måndag, november 13, 2006

Babel: Jaha.

Tog mig till slut iväg på Babel efter att samhällets samlade god-smak-krafter ägnat senaste veckan åt att tala om för mig att det var En Film Man Måste Se. När jag var på 21 Gram (av samma regissör) tyckte att den var helt okej, om än med lite väl starka underströmmar av Oscar-porr (nu GRÅTER Sean Penn! SE så han gråter!) så efter att ha lyssnat till den samstämmiga jubelkör som Babel genererat var jag beredd att bortse från min skepsis och låta mig svepas med i entusiasmen.

Så blev det nu inte. Vartefter filmen gick fann jag mig sitta i stolen och grubbla. Vad är meningen egentligen? Vad vill man att jag ska känna? Förstå mig rätt, jag menar inte att alla filmer måste ha ett Budskap, politiskt eller annat - men när jag går ut från bion vill jag ha en känsla av att det fanns en poäng. David Lynch är en hejare på det här - de flesta av hans filmer är ju inga under av rättfram informationsutlämning, ändå känns de meningsfulla och konsekventa. Jag kanske inte vet exakt vad som menas, men jag känner i magen att det finns en KÄRNA i filmen. Substans om man så vill.

Mina medbesökande vänner håller inte med mig om detta, de tyckte att filmen var tung och skitbra respektive har inte bestämt sig än, men för mig känns Babel som två och en halv timmes fluff. Inte så att jag hade önskat mer ångest, det är inte det - Iñárritu hade kunnat ösa på med hur mycket tårar, fejkblod och ond bråd död som helst utan att det ändrat något. Summan av kardemumman är att filmen inte handlar om nånting. Eller - det stämmer inte - den är ett hoppressat mischmasch av åtminstone tre olika filmer med helt individuella känslomässiga bottnar som var för sig skulle kunnat vara fantastiska, men tillsammans liksom slår ihjäl varann.

Det närmaste jag kommer att se något slags tema är den ibland återkommande nord/syd-problematiken (några av huvudpersonerna är marockanska fåraherdar, amerikanska turister respektive latinamerikanskt hembiträde) - det försäkrade mig mina vänner om helt beror på att jag har det i huvudet efter allt postkolonialplugg och inte alls är viktigt. Men vad handlar filmen om då - att det är hemskt ibland? Vad är det för ett jäkla ämne att göra en film om? Måla en tavla med ett gråtande barn i stället, det går snabbare.

Det finns ett gäng filmer som gjorts de senaste åren som är rent monstruöst överskattade: Mystic River är en, Crash en annan. Det de här filmerna verkar ha gemensamt är att biopubliken och vad som tycks vara den samlade kritikerkåren är helt förblindade av fint foto och goda skådespelarinsatser, som om huvudpersonens tonfall är det som avgör om en historia är värd att berättas eller inte. Jag är lika förtjust i bra skådisar som the next guy (i alla fall om det är fråga om minimalistisk finskådespeleri och inte Al Pacino som står och vrålar) men det räcker faktiskt inte. En film består av många faktorer: Manus (som i sin tur består av faktorer som dialog, dramaturgisk struktur, tempo), ljussättning, skådespelarinsatser osv osv. En film kan faktiskt inte bäras av att några av faktorerna är svinbra - ALLA delar måste hålla en viss grundnivå även om somliga är viktigare än andra.

Igår kväll fann jag mig sitta och längta efter Handlingens Enhet (ledsen för den långsökta länken - varför finns inte vettiga wikipediaartiklar om dramaturgi?). Jag väntade och väntade på ett slut som skulle motivera de vitt skilda historierna, och få dem att kännas åtminstone en aning mindre långsökta - men det hade jag ingenting för. Uppdelad i sina beståndsdelar hade Babel kunnat bli två underbara festivalfilmer och ett hyfsat njutbart vanityprojekt för Brad Pitt (och han är faktiskt en av de svinbra skådisarna jag refererar till) men tillsammans blir det bara... blaj.

Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

8 Comments:

Anonymous Johannes said...

Våga vägra Oscar-porr! Jag har inte sett Babel än, men 21 Grams gav mig precis samma fadda känsla som du beskriver. Miami Vice var i princip exakt likadan fast mycket snyggare och ful av direkt smärtsamma one-liners. Dessutom är Colin Farrell med och det kan ju förstöra vad som helst.

11:50 fm  
Anonymous Meta said...

Wikipedia-artiklar, är inte poängen med dem att de skrivs av den som upptäcker att de behövs?

12:53 em  
Blogger Tor Andre said...

Tittelen signaliserer ganske klart hva filmen handler om, problemer som skyldes problemer med å kommunisere. Den japanske delen bryter med kolonialisme mønsteret du mener å se.

10:50 em  
Anonymous Gugga said...

För det första, det känns ganska förutsägbart att gå igång och kritisera någonting utifrån att andra tyckt att det är bra, men jag låter bli ytterligare elaborering kring just det. Några tips dock, som kanske ger tankar. Fundera på vad som i grunden initierar hela händelseförloppet i filmen. Väldigt givande stoff för reflektion. Fundera också på varför situationerna som uppstår faktiskt uppstår (Tor Andre är inne på det). Dessa bägge tankespår gav att i a f jag fick ut väldigt mycket substantiellt värde av Babel.

1:47 em  
Anonymous erik said...

ok, "thanx mr helper"...

4:40 em  
Blogger Teresa said...

gugga: Det fina med att ha en egen blogg är att man får vara hur förutsägbar man vill. Jag tycker att smakkonsensus om en films överlägsenhet är en utmärkt utgångspunkt för kritik - annars skulle man ju vara tvungen att tycka om allt efter att en viss procent av kritikerkåren uttalat sig positivt - att tycka illa om något PÅ GRUND AV att alla gillar det är däremot inte så snyggt, men det är en helt annan sak.

Jag vet att allmän visdom säger att Babel handlar om "kommunikationssvårigheter" men menar verkligen Iñárritu att delhandlingen med nannyn som nekas att åka på sin sons bröllop och vidtar desperata åtgärder handlar om KOMMUNIKATION? Om brorsonen pratat bättre engelska, hade den amerikanska gränsvakten varit mer förstående då? Ifall det är tankegången som ligger bakom filmen borde jag ha skrivit en helt annan sågning...

Trots Babels oerhörda komplexitet tror jag att jag har lyckats greppa de stora dragen - det är nog mer en fråga om personlig smak än att "förstå".

4:54 em  
Anonymous Johannes said...

Det är i mina ögon bättre att ha en kritisk hållning när alla andra hyllar än att vara okritisk pga normen. Babel känns ju som entypisk sådan film som kulturmuppar kan få känna sig smarta av trots att den mest handlar om ingenting men berättar med övertydliga penseldrag. Som sagt kastar jag sten i glashus då jag inte sett den, men jag har svårt att tro att regissören ska ha tagit några enorma kliv sedan 21 Grams eller Traffic.

Dock ska inte underhållningsvärdet underskattas av Gugga och Tors kritik mot teresas kritik av filmen. Jag hoppas det fortsätter så att jag får något att le över snart igen. :)

1:28 em  
Blogger Aron said...

Jag håller med om att filmen inte bjuder på djup eller på en sammanhållen storyline. Däremot tycker jag trots detta att det är en magnifik film. Manus är inte allt!

4:15 em  

Skicka en kommentar

<< Home