit en riktig FBI-agent, lite När lammen tystnar sådär. Det upplägget skulle förstås innebära att nästan alla i supporting casten måste bytas ut, men å andra sidan skulle serien förvandlas från high school-serie till crime-serie - ett eventuellt mer lättsmält format. Inte för att VM någonsin var en high-schoolserie, men här handlar det mer om vad man uppfattar när man flipprar förbi några sekunder en tisdagkväll.

Personligen var jag lite ambivalent inför det alternativa upplägget. Å ena sidan är det ju en av de stora poängerna med VM just att den inte handlar om ÄNNU en seriemördare utan lite mer småskaliga brott, för att inte tala om skildringen av klassmotsättningarna i lilla Neptune - å andra sidan vore det ju rätt underbart att se Rob Thomas sätta tänderna i den trötta crimegenren. Å tredje sidan - Veronica Mars utan Logan eller Mac? Pappa Mars är ju ganska lätt att få med i en ny version, men "han den där snubben hon är kär i egentligen" respektive "polaren med helt andra yrkesplaner" (Piz, Wallace, Dick och Van Lowe kan vi ju se oss i stjärnorna efter)? Det lilla som jag har sett av fansiter på internet har haft en klar lutning mot att antingen ta formen av shipper-helgedomar tillägnade LoVe (ja, Logan/Veronica-kombinationen kallas så) eller hyllningar av Mac - skulle man vara tvungen att välja mellan något befängt upplägg som tillät Veronica, Mac och Logan att bo i samma stad (kanske startade Logan och Mac den där grade my ass-siten tillsammans, kanske blev de miljardärer? kanske driver de ett superfancy IT-företag? Kanske är Veronica utplacerad var de nu är, som dessutom råkar ligga nära var nu pappa Mars bor?) eller riskera att alienera samtliga trogna fans?

Detta är ju högst hypotetiska funderingar, med tanke på att the CW valde att slänga ut alltihop. Bossen Dawn Ostroff säger (utan att låta som att hon tror på det själv) att hon pratar med Thomas och Kristen Bell (som spelar Veronica) om att göra ett nytt projekt tillsammans, något som Thomas inte verkar ha hört talas om. Själv nöjer jag mig med att andas ut efter den känslomässiga berg-och-dalbanan och i all stillhet vänta på att herr Thomas försöker sälja in något nytt så att allt kan börja från början igen.

Brothers and Sisters

Nu har det gjorts reklam några dagar - i alla fall här i kungliga hufvudstaden - för att Calista Flockhart åter ska synas i rutan (eller åter ska synas på finsändningstid kanske man ska säga, Ally McBeal tycks ju aldrig lämna de olika TV4-kanalerna). Trevligt tycker jag, som med växande entusiasm har följt serien.

Bland producenter, manusförfattare och regissörer finns folk som jobbat med Everwood, West Wing, Thirtysomething och Alias, något som märks inte minst i vilka skådespelare som dyker upp. Förutom Calista Flockhart (som är betydligt mindre tramsig än i Ally McBeal) märks bland andra Patricia Wettig (från både Thirtysomething och Alias), så småningom Rob Lowe i en gästroll som borde få alla West Wing-fans att mysa, och så förstås fantastiska Sally Field (För trivianördar kan påpekas att det inte är hon som syns på fotot ovan, utan Betty Buckley, som blev utbytt efter en aldrig sänd pilot).

Vad är det för en serie då? Oräknat Thirtysomething-kopplingen är associationen dit ändå solklar (jag var dock i tioårsåldern när jag såg serien senast och har eventuellt inte en helt korrekt uppfattning om den). Mysdrama med vuxna huvudpersoner, vuxna problem, en hel del ångest men i slutändan ganska sympatiska människor som det är lätt att bli engagerad i. Personligen är jag nästan mest svag för gaybrorsan Kevins kamp med självhatet, men jag kan i princip garantera att det finns någon storyline som passar alla - med 5 vuxna barn och respektiven, en mamma, en morbror och en överbliven älskarinna finns det gott om intriger att välja på hos familjen Walker (för den som inte orkar engagera sig i ämnen som barnlöshet och karriärångest finns till exempel en snygg lillebror).

Ta en titt 20.00 söndagen 18 mars, då Brothers and Sisters har premiär på kanal fem, så lär du upptäcka om det är något för dig - själv tog det mig några avsnitt för att bestämma mig för att den var grym, men bara ett innan jag måste veta hur det skulle gå i nästa (ett betyg så gott som något). Se trailern redan nu på femmans hemsida.

Studio 60 ger romantisk övermättnad

Det var länge sedan jag hade utsatts för en riktigt rejäl spoiler, den senaste var nog Sjätte Sinnet (vilket jag förlåtit eftersom det var ett ärligt misstag och jag såg den ungefär ett år efter resten av Sverige). Dock kan man alltid räkna med mödrars omsorg: "Har du följt senaste säsongen av West Wing? Jaså inte?" frågade min mamma när jag var hemma och hälsade på härom veckan. Och sedan, innan någon lyckades kasta sig fram och munkavla henne: "Santos blev president och Josh och Donna är ihop".

Den här lilla konversationen dök upp i mitt huvud igen efter förra avsnittet av Studio 60. Jag vet att det är ganska obvious och tråkigt att göra jämförelser mellan de båda serierna, men det är svårt att låta bli i sådana här lägen. West Wing bjöd i och med Josh och Donna på den oändligaste "will they or won't they"-plotten i mannaminne. Ibland var den front and center, men oftast gick den på långkok i bakgrunden medan de ägnade sig åt andra romanser (hade inte förresten alltid Josh mycket roligare människor att vara kär i?) och kanske, någon enstaka gång per säsong, verkade det som att det skulle bli något av den. Fast man visste ju att det inte skulle det, och det var liksom lika bra på något sätt - mystiken fanns kvar så att säga.

Studio 60 får mig i jämförelse att känna mig som ett barn med uppätet påskägg: överstimulerad och lätt illamående. Första halvan av säsong ett präglades av Matt och Harriet; ett expar som beter sig oerhört tröttsamt. Det är roligt med en i övrigt briljant person som i någon aspekt av sitt liv saknar all besinning och sinne för proportioner. Det är inte lika roligt när denna enda aspekt tar upp en majoritet av snart sagt varje avsnitt och eländet aldrig tar slut. I går när jag tittade på veckans avsnitt fick jag uppbåda all självbehärskning för att inte vråla "MEN JAG BRYR MIG INTE!" varje gång Matt drog igång en ny självömkande monolog. Förstå mig rätt, jag är helt för självömkande huvudpersoner (denna gyllene stapelvara i Sorkins komik) men man får faktiskt lov att ha någon slags balans.

Vilket för oss till Danny och Jordan. Om Matt/Harriet-historien är överdrivet utdragen, känns den här historien tvärtom märkligt ihoptryckt. Vad sägs om ifall Danny hade lovat att sluta be bekanta skicka rekommendationsfax, Jordan hade sagt tack för det och vi resten av säsongen fått titta på hur hon sparkar sig själv i bitter ånger? Lite ekonomi och långsiktighet i känslostormarna liksom?

Jag skulle tappa tålamodet totalt med Studio 60 om det inte fanns ett gäng ljuspunkter: Sidoplots som den om underbare orm-wranglern och hans medhavda näringskedja (eller vad som helst som Cal är inblandad i för den delen), Tom - som i all stillhet haft en chans att utveckla en personlighet medan hans chefer mest sprungit runt och gormat (hans romans med lika trivsamma Lucy verkar även till skillnad från Mattharrietzilla undvika att svälla över alla breddar likt en överjäst deg. Hittills.) och så Jack Rudolph som bara blir bättre och bättre.

Heroes: Stryk tråkfamiljen!

Började på en lång harang om Heroes inklusive en putslustig liknelse med vinbål och hembränt, men kom fram till att jag egentligen inte har så mycket vettigt att säga. I korthet: Serien är typ bra, men samtidigt liksom lite sunkig på ett svårbestämbart sätt.

I en fråga har jag alla fall en klar åsikt: Niki. Ta bort henne.
Eller ta framförallt bort hennes horrible son, denne lillgamla, enformiga styggelse till barnskådis som kan få den enklaste replik att låta pretentiös. Det är illa nog med Nikis pinsamt "coola" tvillingpersonlighet och pappans ovana att börja varje replik med en dramatisk liten utandning (ett manér som jag annars bara trodde svenska skådisar hängav sig åt) - Micah tar TV-tittarens lidande till en nivå som ingen ska behöva stå ut med. Jag bryr mig inte om ifall hela seriens säkert kluriga final bygger på familjen Sanders deltagande, jag är beredd att bita ihop. Vi måste alla göra uppoffringar, och i nuläget är det uppenbart att seriens författare behöver ta en allnighter och se över sina alternativ. Kan Niki & Co fly till Japan och aldrig höras av? Hmm, nej det funkar inte. Det känns ju lite hårt att låta dem dö i en gigantisk explosion - dessutom verkar den metoden inte ha funka så bra hittills på seriens karaktärer. Vågar man hoppas på att de försvinner i all tysthet mellan första och andra säsongen?

Best.TV-fredag.Ever.

Åh, vilken helkväll framför TVn igår! Efter att ha värmt upp med några avsnitt Friday Night Lights (som jag fortfarande inte riktigt fattat grejen med än, men är välvilligt inställd till) blev det Ugly Betty som jag som synes var tvungen att skriva om på en gång, en blivande klassiker till Scrubsavsnitt (my musical!), ett alldeles extra hjärtevärmande Earl och så lite vintage Jack Donaghy som grädde på moset. Jag kan inte minnas senast jag såg fyra TV-avsnitt i rad och alla överträffade mina förväntningar... Nu hoppas jag bara att nya Psych fortsätter trenden.

Betty mot nya höjder

Vad har hänt med dialogen i Ugly Betty? I senaste avsnittet har plötsligt alla - inte minst Daniel (som i tidigare avsnitt ärligt talat varit lite halvseg) - plötsligt laugh-out-loud-roliga oneliners, finslipad timing och käftslängnings-sessioner som man snarare skulle vänta sig av ett Scrubs-avsnitt. Hjärnan bakom den dramatiska förbättringen får förmodas vara Jo Martino - en manusförfattare som inte skrivit för Ugly Betty innan och vars imdb-CV är rejält mager, men som förhoppningsvis kommer att göra mer väsen av sig framöver.

Hur som helst är det här precis vad Ugly Betty behöver: vass och skön dialog som en gång för alla kan få serien att hoppa från halvtrivsam slöunderhållning över till absolut klassiker-fållan. Would it be really childish of me to high five you right now?

Line of Beauty

Har under veckan gjort något så sällsynt som att lydigt inställa mig framför TVn för att titta på en serie i realtid, nämligen BBC-lyxkaramellen Line of Beauty - hela tre kvällar i rad satt jag hypnotiserad framför burken. Längre än så är inte serien, men i och med SVTs generösa reprisvanor finns det gott om tillfällen kvar att titta för den som inte hann med.

Line of Beauty handlar om vackre, homosexuelle medelklasskillen Nick som har en talang för att skaffa sig rika och mäktiga kompisar. I seriens början ska han spendera sommaren 1983 i sin Oxfordkompis Tobys familjehem - ett stort lyxigt hus i Notting Hill tillhörandeTobys pappa: torypolitikern Gerald Fedden (oemotståndligt spelad av gamla Black Adder-räven Tim MicInnerny). Väl på plats visar det sig att det inte exakt är fråga om gratis boende: Nick förväntas agera känslomässigt skydsnät åt manodepressiva dottern Catherine. Detta tar han glatt på sig, eftersom Nick är en väldigt artig och tacksam kille - han får ju trots allt tillträde till Londons allra formidablaste överklasskretsar, och då får man inte vara tjurig.

Sommaren blir till ett år som blir till tre år till, under vilka följande ingredienser är ymnigt förekommande:
nervsammanbrott
korruption
kvick konversation
de allra bästa 80-talslåtarna spelade i bakgrunden
gay sex romps
kokain
Thatcherdyrkan
AIDS
tjusiga weekends på slott
smokingar
homofobi
arvtagare/erskor
stiff upper lips
snabba bilar
Henry James
pastellfärger

Allt detta kombinerat med riktigt bra skådisar och extremt tjusigt foto gör naturligtvis Line of Beauty till något du inte vill missa. Del 1 visas både i SVT 2 på söndag 00.10 och i SVT 24 på måndag 22.00.

Hur står det till med prioriteringarna?

Höll på att sätta morgontéet i halsen när jag fick syn på DN Tv&Radios lista över 3 filmhöjdare i veckan. Rocky och Kniven i vattnet för all del, men Jägarna? Really? "Kjell Sundvalls Norrlandsepos får väl numera betraktas som en modern klassiker". Jo det stämmer ju. Om man byter ut "epos" mot "pekoral" och "modern klassiker" mot "galloperande kalkon". Jägarna är själva sinnebilden för pinsam svensk film: Fördomsfulla karikatyrer av lantisar, vrålande dramatenskådisar och ett manus som i bästa fall känns som ett mellanavsnitt av någon halvdassig polisserie - hu!

Andra filmer som går på TV i veckan, men som inte tog sig in på listan: Garden State, Mandomsprovet, Beetle Juice, Ben-Hur, Full Metal Jacket, Sideways och Barton Fink. I'm just saying.

Fånigt men roligt

Plötsligt blir det massor av inlägg efter flera veckor av torka. Kan det månne vara för att jag ska lämna in en uppsats om en vecka?

Hittade iaf en länk på Defamer till de två första avsnitten i världens bästa TV-serie - förutsatt att principen "om hallon är gott och saltgurka är gott, så måste de vara DUBBELT så goda tillsammans" stämmer...

Var tvungen att dela med mig.

Världens självupptagnaste TV-program

Jag har alltid gillat Fredrik Lindström. Han är för all del lite smådryg, men det är ju hela poängen, och han har alltid kombinerat detta med vassa analyser och uppfriskande respektlöshet - men nu börjar jag tröttna.

Kanske är jag sönderakademiserad men är det inte lite småofräscht med allt snack om hur svenskar "är" i Världens modernaste land? Självklart är det tänkt som en humoristisk poäng att diskussionerna är så överdrivna men jag börjar ledsna rejält på att se herr Lindström pressa sina stackars expertgäster att dra de mest halsbrytande förenklade slutsatser baserade på historisk bakgrund eller språkstruktur parade med "allmängiltiga betraktelser" som vid närmare åsyn rätt så gravt vinklat utgår från den chica medelklass som de själva tillhör. Heder åt historikern Peter Englund för att han skeptiskt skruvar på sig eller ibland rent av klipper av Lindström med ett: "Jo det var en snygg analys. Den håller ju inte alls, men den är snygg."

Fjärran från subtiliteterna i Svenska dialektmysterier vallar annars Lindström med charterguideliknande effektivitet sina gäster i en skendiskussion där alla tankar och teorier pekar åt samma håll, och där han själv alltid får sista ordet. Någon i föräldrahemmet (mamma?) sade det bäst under julhelgen: Det är lite Herman Lindqvist-historiker över honom va?

Årslista: Favoritmänniskor 2006

För att hedra de fiktionella människorna som drar mig till TVn vecka efter vecka blir det i stället för en bästa film- eller TVprogramslista en liten uppräkning av min favvosar från det gångna året (utan inbördes ordning):

Dick Casablancas (Veronica Mars)
I slutet av andra säsongen har Dicks pappa försvunnit och hans timida lillebrorsa har visat sig vara både mordisk och komplett vansinnig. Gör detta honom till en mjukare, känsligare ung man (á la Logan)? Inte då! Han strävar träget vidare mot den idé han så uppenbarligen är född till att personifiera: Världens odrägligaste (och roligaste) frat boy.


Deb Morgan (Dexter)
När Deb blir nervös, till exempel när hon ska våga presentera sin teori om att den eftersökta seriemördaren använt en bil med frysutrymme inför chefen och alla som lyssnar, blir hennes röst alldeles stötig och konstig, och hon lyckas bara få ur sig ett kväkigt "Ice Truck." Deb är mer The Office än NYPD Blue, och så pubertetsaviga, kalviga och allmänt fantastiska kvinnliga poliser är det sällan man ser på TV.


Jack Donaghy (30 Rock)
Mer (amerikanska) Office-referenser: Jack är helt enkelt den chef Michael tror sig vara. Eventuellt psykotisk men framför allt briljant: "I like you. You have the boldness of a much younger woman."


Butters (South Park)
Cartman må vara den uppenbara stjärnan i South Park, men mitt hjärta klappar för Butters. Är just färdig med säsong 6 & 7 och har därmed kunnat avnjuta hans överlevnadstrategier för situationer som meteoritanfall mot jorden såväl som att bli såld av sina föräldrar som husdjur (komplett med teddybjörns-onesie) till Paris Hilton. Boy Howdy!


Frank (Little miss sunshine)
Egentligen ska ju alla personer i hela filmen vara med på den här listan, men får bara en plats så blir det världens främsta Proustforskare vars stora kärlek lämnade honom för världens näst främsta Proustforskare.


Marc St. James (Ugly Betty)
I outfits som balanserar mellan chika och bisarra springer Marc runt på Mode-redaktionen med andan i halsen - tror han sig inte vara jagad av lönnmördare så har han någon ny diabolisk plan från sin chef Wilhelmina att genomföra. Mellan varven hinner han håna de mindre modebemedlade (oftast Betty): "The poor cow has no idea we only invited her so people could see she really exists. She's like a real-life Snuffleupagus -- only hairier."



Randal Graves (Clerks II)
Jag har ju på annat ställe ondgjort mig över Kevin Smith, men Clerks II var banne mig en av mina finaste filmupplevelser i år - Hela filmen är dessutom värd att se bara för Randals lustmord på LOTR-trilogin (som f ö Fredrik Strage refererar till i en hemskt rolig utskällning av barnvänlig fantasy i dagens DN).


Richmond (The IT Crowd)
The IT Crowd som helhet var underhållande men inte genialiskt, men så öppnade Jen dörren till serverrummet och Richmond tittade fram. Som en modern inkarnation av Neil från Young Ones lufsade han modlöst men vänligt omkring och spred Cradle of Filths evangelium till sina motvilliga medarbetare, och plötsligt lyfte serien till en helt ny nivå.