Kära sociologiska institutionen vid Uppsala universitet:

Du kanske inte har märkt det, men de senaste veckorna har jag haft lite svårt att hålla entusiasmen uppe. Din statistik-kurs har prövat mitt tålamod - det är inte roligt att erkänna det, men jag har faktiskt öst galla bakom din rygg över upplägget i flera veckor. Försök förstå mig, det är faktiskt lite trist att vara tvungen att välja mellan sju olika ämnesområden beroende på vilka enkäter som finns tillgängliga på studentnätet, och sedan vara tvungen att skriva B-uppsats (i grupp dessutom) på samma ämne. Jag som ville skriva om rollspelsnördar! Saken blev ju inte bättre av att enkäten om människors upplevelse av ensamhet hade stora hål där enkätifyllarna inte orkat svara, samt inte funkar för ett antal av de olika typer av statistiska test som vi förväntas utföra. Kort sagt började jag känna mig lite... begränsad. Som att socialpsykologikursen bara är nåt slags menlöst bihang till siffernissarna på sociologin och AoP.

Vilken tur att det bara behövs ett litet mail (i det här fallet ett svar från uppsatshandledaren) för att ändra hela ens inställning:

Ensamhet är ett synnerligen intressant ämne och det borde någon skriva om. Jag skall fundera på eventuell litteratur, men spontant tänker jag på klassikern Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Den har ju en intressant koppling till socialpsykologin genom Johan Asplund och det han skriver om författaren i sin bok Gemanshaft och Gesellshaft. Jag funderar och återkommer.

Förlåt för allt gnäll de senaste veckorna (inte för att jag hade råg i ryggen nog för att trampa in på expeditionen och framföra det direkt). Min tro på kursen är återställd!

Puss och kram
/Teresa

Andra bloggar om: öppna brev, socialpsykologi, studiefrustration
Intressant?

Guerillaromantik på 1800-talet!

Hade en sån där DVD-filmupplevelse igår som gör att man måste sitta och titta igenom allt extramaterial dagen efter och känner viss frustration över att själva filmen inte fortfarande håller på. Helt oväntat var det också: När jag och svågern hade uttömt underhållningsvärdet i att sitta och Beavis and Butthead-gnälla på Z-TVs hitparad och han frågade vilken av hans ännu osedda White Noise och Ned Kelly-DVDer jag kände för att slötitta på var min första tanke "vilken och vilken?"

Jag kunde inte avgöra mellan å ena sidan potentiellt pajjig Michael Keaton-thriller/skräckis och å andra sidan potentiellt segt Heath Ledger-kostymdrama, så han fick välja, och det blev Heath. Tack och lov för det! Ned Kelly visade sig nämligen ha allt man kan begära av en kostymrulle: Flammande klasskamp, onda engelsmän och en hel del smyga-i-skogen-med-gevär.

Historien är en klassiker i Australien: När irländska knappt 20-åriga bråkstaken Ned (FANTASTISKT spelad av herr Ledger) blir falskt anklagad för våld mot tjänsteman blir det åka av: Han springer till skogs med polarna, mamman sätts i fängelse i hans ställe, han själv blir fredlös och en summa pengar sätts på hans huvud - en summa som rusar upp till 8000 pund när han inte nöjer sig med att råna banker för egen del, utan passar på att bränna upp de lusfattiga irländska böndernas lånepapper (så att ingen vet vad de är skyldiga) när han ändå är igång. I ett försök att hindra den begynnande folkrörelsen som ställer sig bakom "the Kelly Gang" sätts alla som någonsin pratat med grabbstackarn i fängelse, men ingen säger ett ord eftersom deras arrenden hemligen betalas av bankrånspengar - plus att de alla är heligt uppfyllda av den hjärtevärmande stenhårda solidaritet som råder på låtsasartonhundratalet.

Alltså jag är en sucker för sådana här filmer. Jag himlar med ögonen när presidenten håller känslosamt tal i Independence Day, eller när Hugh Grant pratar om att han älskar "the person standing opposite me now... in the rain" - men ge mig ett tal om de förtryckta massorna och jag står upp och applåderar med tårar i ögonen och klump i halsen. Och tal blir det - i efterhand är det nästan svårt att förstå hur man kan pressa in så många klasskampiga och anti-imperialistiska oneliners (ibland snarare tenliners) i en enda film. Det är som Land och frihet fast med tuffare kostymer, mindre politiknörderi (även om det förstås också har sitt underhållningsvärde) och glammigare skådisar som dessutom inte gör bort sig en endaste en. Allvarligt talat, till och med Orlando Bloom är bra!

"Where will you go, Ned?" frågar de förskrämda statarna. "This country belongs to us," svarar Ned Kelly. "We'll go wherever we please!"

Andra bloggar om: Filmtips, populärkultur, popvänster, revolutionsromantik, Ned Kelly, Heath Ledger
Intressant?

Festivalrecension: Your life in 65 minutes

Jag kan erkänna en sak med en gång: Jag såg aldrig klart Your life in 65 minutes. Efter en timmes tid fick jag nog och bestämde mig för att min tid var bättre utnyttjad med en promenad - Inte för att det är fråga om någon galloperande kalkon eller så, jag tyckte bara att om jag inte känner något som helst intresse för någon enda person i filmen efter en timme, så känns det inte som att det finns någon poäng med att pressa sig igenom en andra. Här vill jag tillägga dels att jag absolut inte har för vana att storma ur biosalonger (kan faktiskt inte komma ihåg någon enda gång jag gjort det) och dels att jag har träffat kompisar som är mycket intelligenta och vars smak jag respekterar som tyckte att det var en ljuvlig film (dessa människor tyckte iofs även att Sasquatch Dumpling Gang var usel, vad nu det kan tänkas betyda) så det är fullt möjligt att det bara var festivaltrötthet som drev mig - men jag tror egentligen inte det.

Vi tar det från början: Tanken var att jag skulle se Khadak, men på grund av att den fastnat i nån tull någonstans hade en visning av Your life... lagts in i stället, och eftersom jag kom rusande med andan i halsen från en annan visning med tre minuters marginal mellan filmerna hade jag inte hängt med i festivalinfon. Pratiga europeiska filmer är nu inte min kopp te från början, så räkna gärna bort min åsikt på en gång om du tycker att filmen verkar charmig - jag lovar att inte bli ledsen.

Filmen inleds med en monolog från den mysige huvudpersonen Dani om hur tvättmaskiner format hans livsfilosofi, och hur alla livets svårigheter kan sammanfattas med olika liknelser av typen "livet är som en röd strumpa i tvätten". Redan här börjat jag fatta misstankar om att jag hoppat i galen tunna filmmässigt, men jag bet ihop: den var trots allt inte dummare än en del repliker i Garden State, och den tog jag ju mig igenom utan att bli alltför förbittrad.

Mysiga Dani ska spendera en söndag med att träffa sina två mysiga kompisar, hänga på stranden, kanske kicka lite boll. När de upptäcker att en gammal klasskompis har dött och ska begravas bestämmer de sig för att gå dit. Väl på plats uppdagas det gradvis att det är en helt annan person med samma namn som dött - men inte innan Danis dramatiska ex visat sig vara den dödes flickvän, och Dani själv blivit betuttad i likets syster. Parallellt med den här handlingen går Danis funderingar om sin egen pappa som dött för ett antal år sedan.

Sedan följer en oerhörd massa snack. Snack, snack, snack. Dani och hans kompisar filosoferar om det ena och det andra, när inte hans kompis som är designer påpekar att nåt menlöst vardagsföremål "har cool design", ett återkommande skämt som skulle vara roligare om inte iaf alla designerwannabes som jag känner snarare brukar ondgöra sig över hur fula papptallrikar, strandhanddukar etc etc är.

Kort sagt: Jag får rysningar av krystat mysiga huvudpersoner i filmer. Mina tånaglar krullar sig av kvasiexistensiella prettomonologer. Jag går inte igång på lågmälda europeiska förväxlingskomedier. Dessa tre faktorer, tillsammans med det faktum att jag just suttit igenom två BRA filmer i sträck, var troligen anledningen att jag kände ett tvingande behov av frisk luft en timme in i filmen. Jag kan inte riktigt säga objektivt om det här är en film att se eller inte, men använd min recension som måttstock: Tycker du att jag verkar helt dum i huvudet kan du absolut gå och se filmen - annars kanske det är lika bra att låta den vara.

Andra bloggar om: Your life in 65 minutes, Tu vida en 65 minutos, Stockholms filmfestival, sågningar
Intressant?

Har jag dödat Firefox?

Satt precis och skrev ett inlägg om min kommande spelning (det kommer) och skulle trolla fram länken till min demo. Vad händer? Jo, Firefox blir inte bara ledset och lägger ner, programeländet vägrar starta igen! Just nu sitter jag i Explorer och känner mig som en hjälplös tant som råkat radera hårddisken.

Böglobbyn

Jag har sett de två första avsnitten av Böglobbyn och känner mig lite splittrad - men det är inget mot vad programmen i sig är. Ena stunden ett superfint porträtt av en uppgiven subkultursbög som inte gillar schlager, i nästa en fotbollskör som vrålar att SVERKER ÅSTRÖM ÄR HOMOSEXUELL så att han nästan blåser bort av vinddraget.

Böglobbyn har efter vad jag förstått som uttalad målsättning att få machoheteros att titta på tokroliga skojerier, och sedan liksom sudda lite i kanten på deras homofobi samtidigt. Man vill också kritiskt granska gayvärlden och ge en mer nyanserad bild än ett tre minuters inslag från Prideparaden. Är det bara jag, eller är det två ganska svårkombinerade anslag? Jag förstår att man inte vill göra "gaymosaik" där alla sitter och lägger huvudet på sned och tycker lika (och som inga mainstreamtittare följer) men mellanspelen med Sverker Åström kändes mest obehagliga - och inte ur någon homofobisynpunkt, det var mer det typiska "unga ironiska killen och gamla farbrorn som inte förstår skämten"-upplägget som störde mig (Se Fredrik & Filips samlade produktion). Att Åström hoppat av kan jag verkligen förstå - det är mer gåtfullt varför han ställde upp på koncept som "Du och jag står och pratar om att vi står på Bögatan en stund. Fattar du? BÖGatan! Kul va?" från början.

Problemet är kanske att allt som inte är straight är så osynligt i media - Det finns en extremt snäv bild av den homosexuelle (med E för det är tydligen inte en kvinna), vilket gör att förväntningarna på Böglobbyn, med en massa kända journalistnamn anknutna, skruvas upp till max. ÄNTLIGEN ska det bli ett RIKTIGT PROGRAM som skildrar tillvaron för bögar i Sverige. Dessvärre så bidde det en tumme: En halvtimme i veckan med fina små inslag inramade av en pinsamt flåshurtig Olle Palmlöf (som jag, kan tilläggas, brukar gilla stenhårt) har inte en chans att ge ämnet den uppmärksamhet det förtjänar. Det är i sådana här stunder som jag sitter och svär för mig själv att vi behöver MER public Service, inte MINDRE. Hur kan vi bara ha råd med en halvtimme bög-TV i veckan - och ingen annan sorts queerprogram ALLS?

Andra bloggar om: populärkultur, TV, queer, Böglobbyn, Sverker Åström, Olle palmlöf
Intressant?

Festivalrecension: The Sasquatch Dumpling Gang

När jag var 16 år gammal hade jag och alla mina kompisar sett Excalibur och The Crow MINST två gånger (antagligen snarare tjugo) och "tidsenlig" (som i "medeltida") var ett standardord i vår vokabulär. Om något av det här ens låter vagt bekant för dig finns det stor chans att du kommer att älska The Sasquatch Dumpling Gang av hela ditt hjärta.

Gavin och hans kompisar Hobie och Maynard brukar träffas för att utkämpa envig med boffervapen och titta på film när inte deras liv förpestas av mobbaren Shane och hans bill och bull-liknande cronies, samt av white trash-grannen Zerk (spelad av Justin Long som tyvärr inte direkt är någon av ljuspunkterna, det känns mest som att han anstränger sig för hårt). Det är mycket som händer i filmen - gänget hittar äkta bigfootspår i skogen, Gavin ingår ett vad om hela sin videosamling med Shane, men kanske mest spännande av allt: Han träffar Sophie, som också gillar fantasy. Scenen där de rabblar upp sina favvofilmer (Ladyhawk och Dragonslayer nämns) är en av MÅNGA där jag bara ville springa in i filmen och nypa huvudpersonerna i kinderna för att de är så otroligt rara.

Tim Skousen som skrivit och regisserat filmen var förste regiass på Napoleon Dynamite, och det märks. Förutom att ett antal av skådisarna därifrån är med i olika roller och cameos har man ibland lutat sig lite mot Napoleon Dynamite-stilen på humor med crazy frisyrer, överdrivet sätt att prata osv . Not that there's anything wrong with that, men Sasquatch Dumpling Gang är som bäst när den gör sin egen grej: Ömsint realistisk nördhumor. De unga huvudrollsinnehavarna känns totalt trovärdiga när de försöker få rätsida på mysterier som vänskap, kärlek och närstridsteknik - att dessutom manuset tar dem och deras känslor på allvar gör ju inte filmen sämre direkt.

The Sasquatch Dumpling Gang är definitivt mer igenkänningshumor än "skratta åt nörden". Det finns inslag av wish fulfillment för både nördiga tjejer och killar (som får vara snygga respektive modiga), nåt som ur genusperspektiv kanske inte är sådär superfräscht men ändå är mycket svårt att bli sur på, eftersom det är så uppenbart att manusförfattaren verkligen älskar sina karaktärer och vill deras allra bästa - inklusive Sophie, som är mycket ömsint tecknad.

Jag försökte hitta en trailer för filmen, men det bästa jag lyckades gräva fram är det här lilla klippet. Man har såvitt jag förstått inte lyckats skaka fram distribution i USA än, men det går bra för den på diverse festivaler, så förhoppningsvis är det bara en tidsfråga - bandet till Napoelon Dynamite lär ju inte heller skada direkt...

Du har fortfarande chans att se The Sasquatch Dumpling Gang på Stockholms filmfestival, den visas både 24 och 26 november - hade jag haft möjlighet hade jag banne mig gått och sett den en gång till. Mitt tips är förstås den 26:e, när den visas i bekväma salong 1 på Saga och inte kårhuset "de stenhårda stolarnas land" Nymble.

Andra bloggar om: filmtips, Stockholms filmfestival, The Sasquatch Dumpling Gang, nördhumor
Intressant?

Festivalrecension: The King and the Clown

Ligger långt efter med recensionerna nu, men det är väl bara att köra på... The King and the Clown, en av superstorsäljarna i Korea på senare tid, är en maffig kostymfilm med hög queerfaktor (mycket sånt har det blivit i bloggen på senare tid) som tilldrar sig på 1500-talet. Jang-sang och Gong-gil är gatuartister som uppträder med under-bältet-komedi och akrobatik för småslantar. Hur deras relation egentligen ser ut är lite tvetydigt: den vackra Gong-gil spelar kvinnoroller och har en klart otydlig könsidentitet - han kallas och kallar sig man men lever och behandlas av omgivningen som en kvinna: Det verkar till exempel mer vara regel än undantag att han utnyttjas sexuellt av rika män, något som Jang-sang i ridderligt raseri försöker beskydda honom från. I mina ögon verkade det helt uppenbart att de är i princip gifta, men andra har sett det som att de i stället har en intensiv platonisk vänskap.

Genom diverse ödets nycker (och Jang-sangs business sense) hamnar de båda clownerna som hovunderhållare hos den despotiske och tämligen infantile kungen, där de till sin fasa får bevittna spontana avrättningar av ministrarna de driver med ("vem vid mitt hov kan det vara som är förebild för mutkolven i sketchen? Kan det vara DU? *svärdshugg*"), en situation som inte blir behagligare av att kungen har ett gott öga till Gong-gil.

The King and the Clown utvecklas till ett hjärtskärande triangeldrama där Jang-sang och Gong-gil utgör två av parterna, och den hårda yttervärlden (i bland andra kungens gestalt) som ständigt försöker slita isär dem för att komma åt Gong-gil är den tredje. I Korea har queerbiten inte fått så stor uppmärksamhet, där är det mer demokratitemat som fått uppmärksamhet, och dess omåttliga framgång förklaras av en kommentator på imdb med att den dels visar det som skiljer den koreanska kulturen från till exempel japansk och kinesisk, dels att ämnet ligger rätt i tiden.

Visuellt är The King and The Clown precis så pampig och färgglad som affischen utlovar (jag rekommenderar f ö varmt att bildgoogla fram den mängd av andra stiliga publicitetsfoton som finns), det hela är otroligt tjusigt. Jag har egentligen inte något dåligt att säga om den över huvudtaget - det är en riktigt skön hjärta-och-smärta-och-lite-politik-mastodontfilm, som med fördel kan ses på stor duk. Och det är ju inte det sämsta.

Andra bloggar om: The King and the Clown, filmtips, koreansk film, Stockholms filmfestival
Intressant?

Festivalrecension: A Dirty Carnival

Biyeolhan geori, som den heter på originalspråket koreanska, är den två och en halv timme långa berättelsen om Byung-doo, en knappt 30-årig kille någonstans i gråzonen mellan gängmedlem och wise guy. Som jag tidigare skrivit har den jämförts både med Heat och Goodfellas, och den senare känns som en bra mycket relevantare referenspunkt. Byung-doo är inte en hård snubbe. Han är flitig, arbetsam och lite småängslig, och jag blev allvarligt talat en aning chockerad när han plötsligt började slå folk sönder och samman med basebollträn - något han givetvis bara gör då och då när det verkligen behövs. Det som är lite roligt är att filmen INTE handlar om hur Byung-doo gradvis förhärdas (den filmen har man ju sett några gånger), istället plågas han filmen igenom av sin egen brutalitet, särskilt när han ser den genom sina laglydiga anhörigas ögon.

Samma imdb-kommentator som jämför A Dirty Carnival med Goodfellas kallar den för "a brooding type of film", och det är en rätt bra beskrivning. Vi får följa Byung-doo medan han jobbar sig framåt och uppåt i hierarkin, men det är inte direkt fråga om en sådan där rags-to-riches-moralitet där huvudpersonen blir superstjärna och sedan kraschar; i stället tuffar Byung-doos tillvaro på utan några nämnvärda förbättringar. För varje fiende han röjer ur vägen hoppar en annan fram, och om inte jobbet går dåligt blir hans mamma sjuk igen. Som om inte detta vore nog försöker en av hans gamla högstadiekompisar, numera filmregissör, pumpa honom på smaskiga historier från gangsterlivet för att fylla ut filmmanuset han jobbar på.

Så här två dagar efter att jag sett filmen är det många bilder som stannat kvar i huvudet, men framför allt två:
* Knivslagsmålet mellan Byung-doos killar och ett konkurrerande gäng. En helt makalös scen som verkligen känns som hämtad från historisk action á la Braveheart - det är två arméer med fotsoldater som möts fast med knivar och baseballträn i stället för svärd och sköldar, fjärran från "slick" Matrix-fighting. Svårt att förklara, men jaw-dropping grymt.
* De återkommande karaokescenerna där alla från superbossen till Byung-doos högstadiekärlek sjunger koreansk schlager mot kameran.

Skådespelerna är utmärkta, framförallt den helt galet bra huvudrollsinnehavaren In-seong Jo. Jag har ju noll koll på koreansk film och förväntade mig se en typ tre kilometer lång resumé med asiatiska storfilmer på hans imdb-sida, men icke - bara 8 produktioner, varav flera för TV. Efter ytterligare efterforskningar har jag fått intrycket att han just håller på att få sitt stora genombrott med A Dirty Carnival, så det är väl bara att hålla utkik efter honom i framtiden - och jag föreslår att du börjar med att se den här filmen.

Du har fortfarande chans att hugga den här på filmfestivalen, i skrivande stund finns biljetter kvar både till visningen 19:e och 21:a.

Andra bloggar om: populärkultur, film, Stockholms filmfestival, recensioner, A Dirty Carnival
Intressant?

Platt fall

Jag var så nöjd, så nöjd med mig själv i morse. Trots att jag hade varit ute och slarvat till fyra på morgonen (filmfestivalpartaj etc) poppade jag som en glad gubben-i-lådan ur sängen på klockans första ringning 9.30, trippade in i duschen och var färdig att promenera till bussen 10.00 - jag hade till och med gett mig tid att köpa frukost innan första filmen för dagen (Open Window 11.00). Faktum är att jag var så äckligt nöjd med mig själv att jag var tvungen att på bussen sitta och mysa över hur organiserad jag var genom att fingra på mina olika filmbiljetter, lägga dem i ordning, riva av den jag skulle använda först och så vidare. Det var roligt, men jag kände att det fanns mer mysorganiserande att göra. Jag öppnade det andra facket i plånboken för att beskåda mitt fina festivalmedlemskort. Plötsligt blev det sådär som i Butterfly Effect när det kommer en massa minnesbilder i huvudet samtidigt: Jag såg mig själv lägga kortet i kjolfickan "för säkerhets skull" på väg in på Spy Bar, jag såg kjolen liggande på mitt sovrumsgolv medan jag själv traskade iväg till bussen. Och mycket riktigt: Fanns det livsviktiga kortet utan vilket man inte får komma in på filmerna i plånboken? Nejje.

I det längsta trodde jag att jag skulle hinna hoppa av bussen, åka tillbaka, hugga kortet och ändå hinna fram till bion i tid, men då hade jag inte räknat med att bussarnas schema inte är uträknat efter när Teresa klantar sig...
Summa sumarum: Jag erkänner mitt nederlag och sätter mig framför datorn hemma för att försöka reclaima morgonens fadäs genom att göra om den till en historia. Det finns förresten två andra ljuspunkter - dels hinner jag äta riktig frukost nu, dels var det filmen jag minst sugen på att se som jag missade. Till 13.30 är jag på banan igen, då är det The King and The Clown!

Andra bloggar om: filmfestival, missöden
Intressant?

Festival-lista: To see

Så var det dags för filmfestival igen. I år har jag planerat hjälpligt, men i ärlighetens namn ska jag mest gå på filmer som råkar passa in i mitt skolschema snarare än att plocka de förväntade russinen ur kakan (även om mina "slumpmässiga" val tenderar gynna USA och Sydostasien). Det känns iofs som ett rätt schysst upplägg - glida runt mellan olika filmer, helt oförberedd på vad det blir är ju inte det sämsta sättet spendera några dagar på, och de mest hypade räknar jag med att jag ändå kommer att lyckas se, festival eller inte. Jag kommer att skriva om filmerna vartefter jag ser dem; här nedan följer en liten sammanställning till att börja med. Tycker du att imdb-informationen är skral finns reklamtexter på filmfestivalens hemsida.

Först filmerna jag definitivt ska se (biljetterna ligger och bränner i jackfickan as we speak):
1. Quinceañera (med den horribla titelöversättningen Oskuld) är den enda av filmerna som jag hade någon som helst förhandsuppfattning om - jag hade redan varit inne på apple.com och dreglat över trailern ett antal gånger när jag fick reda på att den skulle vara med på festivalen.
2. Beyond Beats and Rhymes: A Hip-Hop Head Weighs in on Manhood in Hip-Hop Culture. Lång pratig PK-dokumentär om hiphop? Ja tack!
3. The Sasquatch Dumpling Gang: Lättsam festivalkomedi om geeks och mytologiska monster - låter mkt charmigt, vi får väl se om den är nåt att ha i verkligheten. Wait a minute! Insåg just att Justin Long står högt upp i rollistan. Det artar sig!
4. Wristcutters: A Love Story. Kanske är det Rapport till himlen-associationerna som gör det, men så fort jag hade läst om den här amerikanska "indiefilmen" (Shannyn Sossamon och Patrick Fugit liksom, knappast nollbudget) om vad som händer efter att man begår självmord var jag tvungen att skaffa biljett.
5. A Dirty Carnival beskrivs som en koreansk Heat i den skamlösa festivalreklamen, och jämförs med Goodfellas på imdb. Vem vet? Kan vara nåt.
6. Open Window verkar vara klassisk amerikanskt pratig ångest-indie med Robin Tunney (som du sett på TV om du följer Prison Break, House, Bones eller NÅGON annan serie den här hösten). Ska mest se den för att jag hade en lucka i programmet på två timmar, men jag hoppas på att bli glatt överraskad.
7. The King and the Clown: Koreansk, historisk miljö - varför inte.
8. Off the Black: Vad är väl en filmfestival utan en inkännande film om vänskap över generationsgränserna med over the hill-storskådis och ny up-and-comer, komplett med grovt språk (vilket imdb mycket riktigt varnar för), känslomässiga komplikationer och annat finkulturgodis?
9. Khadak: Övernaturligt om schaman i konflikt med militär övermakt på den mongoliska stäppen. What's not to like?

Sedan kommer vi till "ifall jag orkar/hinner"-listan som jag inte köpt biljett till än:
City of Violence
Luxury Car
Sons
These Girls

Slutligen: Filmerna som jag definitivt ska se, men INTE just nu - jag sparar dem till att titta på tillsammans med mina hederligt arbetande kompisar, som inte har tid med frivoliteter som att springa på festival.
Clerks II
The Fountain
Last King of Scotland
Little Miss Sunshine
Old Joy
The Pervert's guide to Cinema
Science of Sleep
Shortbus
Wall-Mart: The High Cost of Low Price

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, listor, filmtips
Intressant?

Babel: Jaha.

Tog mig till slut iväg på Babel efter att samhällets samlade god-smak-krafter ägnat senaste veckan åt att tala om för mig att det var En Film Man Måste Se. När jag var på 21 Gram (av samma regissör) tyckte att den var helt okej, om än med lite väl starka underströmmar av Oscar-porr (nu GRÅTER Sean Penn! SE så han gråter!) så efter att ha lyssnat till den samstämmiga jubelkör som Babel genererat var jag beredd att bortse från min skepsis och låta mig svepas med i entusiasmen.

Så blev det nu inte. Vartefter filmen gick fann jag mig sitta i stolen och grubbla. Vad är meningen egentligen? Vad vill man att jag ska känna? Förstå mig rätt, jag menar inte att alla filmer måste ha ett Budskap, politiskt eller annat - men när jag går ut från bion vill jag ha en känsla av att det fanns en poäng. David Lynch är en hejare på det här - de flesta av hans filmer är ju inga under av rättfram informationsutlämning, ändå känns de meningsfulla och konsekventa. Jag kanske inte vet exakt vad som menas, men jag känner i magen att det finns en KÄRNA i filmen. Substans om man så vill.

Mina medbesökande vänner håller inte med mig om detta, de tyckte att filmen var tung och skitbra respektive har inte bestämt sig än, men för mig känns Babel som två och en halv timmes fluff. Inte så att jag hade önskat mer ångest, det är inte det - Iñárritu hade kunnat ösa på med hur mycket tårar, fejkblod och ond bråd död som helst utan att det ändrat något. Summan av kardemumman är att filmen inte handlar om nånting. Eller - det stämmer inte - den är ett hoppressat mischmasch av åtminstone tre olika filmer med helt individuella känslomässiga bottnar som var för sig skulle kunnat vara fantastiska, men tillsammans liksom slår ihjäl varann.

Det närmaste jag kommer att se något slags tema är den ibland återkommande nord/syd-problematiken (några av huvudpersonerna är marockanska fåraherdar, amerikanska turister respektive latinamerikanskt hembiträde) - det försäkrade mig mina vänner om helt beror på att jag har det i huvudet efter allt postkolonialplugg och inte alls är viktigt. Men vad handlar filmen om då - att det är hemskt ibland? Vad är det för ett jäkla ämne att göra en film om? Måla en tavla med ett gråtande barn i stället, det går snabbare.

Det finns ett gäng filmer som gjorts de senaste åren som är rent monstruöst överskattade: Mystic River är en, Crash en annan. Det de här filmerna verkar ha gemensamt är att biopubliken och vad som tycks vara den samlade kritikerkåren är helt förblindade av fint foto och goda skådespelarinsatser, som om huvudpersonens tonfall är det som avgör om en historia är värd att berättas eller inte. Jag är lika förtjust i bra skådisar som the next guy (i alla fall om det är fråga om minimalistisk finskådespeleri och inte Al Pacino som står och vrålar) men det räcker faktiskt inte. En film består av många faktorer: Manus (som i sin tur består av faktorer som dialog, dramaturgisk struktur, tempo), ljussättning, skådespelarinsatser osv osv. En film kan faktiskt inte bäras av att några av faktorerna är svinbra - ALLA delar måste hålla en viss grundnivå även om somliga är viktigare än andra.

Igår kväll fann jag mig sitta och längta efter Handlingens Enhet (ledsen för den långsökta länken - varför finns inte vettiga wikipediaartiklar om dramaturgi?). Jag väntade och väntade på ett slut som skulle motivera de vitt skilda historierna, och få dem att kännas åtminstone en aning mindre långsökta - men det hade jag ingenting för. Uppdelad i sina beståndsdelar hade Babel kunnat bli två underbara festivalfilmer och ett hyfsat njutbart vanityprojekt för Brad Pitt (och han är faktiskt en av de svinbra skådisarna jag refererar till) men tillsammans blir det bara... blaj.

Andra bloggar om: populärkultur, film, Babel, recension
Intressant?

Dagens rant: Låtsaskatolicism

Nu kommer jag dragande med mer kvasireligiös irritation, men var om inte i en blogg ska man få utlopp för sådant? I alla fall. "Oh Father" som sjungs av Linda Sundblad: Vad är meningen? Jag hade gått och funderat ett tag på vad som driver svenskar att skriva en låt som så uppenbart spelar på ett katolskt kulturarv som vi inte har, men nu har jag haft det tveksamma nöjet att i diverse reklamintervjuer apropå nya skivan höra vad Linda själv har att säga om saken, och måste sluta mig till att det helt enkelt är fråga om rent textplagiat - minus någon som helst förståelse vad originalen egentligen handlade om. Madonna omtalas som en influens - själv hör jag helt ärligt bara "reklamradiomusik" när låten spelas, trots att jag brukar vara vänligt inställd till de mest skamlösa försök att casha in på oss 80-talssuckers - men magsurhet aside: Madonna skulle hellre skjutit sig i foten än gett ifrån sig en så dum text, och hon är ändå inte känd för sina stora litterära prestationer om man säger så.

Som grädde på moset ställer sig Linda tydligen helt främmande till att någon överhuvudtaget skulle kunna se onani som något skamligt eller det minsta pinsamt. "Vaddå, det är väl helt naturligt?" säger hon i en gratistidningsintervju, och berättar om att hon blev helt häpen när någon reagerade på att låten inte skulle vara lämplig att spela för barn. Kudos på din modernitet Linda, men varför har du med en textrad som
" I’ve been touching myself and I’m worried
is heaven still open for me?"
om du inte alls kan relatera till sex/religion/skuldfrågan? Jag är medveten om att jag låter som en nitpickande Lord of the Rings-nörd nu, men låten är liksom inte konsekvent. Vem tänker sig till exempel Linda och Tobias (Karlsson, som varit med och skrivit) att Gud ska be till?

Jag blir så trött trött trött på låtskrivare som inte tar nåt ansvar för innehållet i sina låtar, utan mest bara slänger ihop lite olika textrader som låter coola och som påminner om vad deras idoler sjunger om. Tusentals låtskrivare (inklusive sådana som skriver på Britney och kompani) lyckas ju spotta ur sig grymt catchy och någotsånär vettiga texter varje år - varför ska vi då behöva stå ut med sån här gärdesgårdsserie-kvalitet? Kom tillbaka Max Martin, allt är förlåtet...

Andra bloggar om: populärkultur, musik, rants, textförfattande, Linda Sundblad, Oh Father
Intressant?