måndag, oktober 16, 2006

Flytt; Kevin Smith

Nu var det en evighet sedan jag skrev nåt här, men å andra sidan har jag hållit mig upptagen med andra saker, som till exempel lägenhetsflytt (usel ursäkt, jag vet). Egentligen var jag bara upptagen första delen av veckan, sedan drabbades jag av skrivkramp som sömlöst gick över i prestationsångest (eftersom jag verkligen borde väga upp mitt skolk med ett riktigt rökarinlägg). Vad hade jag ens att skriva om? Jag har läst en massa vansinnigt intressanta kurslitteratur-artiklar om populärkultur och postkolonialism, men de har ju inte något överväldigande allmänintresse direkt (trots det galloperande fåfängeprojekt denna blogg är, drar jag mig för att skriva om sånt som inte ens min allra närmaste umgängeskrets orkar lyssna på). Jag har inte sett några som helst bra TV-serier, eftersom flytten har satt mina hemladdningsrutiner helt ur whack och det jag mest retat upp mig på under veckan ("civil olydnand" i förhållande till TV-licens) är verkligen inte ett ämne som behöver avhandlas ytterligare. Vad gör man då? Jo, man gräver upp en gammal favoritrant och brister ut i den ännu en gång.

Såg om Dogma för några dagar sedan och drabbades än en gång av Kevin Smith-raseri - denna gång av en mild och välvillig art, eftersom just den här Kevin Smith-filmen är sympatisk och rolig, men det är ju omöjligt att se en utan att tänka på de andra. Om någon skulle be mig rangordna Kevin Smith-filmer (inte för att någon skulle göra det) skulle listan se ut nånting såhär:
1. Dogma
2. Jersey Girl
3. Clerks
4. Mallrats
(sen ett långt tomrum för att i det längsta skjuta upp att ens ta namnet på nästa film i min mun)
23. (brrr) Chasing Amy
(resten har jag inte orkat se)

Jag tycker inte illa om Kevin Smith som person, jag tycker dessutom att hans grungiga universum av och till är riktigt trevligt, men anledningen till att jag inte älskar Jersey-filmerna (och att jag inte hatar Jersey Girl) är en, och (nästan) en allena: Dialogen. Det är inte roligt med långa stolpiga monologer där man talar om Hur Det
Ligger Till. Det är inte ens roligt när det är Jason Lee som gör talandet. Clerks vandrar på en mycket tunn linje i den här frågan, och Chasing Amy är helt ute och cyklar. Jag får känslan av att Kevin alltid går runt med papper och penna när han är på fest, ifall han skulle säga nån kul grej som han och hans polare tycker är särskilt insiktsfull. Newsflash: det som låter som djup insikt om människans natur efter åtta öl brukar inte riktigt leva upp till den nivån i nykterhetens kranka blekhet. Det hjälper inte ifall monologen handlar om Hur Tjejer Är, Hur Killar Är, Hur Sex Är eller ens Hur Gud Är (men där kan man bli hjälpt av ett i övrigt roligt manus och charmerande skådisar). Och Gud hjälpe oss om det är Ben Affleck som pratar och ämnet är Hur Synd Det Är om Mig.

Vilket för mig till Jersey Girl. Jag stålsatte mig innan filmen - om det är en Kevin Smith-film som inte ens hans fans gillar, vad ska då jag tycka? Och med Ben Affleck (min nemesis) i huvudrollen? Detta kunde ju bara bli katastrof. Men icke! Filmen är ju inget oförglömligt mästerverk kanske, och moralkakorna regnar tätt - men den har något jag saknat i nästan varje annan Smith-film: Känsligt skriven dialog, som på ett vettigt sätt uttrycker karaktärerna.

Låt mig ge ett (långt och raljant) exempel på vad jag menar: När jag var yngre åkte jag på lajv. När man åker på lajv riskerar man alltid stöta på personer som har suttit på sin kammare och tänkt ut en Bakgrundshistoria med stort B till sin roll. Kanske var hans föräldrar förrymda lönnmördarslavar som tränade honom i De Mörka Konsterna. Kanske är han själv medlem i ett oerhört hemligt sällskap som bara jättecoola magiker och mörkeralver får vara med i. I vilket fall kommer du att veta allt om detta efter att ha suttit bredvid honom i tio minuter på värdshuset.
"Hmm", säger han först för att fånga din uppmärksamhet. Har du varit med förr faller du inte i att fällan att säga "förlåt?" eller nåt annat som kan tas som en inbjudan till exposition. Alltså krävs hårdare tag för att dra in dig.
"Det är en... ond natt inatt"
Vi det här laget stirrar du dig vilt omkring efter potentiella räddningsplankor.
"Det är inte så många här som... utövar De Mörka Konsterna?"
"...?"
"Det finns ju en del... föräldrar som lär ut Mörka Konster till sina barn innan de blir Upphunna av sin Mästare och Ihjälslagna."

Så känns personerna i Kevin Smiths filmer ganska ofta. De har för all del inte ett fullt så irriterande sätt att prata (punkt punkt punkt-grejen är rätt svår att toppa), men de har samma obetvingliga lust att förtälja förbipasserande sitt livs historia, sina innersta tankar och sin Motivation. Det är ett jättebra sätt att uttrycka sig för en standupkomiker. För en karaktär i en film? Not so much.

Jag förstår att det inte är något misstag Kevin gör. Jag förstår att det finns tusentals människor världen över som älskar hur hans karaktärer pratar - det finns säkert hundratals som lär in hans monologer utantill på låtsasamerikanska såsom fanboys har gjort med sina humoridolers alster sedan urminnes tider. Allt jag säger är att det är lite synd, eftersom det verkar som att det nånstans där inne finns en skicklig dialogförfattare som bara väntar på att hans onde tvillingbror - Kevin Smiths inre collegestudent - ska ta sig en tupplur så att han kan få komma fram.

Andra bloggar om: , ,

5 Comments:

Anonymous Anonym said...

Vad tycker du om An Evening with Kevin Smith på tal om standup-komiker-likheten?

1:53 fm  
Anonymous Anonym said...

Sett mitt mail? Vet inte om adressen jag fick är aktuell. Om inte, kan du maila mig? Viktigt!
kjell.haglund@mac.com

8:53 em  
Blogger Teresa said...

anonymous: Jag har faktiskt inte sett An Evening with Kevin Smith, men jag har en känsla av att jag borde det... Får ta tag i det där :)


Theo: Kul med Mad-tanken - I see your point även om jag inte sett just den filmen (inte hela iaf). Helt sant om Dogma, den har ju ett & annat gemensamt med tex Preacher i upplägg & dialog.

3:17 em  
Anonymous Anonym said...

Får väl ta och se Jersey Girl. Har undvikt den, av uppenbara anledningar.

JASBSB behöver du inte se - den liknar mest American Pie, dvs. stundvis underhållande, men inte minnesvärd på något sätt.

1:23 fm  
Blogger Teresa said...

livlös: Det är lite bilden jag fått av den, jag springer inte direkt benen av mig till min lokala uthyrare om man säger så :)

2:44 em  

Skicka en kommentar

<< Home