Självkänsla schmälvkänsla?

Det här är den nerskrivna (och något längre) versionen av min radiokrönika för P3 Kultur den 15:e juli 2009, skriven apropå att jag förvisso äger Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, men gömmer den bakom mina andra böcker i bokhyllan.

* * *

Det är lätt att prata om förljugenhet och klyschor, men det som egentligen stör mig med självhjälpsböcker är vilka som läser dem. Och i mitt huvud är det tanter. Lågutbildade tanter som vill prata om andlighet. Det värsta är när de får reda på att jag är prästbarn - då är det fucking kört. Jag är livrädd för att bli en sådan tant, som ingen är intresserad av och ingen lyssnar på. Pinsam, ointellektuell. Lyssnande på skivor med delfiner på omslagen.

Kommen så långt i tankegången får jag ångest: "Åh nej! Kvinnohat! Klassförakt! Ahhh - det här kan jag inte stå för!" Nu måste jag genast hitta en alternativ tolkning som visar att jag stödjer mina hennafärgade medsystrar samtidigt som jag är lite smartare än de andra medelklassnobbarna. Självhjälpen kanske är en subversiv kraft som låter människor lyfta sig i det känslomässiga håret för att sedan göra revolution! Fast den känns mer som folkets opium. Handlar den om att vägra acceptera att leva ett halvt liv eller om att veta hut och trivas med vad man har? Tänk om jag bara är för inskränkt för att ta till mig självhjälpsbranschens lösningar? Det är rätt svårt att inte bli förbannad på självmyset som strålar ur ögonen på Mia Törnblom och gänget. Men att jag känner så - är det egentligen bara ett tecken på att jag inte älskar mig själv?

Mia Törnblom. Sveriges största självhjälpare. Hon kommer från tolvstegsrörelsen - med allt vad det innebär av innerlighet, käcka slogans och vag religiositet - och en av hennes stora grejer är att skilja på självförtroende och självkänsla. Det kanske skiner igenom att jag inte är helt opartisk. Samtidigt gör det ont i magen att sitta och raljera på det här viset. Jag skulle ju lika gärna kunnat prata om att samhällets hån mot självhjälpsgenren handlar om att den är kvinnligt märkt, och därför lite ful. Å ena sidan, å andra sidan. Det är fegt att undvika att ta ställning på det här viset. När jag tänker efter vet jag ju precis vad jag tycker om självhjälp.

En gång hade jag en granne som var en väldigt ung mamma med kanske världens sämsta pojkvän. Det var inte bara så att han stötte på alla hennes vänner, han drev dessutom en hyfsat framgångsrik lögnkampanj som gick ut på att övertyga henne om att den där otroheten som hon hade upptäckt förra året aldrig hade hänt. Att hon hade inbillat sig hans tårfyllda bekännelse. Och att hon borde söka psykiatrisk vård. När jag lite diplomatiskt försökte få henne att ifrågasätta det hälsosamma i att stanna i en sådan relation hade hon svaret färdigt: "Ja, men man kan bara förändra SIG SJÄLV. Kan jag inte bli lycklig med den här killen, då kan jag inte bli lycklig med någon annan heller. Om jag bara jobbar på mina RELATIONSHIP SKILLS så kommer vi få det så bra, så bra."

Självhjälp är ett livsfarligt vapen för självbedrägeri om det används felaktigt. och jag tror bara inte på att människor med dålig självkänsla kan använda det rätt.

Men jag vill inte dejta på facebook!

Jag tycker det är skittrevligt att kunna titta på alla min mellanstadiekompisars profilfoton även om jag inte tar mig för att hålla kontakten med dem på riktigt. Men vad i hela friden är det med alla människor och de förbannade dejtingapplikationerna? Första gången en av mina polares pojkvänner skickade "Are you interested" till mig blev jag helt chockerad, men sedan dess har jag (liksom de bekanta jag diskuterat saken med) genom hård prövning blivit luttrad. Är det inte tio år äldre jobbarkompisar som "decided to tickle" en så är det föreningskamrater som vill adda en till sina "hot friends". Vad är dealen? Har folk ingen hyfs?

Jag har läst mina kurser i sociologi, och jag vet det där om ansiktslöshet på internet och så, men det här är inte sleezy främlingar som smyger sig på en på myspace, detta är ju RIKTIGA MÄNNISKOR! Människor jag känner!

När man får upp den där rutan med "vill du bjuda in dina vänner till Am I hot?", slår det en inte att det kan kännas lite weird för mottagaren?

En gång för alla: Vet hut, facebook-användare! Titta igenom de ikryssade boxarna, fundera på vilka av dina vänner som egentligen skulle uppskatta din tokroliga/skabrösa inbjudan, och låt oss andra vara i fred.

Varför jag inte hänger på kanal5.se

Kanal 5s hemsida har under ett tag satsat på att komplettera reklamen för de egna programmen med skvaller och information om TV, allt från castingnyheter för amerikanska serier till rapporter från andra svenska kanalers program. Ambitionen är lovvärd, och bra tänkt av en kommersiell sajt att erbjuda användarna en massa attraktivt extragodis, men ända in i mål har man inte kommit.

För det första - vad är dealen med alla spoilers? Jag är inte den som är den, men det är väl ändå allmän hyfs att annonsera tydligt när spoilers ska komma och ge läsaren en chans att klicka bort? På första sidan hittar jag en artikel som iofs är märkt "spoiler" om ett nytt hemligt Heroes-par men där den nödtorftigt pixelerade halvan av bilden föreställer en person som är omedelbart igenkännbar för dem som följer det amerikanska sändningsschemat. När jag klickar vidare för en annan chockartikel (många såna verkar det vara) finns spoilermärkningen först efter "the bump" där den avslöjande bilden redan så att säga sticker en i ögonen.

Ska jag ta detta som att kanal5.se är en ren spoiler whore-sajt? I så fall stannar jag nog tryggt kvar hos Michael Ausiello på TV Guide som i alla fall håller sig med personligt engagemang och sinne för humor mitt i det skamlösa skvallret. Ja just det, och så hittar han alldeles egna scoop.

Speaking of: länken "Ferrera till attack mot Lindsay Lohan" leder till ett synnerligen odramatiskt referat av en intervju där America Ferrera konstaterar att nej, hon har inte drogproblem och att det förmodligen beror på att hon jobbar så mycket att hon inte har tid att springa runt och festa. Really? Man var tvungen att slänga in LiLos namn? Och när jag tänker på det, man var alltså tvungen att publicera den lilla journalistiska guldklimpen till att börja med? Och var är länken till originalintervjun, när jag ändå gnäller?

Igen har jag ett tips på en bättre amerikansk motsvarighet: Läs Defamer så får du alla skabbiga skvallerhistorier från Hollywood, fast snabbare, mer insatt och roligare skrivna. Och med generösa källhänvisningar.

Jag kräver inte redaktionellt innehåll som motsvarar dagstidningarnas kultursidor (fast om TV då, för Gud förbjude att DN eller SvD skulle ägna viktiga spaltcentimetrar åt ett så stagnerat och marginellt kulturområde), men om kanal 5 har råd att ha professionellt producerad text om TV, kunde de inte ha satt ribban lite högre? De hade ju en chans att skapa sig en nisch som "kanalen som verkligen kan TV" - snacka om att stärka varumärket!

Sedan var det det här med användarvänligheten. Min första riktiga kontakt med kanal5.se kom för några veckor sedan när syrran ringer upp mig för att rapportera om veckans skandal (ja, hon är lika mycket TV-nörd/kontrollbehovstant som jag): kanal.5 har en blänkare om Greek där man anger att den handlar om Rusty och Casey vars konservativa grekiska föräldrar lägger sig i deras collegeupptåg (ursäkta?). Finns artikeln att hitta på (den plottriga och förvirrande) förstasidan? Nej. Alltså går man till artikelsök? Ja, om det fanns en sådan funktion.

Sedan detta hände har sajten redigerat bort felaktigheten och raderat Martas kommentar (!) vilket bara förstärker mitt intryck: Världen är fullt av insatta, roliga, passionerade TV-bloggar - professionella och på amatörnivå - som serverar intressant innehåll rakt på sak, som ger sina läsare lätt tillgång till all info och som inte skulle drömma om att tugga om någon annans material utan en egen vinkel (för att inte tala om att dölja var sagda material kommer ifrån). Jag har inte tid med dem som inte orkar hålla den nivån, så kanal 5 och jag får klara oss utan varandra ett tag till.

Heroes: Stryk tråkfamiljen!

Började på en lång harang om Heroes inklusive en putslustig liknelse med vinbål och hembränt, men kom fram till att jag egentligen inte har så mycket vettigt att säga. I korthet: Serien är typ bra, men samtidigt liksom lite sunkig på ett svårbestämbart sätt.

I en fråga har jag alla fall en klar åsikt: Niki. Ta bort henne.
Eller ta framförallt bort hennes horrible son, denne lillgamla, enformiga styggelse till barnskådis som kan få den enklaste replik att låta pretentiös. Det är illa nog med Nikis pinsamt "coola" tvillingpersonlighet och pappans ovana att börja varje replik med en dramatisk liten utandning (ett manér som jag annars bara trodde svenska skådisar hängav sig åt) - Micah tar TV-tittarens lidande till en nivå som ingen ska behöva stå ut med. Jag bryr mig inte om ifall hela seriens säkert kluriga final bygger på familjen Sanders deltagande, jag är beredd att bita ihop. Vi måste alla göra uppoffringar, och i nuläget är det uppenbart att seriens författare behöver ta en allnighter och se över sina alternativ. Kan Niki & Co fly till Japan och aldrig höras av? Hmm, nej det funkar inte. Det känns ju lite hårt att låta dem dö i en gigantisk explosion - dessutom verkar den metoden inte ha funka så bra hittills på seriens karaktärer. Vågar man hoppas på att de försvinner i all tysthet mellan första och andra säsongen?

Hur står det till med prioriteringarna?

Höll på att sätta morgontéet i halsen när jag fick syn på DN Tv&Radios lista över 3 filmhöjdare i veckan. Rocky och Kniven i vattnet för all del, men Jägarna? Really? "Kjell Sundvalls Norrlandsepos får väl numera betraktas som en modern klassiker". Jo det stämmer ju. Om man byter ut "epos" mot "pekoral" och "modern klassiker" mot "galloperande kalkon". Jägarna är själva sinnebilden för pinsam svensk film: Fördomsfulla karikatyrer av lantisar, vrålande dramatenskådisar och ett manus som i bästa fall känns som ett mellanavsnitt av någon halvdassig polisserie - hu!

Andra filmer som går på TV i veckan, men som inte tog sig in på listan: Garden State, Mandomsprovet, Beetle Juice, Ben-Hur, Full Metal Jacket, Sideways och Barton Fink. I'm just saying.