Politisk identitet
Satt just och surade för att jag inte fått den roliga politikutmaningen som Marta hade i sin blogg i går. Tur att lillebror tror på direkt aktion. Varning för galloperande inkonsekvens med länkandet förresten. Hälften är från svenska, hälften från engelska wikipedia. Inte snyggt...
1) Politisk ideologi du förespråkar?
Ajaj, det här är ju en het potatis, jag är alltid rädd för att missa någon galen grundtes i ideologier jag skriver under på... Frihetlig socialism får jag väl säga. Jag tror inte att staten någonsin kan verka för arbetarklassens intressen, vare sig nu eller efter någon revolution - makt korrumperar, som min liberala mamma brukar säga... Den enda lösning jag kan se är en (högst teoretisk) radikal fackföreningsrörelse, som inte skriver under några saltsjöbadsavtal.2) Politisk ideologi du föraktar mest?
Compassionate conservatism känns ju inte så hett direkt... Fast näej, konservatism i sig är ju ändå en intellektuellt hederlig ideologi även om jag inte tycker att den är bra. Nationalism däremot, det är ju faktiskt bara trams. Och satanism, även om det kanske inte är en ideologi - snarare en ursäkt för mobbade som tröstar sig med maktfantasier istället för att göra en vettig analys av sin situation. Snacka om opium för folket...3) Materialist eller idealist?
Materialist, och jag blir lika förtjust varje gång jag inser att farbror Marx och de sociala konstruktivisterna inte egentligen säger emot varann. Vaddå, gör dom det? jag hör inte! LALALALALALA!
4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?
Ehm, nu känner man sig obildad... Snabbläste på lite, och får ju säga att konsekvensetik låter mer lockande, fast det känns som att jag inte riktigt är hemma i diskursen som det så fint heter. Jag tror i alla fall inte att det finns absolut rätt och fel, och när man börjar vifta med för storslagna idéer känns det som att man börjar promenera iväg åt Mao-hållet. Not that there's anything wrong with that (eller joo, det är det).
5) Politiskt uppvaknande?
Min tid vid fina musikklasskolan Fryxellska har gett mig gott om ammunition för det så kallade klasshatet, men jag tänker framför allt på en incident: Vid ungefär 12 års ålder upptäckte jag att inte alla köpte mat för barnbidragen som min familj. Frida i min klass till exempel, hade föräldrar som SATTE IN HELA BELOPPET PÅ ETT SPARKONTO som hon sedan skulle få tillgång till när hon blev vuxen, för att köpa en trevlig lägenhet eller så. I samma veva pratade Alf Svensson om att man absolut inte ska ha behovsprövat barndbidrag eftersom det är så hemskt för de fattiga barnen, han mindes minsann hur pinsamt det hade varit att ha "fattigvårdsskor" på sig. Mina slutsatser: 1) Om rika och fattiga har samma bidrag (eller skatter för den delen) blir det orättvist. 2) Alf Svensson är inte klok.
Redan innan musikklasserna hade jag dock haft ett dramatiskt uppvaknande av det feministiska slaget: När jag var 9-10 år brukade jag åka på kyrkans allåldersläger. Lägren hade roliga teman som "Ronja Rövardotter" och "Bilbo", och man fick klä ut sig, tillverka boffervapen och träffa de stora, farliga från Forodrim. Anyway. Ett år var temat "Kung Arthur och runda bordet" - goa grejer tänkte jag, jag gillade riddare och medeltid. Jag såg särskilt fram emot aktiviteten att få måla en sköld - men guess what? Det var bara POJKARNA som fick måla sköldar, flickorna skulle tillverka PRINSESSHATTAR! Det här var början på en flera år lång strid med ledarna. Det där med sköldarna lät jag passera (jag tillverkade ett tufft banér med ett bredsvärd och glittrande stjärnor i stället), men när det kom till lägrets final tappade jag koncepten totalt. Då hade det införts dubbning, alltså att de lägerdeltagare som visat sin lojalitet genom att vara med på minst två sommarläger i en högtidlig ceremoni blev utnämnda till riddare av runda bordet och fick sina namn inskrivna på en snirklig lista. Sade jag "lägerdeltagare"? Jag menar förstås POJKAR! Flickorna fick sitta bredvid i sina dumstrutar/prinsesshattar och titta på. Nu blev jag förstås helt galen och skällde ut stackars Len, som inte var så haj på det här med könspolitik, efter noter. Året efter smilade han glatt och sade att nu hade de ändrat reglerna, så nu skulle jag nog bli nöjd. Så vad hade ändrats? Jo efter den högtidliga dubbningsceremonin, när pojkarna som kvalificerat sig hade fått gå fram i ett särskilt led och göra en massa coola riddargrejer, viftade kung Arthur generöst med handen och förklarade att alla tjejer från och med nu var PRINSESSOR AV CAMELOT. Jag trodde jag skulle få hjärnblödning där och då. Mina slutsatser: 1) De här prinsesserierna bara distraherar oss tjejer medan killarna sticker iväg och gör alla roliga grejer. 2) Vuxna vet inte alltid bäst. 3) Man kan inte räkna med att nån som bestämmer ska se och lösa problemet om man inte bråkar (och ofta hjälper inte ens det).
6) Politisk detour?
Jo, men inte någon särskilt medveten sådan - även denna gång handlar det om kära gamla Fryx (herregud, den skolan alltså): I kommunvalet 1990 (måste det varit) beslutades det att Fryx skulle läggas ner. De uppbragta musiklärarna pluggade in snyftiga körsånger med oss storögda barn av typen "Vem kan skiljas från skolan sin utan att fälla tårar" och marcherade ner med oss till stadshuset där vi fick stå med plakat med texter som "Ni (s)(v)ek oss" och sjunga änglalikt. Jag är hyfsat säker på att vi blev lärda att argumentera för varför moderaterna är bättre politiker och finare människor än vänsterblocket, men jag minns det ganska vagt eftersom jag i den åldern inte hade en blek om vad som var skillnaden mellan vänster och höger i politiken - det var nåt slags ideologiskt val som våra föräldrar gjorde, att uppfostra oss i ett politisk vakuum - solidaritet och broderlig kärlek bredde de dock på brett med enligt sin kristna övertygelse (och se vad det ledde till).
7) Enskild person som påverkat dig politiskt?
Den första person som poppar upp i mitt huvud är ju givetvis Erik Holmdahl. han var min bästa kompis och pojkvän under en massa år och har en av de briljantaste hjärnorna och starkast flammande engagemangen jag någonsin stött på. Under sin tonårstid var Erik arg på olika saker nästan jämnt, och antingen var man med honom eller mot honom - sånt lär en ett och annat om både politisk teori och ens egna åsikter. Mattias Pettersson är ju en annan agitator i vänkretsen, men dels umgicks jag inte med honom riktigt lika intensivt under de formande åren, dels är han liksom inte lika konfrontativ i stilen som Erik. By the way så ingen misstolkar: detta skrivs med maximal kärlek - Erik, du vet att du är grym :)
8) Bok som påverkat dig mest politiskt?
Jag är ingen stor läsare av politisk litteratur... Men vänta, det är ju inte en bok utan en film! Heathers förstås! Otroligt skarp analys av socialt maktspel i form av laugh-out-loud-rolig high schoolkomedi om självmord. Den vässade till en del saker jag redan kände på mig, och gav mig en hel del nya idéer dessutom. Det personliga är definitivt politiskt...
9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?
Att medförespråkarna ofta är gummistövelbärande poeter som är emot bilismen, vilket leder till vissa problem med trovärdigheten.
10) Viktigaste enskilda politiska frågan?
Att folk måste sluta låtsas som att klassamhället inte finns.Jahaja, skicka vidare... Jag säger väl Tobias, Puff och Anders P.
Andra bloggar om: politik, enkät, ideologi, identitet
Intressant?
posted by Teresa at fredag, september 29, 2006
10 Comments:
Sorry, men jag kunde ju inte skicka till alla. Och jag tänkte den här gången att jag itne skulle skicka till de närmast sörjande utan till mer avlägsna personer jag inte känner (ok, jag känner Nils lite men inte så bra) som jag ville veta mer om. Men du fixade ju det där ändå :-).
Jag skrev inget om Fryx men det har självklart satt sina spår hos mig med...
Skoj grej, men det är ju för mycket att svara på... Tid finns helt enkelt inte. Blir man utskrattad om man passar eller?
nejdå, man skriver om man hinner :)
Nu har jag läst alla tre och måste bara säga något.
Politiskt vakuum? Vi var ganska övertygat emot socialdemokratin av två skäl: 1. den hade haft makten för länge och 2. deras politik missgynnade oss som ville göra andra val i livet än de partiet bestämt var bäst (vi hade t.ex. inte varit lika fattiga om det funnits ett borgerligt vårdnadsbidrag, dvs. vi fått något av de pengar era generationskamraters dagisplatser kostade samhället). Samtidigt ville jag visa respekt för de människor som utgjorde arbetarrörelsen med utgångspunkt i sina familjers erfarenheter. Och det är nog sant att vi hade någon allmän känsla av att lämna utrymme för att bestämma själv. (Till skillnad från tron, som var för viktig för att vänta med tills man blir vuxen.) Jag minns det som att jag argumenterade ad hoc i olika frågor som dök upp, ungefär som jag gjorde i diskussioner med andra. Fast vakuum? Näej.
Om Fryx: Det var er egen heta önskan att gå där, och från början fanns en viss reservation från min sida. Plugghetsen var hysterisk, men jag såg det som positivt att era sociala vyer vidgades i förhållande till det ganska smala samhälle vi bodde i, t.ex. hade ni klasskmarater födda i andra länder, det förekom inte i Barkarö. Inte heller enföräldershushåll. Eftersom skolan låg inne i stan kunde ni rentav stöta på utåt sett helt misslyckade individer, som aldrig syntes utomhus i vår lilla by. Men demonstrationerna var ju rena övergreppen. Själv smet jag som förälder från dem. Min respekt för er rätt att uttrycka er (möjligen manipulerade) åsikt vann, men jag kände viss vånda medan det pågick. Att det var så illa som du beskriver har jag förträngt.
Pojk- och flickgrejerna i Camelot var ju helt sanslöst anakronistiska, det måste du väl ha känt, inte stämde det med hur det var hemma eller i skolan? Eller i kyrkan i övrigt. Det förvånar mig nu att hela organisationen ställde upp på det. Fast det lärde er väl en del om vad en stark persons inflytande kan innebära, på gott och ont.
meta: Jag upplevde det som ett definitivt val från föräldrarnas sida att inte indoktrinera oss i någon specifik politisk riktning, - för övrigt ett val som jag inte har något emot alls. Enligt mitt högst subjektiva minne visste jag inte ens vad en socialdemokrat var förrän när jag gick på högstadiet, och ägnade sedan lång tid åt att noggrannt lista ut exakt vad jag själv tyckte om saker och ting. Inte det sämsta resultat man kan nå som förälder direkt...
Vad gäller Fryx gjorde jag absolut ett aktivt val att gå där, och jag är jätteglad för allt jag fått därifrån vad gäller vidgade vyer, musikalisk fostran etc. Det hände ju en massa tokiga saker där, men motsvarande märkliga anekdoter kan nog de flesta gräva fram från sin skoltid, oavsett om de gått i miljonprogramsproggskola eller lärt sig läsa av franska nunnor :)
Om pojk/flickfrågan: Anledningen att jag reagerade på situationen var ju naturligtvis att den INTE var normal, men det är en av de första gångerna som jag kan komma ihåg att jag drabbades av någon typ av politisk indignation - och det var det som var poängen.
Meta och Teresa: jag skulle inte säga politiskt vakuum. Däremot håller jag fast vid (som jag skrev i mit svar) att jag växte upp i ett borgerligt akademiskt hem där allt utom partipolitik diskuterades. Och jag tror att det har påverkat mig, både i mina uppfattningar i tonåren och i att det var ett käsnlomässigt stort steg att gå med i sosseriet. Men också att jag aldrig har känt det förbjudet att tycka eller agera annorlunda än vad ni skulle ha valt.
Det är väl bäst jag påpekar att jag inte gick i försvar (fast jag måste medge att mitt ordval i fråga om Fryx ser ut så), det är bara intressant hur saker ser ut från olika perspektiv. Och jag måste nog vidhålla, Marta, att just sosseriet (obs! ditt uttryck) var "det mest förbjudna". Så du kände nog rätt som kände att det fanns en tröskel. Johannes anarkism är mer i linje med vad tidigare generationer (sorry, Johannes!) varit inne på.
Jag läste för länge sen någon psykolog som menade att det fanns en hemlig eller iaf outtalad grundläggande kod som traderas i varje familj. Jag har tyckt att i min var det (sen flera generationer) "det är rätt att göra uppror". Det håller inte mina syskon med om, så jag har modifierat det till att det är rätt att finna sin egen väg och gå den. Tesen har väl inte direkt falsifierats sedan ni blivit vuxna.
Och Teresa, naturligtvis har du rätt i att din reaktion mot pojk/flick-grejen hade sin grund i att det inte var normalt. Simpel logik.
okej, jag får nog förtydliga lite till hur jag tänker. Med politiskt vakuum menar jag inte ett ideologiskt vakuum (nåt sånt vore ju befängt), jag tänker nog mer på partipolitik. Många av mina kompisar hade redan i tioårsåldern en samhällsbild definierad utifrån de två blocken - där det ena var "bra" och det andra var "dåligt". Somliga hade dessutom föräldrar som höll på olika block, vilket gjorde det hela lite förvirrande. Ni pratade säkert politik, men det var inte fråga om någon direkt undervisning i partilinjer om du förstår vad jag menar (iaf innan EU-omröstningen -94). Eller så var jag bara ett mycket världsfrånvänt barn ;)
Vad gäller den hemliga koden är mitt förslag "Den intellektuella hedern är det enda viktiga." Ett av MÅNGA exempel är från nåt släktbröllop nån gång när jag hamnade i bråk med nån främmande människa om feminismen och morfar var alldeles förtjust (om NÅGON utomstående skulle orka läsa de här extremt interna kommentarerna är alltså morfar rejält konservativ) - uppenbarligen på grund av att jag argumenterade sakligt och "bättre" än min meningsmotståndare. Notera hur jag för koden vidare genom att inte vilja tala illa om konservatism så länge den är "intellektuellt hederlig". :)
Jag håller med om extremt internt - fast ganska kul för mig, som inte orkar ha en egen blogg att föra såna här diskussioner på - och lägger ner. Här iaf.
nu har jag också svarat.
Skicka en kommentar
<< Home