Höstens nödvändigaste TV

Äntligen börjar det bli säsong att krypa upp i TV-soffan igen och avnjuta hemladdningens ljuva frukter. Dags att hypa!

Weeds har ju börjat gå igen, och jag vet inte riktigt vad som är grejen med den serien, men jag känner inte någon stark lust att titta på den mellan avsnitten. När jag väl kommer mig för med det sitter jag emellertid med tappad haka, nackhåret på ända och stammar tillsammans med min TV-partner in crime Johan: "finns det ett avsnitt till?" Jag tror att det är så emotionellt påfrestande för mig att bevittna karaktärernas obetänkta och ofta ångestframkallande beteende att jag skyddar mig själv genom att glömma bort hur sjukt jäkla bra det är. Ja just det, och så är ju Mary-Louise Parker, som jag har dyrkat sedan Stekta Gröna Tomater, huvudrollsinnehavare. Vad mer kan man begära?

Studio 60 on the Sunset Strip alltså. Jag har känt mig helt efterbliven i flera veckor för att jag inte lyckats få tag på piloten ens efter att hela västvärlden verkade ha sett den och sagt bu eller bä. Nu är den äntligen sedd, och omdömet ett stort BÄ. Det är klart att det formmässigt är exakt samma serie som West Wing, men är det nåt att klaga på egentligen? Är det något fel på långa stiliga monologer som ingen skulle kunna tänka ut i verkligheten? Och alla dessa ljuvliga walk-and-talk-scener! Aaron Sorkin fortsätter med det viktiga och humanitära arbetet att göra anti-CSI-TV (min CSI-rant har jag redan dragit för alla som vill höra på en gång för mycket, den väntar jag nog med - iaf tills jag råkar se ett avsnitt igen och inte kan hålla mig) och det är bara att applådera. Att han dessutom lyckats gräva upp Matthew Perry innan han sjunkit ner i B-filmsträsket fullständigt är bara det en välgärning. Det här blir nog en älskling tror jag...

Och så House. Den här har jag ju redan skrivit om, men två saker har hänt: Dels är de nya avsnitten rätt mycket bättre, dels finner jag att serien helt enkelt vuxit på mig (anglicismerna: min bästa vän). När jag ser TV 4-spottarna kommer jag på mig själv med att sitta och flina fånigt, och jag har flera gånger spontant rekommenderat den till bekanta. Det tänker jag göra nu också: Du som inte laddar hem, ta chansen att följa serien från början på TV 4. Det är en riktigt trevlig serie, med rolig dialog, svart humor och framför allt: Hugh Laurie!

My name is Earl: För att fira premiären har jag min fina I heart Earl-tröja på mig idag. Eller om jag ska vara ärlig är det en tillfällighet, men en passande sådan eller hur? Ah, jag kommer ihåg den gamla goda tiden, när kompisen Malin (inte Malin, en helt annan) till min bitterhet paxade Jason Lee till husband material som ingen av oss andra fick knipa även om vi någonsin skulle få chansen - en sorts högst hypotetisk anti-ligga-med-kändis-lista (Det var inte riktigt rättvist, för hon paxade även Seth Green, Giovanni Ribisi, Josh Hartnett OCH killen i Empire Records. Eller Josh Hartnett kunde hon iofs få behålla utan att nån annan blev ledsen). Hursomhelst. Jag dansade ärligt talat en liten dans när jag fick reda på att karln äntligen skulle få en egen serie att skina i, och jag har inte blivit besviken. Jag är en sån SUCKER för slackerhumor (nån slags rest från grungekomedierna jag nyttjade under min tonårstid, och som även torde förklara husband material-listan ovan). Dessutom gillar jag det ickeironiska självhjälps/hippiemystemat - för att inte tala om Jaime Pressly, en annan favorit som jag varit tvungen att följa de märkligaste serier för att få titta på tidigare.

Första säsongen av Veronica Mars följde jag till en början tveksamt (på envis inrådan av brorsan), men framåt andra halvan förvandlades strötittandet till en febrig maratonsession. Säsong två kändes inte lika het. Jag vet inte om det är för att jag såg första säsongen fem avsnitt i taget (2:an följde jag i realtid), men det kändes inte som att serien var riktigt lika vass - iofs skulle det vara svårt för vilken serie som helst att leva upp till de FANTASTISKA ögonblicken som familjen Echols bjudit på upprepade gånger i säsong ett, men jag hade hoppats på lite mer.
Till säsong tre ska upplägget ändras, så att det inte är ett långt mysterium som pågår hela säsongen, utan kortare plotlines på några avsnitt. Jag är rätt skeptisk till det här greppet (inte för att det var frivilligt, det är pengafarbröderna som satt ner foten: de vill kunna avbryta serien mitt i utan att ha trådar hängande) men vem vet, jag har ju haft fel förut. Nu kanske det verkar som att jag inte kommer att följa VM religiöst, men då har vi inte tagit den viktigaste personen i beaktning: Logan Echols. Det är ju ett BROTT att pappa Echols inte kommer vara med (se mig undvika flat out-spoilers), men Logan räcker. Han räcker långt.

Lost. Oundviklig. Det är en jäkla massa gnäll på Lost från folk, och på det har jag bara ett svar: Ha! Jag skiter väl i vad ön egentligen är, eller nåt av de andra långdragna mysterierna. Eller, det är väl också kul, men GREJEN med Lost är ju hur den är skriven. Återblickarna, som folk inte har vett att uppskatta, är devices som på ett otroligt elegant sätt lämnar ut lagom mycket information i taget och gör varje avsnitt till en perfekt avmätt komposition. Jag inser att jag låter som min gamle filmskolelärare som tvingade oss att studera 30-sekunders-sekvenser från Star Trek för att vi skulle beundra hur välplacerade statisterna var, men I live for this stuff. Jag får i och för sig hålla med om att det är tveksamt hur många säsonger man kan klara av att hålla liv i serien, men en till ska de väl klara av utan att tappa farten alldeles. Å andra sidan hör jag till dem som gillade Twin Peaks ända till slutet, så jag kanske inte är så tillförlitlig... Shit, jag kan skriva hur mycket som helst om det här, men jag kanske ska vänta tills säsongen kommit igång.

Hmm, det är väl guldkornen som känns nödvändigast att rapportera om (i alla fall som jag redan hunnit se, det finns ju ett antal potentiella fynd i höstens tablå). Till våren ser jag fram emot Scrubs och Psych, men det tar vi då.

Andra bloggar om: TV, tips, Weeds, Stekta gröna tomater, Studio 60 on the Sunset Strip, Matthew Perry, Aaron Sorkin, House, Hugh laurie, My name is Earl, Jason Lee, husband material, Veronica Mars, Logan Echols, Lost, Twin peaks, Scrubs, Psych
Intressant?