Festivalrecension: The King and the Clown

Ligger långt efter med recensionerna nu, men det är väl bara att köra på... The King and the Clown, en av superstorsäljarna i Korea på senare tid, är en maffig kostymfilm med hög queerfaktor (mycket sånt har det blivit i bloggen på senare tid) som tilldrar sig på 1500-talet. Jang-sang och Gong-gil är gatuartister som uppträder med under-bältet-komedi och akrobatik för småslantar. Hur deras relation egentligen ser ut är lite tvetydigt: den vackra Gong-gil spelar kvinnoroller och har en klart otydlig könsidentitet - han kallas och kallar sig man men lever och behandlas av omgivningen som en kvinna: Det verkar till exempel mer vara regel än undantag att han utnyttjas sexuellt av rika män, något som Jang-sang i ridderligt raseri försöker beskydda honom från. I mina ögon verkade det helt uppenbart att de är i princip gifta, men andra har sett det som att de i stället har en intensiv platonisk vänskap.

Genom diverse ödets nycker (och Jang-sangs business sense) hamnar de båda clownerna som hovunderhållare hos den despotiske och tämligen infantile kungen, där de till sin fasa får bevittna spontana avrättningar av ministrarna de driver med ("vem vid mitt hov kan det vara som är förebild för mutkolven i sketchen? Kan det vara DU? *svärdshugg*"), en situation som inte blir behagligare av att kungen har ett gott öga till Gong-gil.

The King and the Clown utvecklas till ett hjärtskärande triangeldrama där Jang-sang och Gong-gil utgör två av parterna, och den hårda yttervärlden (i bland andra kungens gestalt) som ständigt försöker slita isär dem för att komma åt Gong-gil är den tredje. I Korea har queerbiten inte fått så stor uppmärksamhet, där är det mer demokratitemat som fått uppmärksamhet, och dess omåttliga framgång förklaras av en kommentator på imdb med att den dels visar det som skiljer den koreanska kulturen från till exempel japansk och kinesisk, dels att ämnet ligger rätt i tiden.

Visuellt är The King and The Clown precis så pampig och färgglad som affischen utlovar (jag rekommenderar f ö varmt att bildgoogla fram den mängd av andra stiliga publicitetsfoton som finns), det hela är otroligt tjusigt. Jag har egentligen inte något dåligt att säga om den över huvudtaget - det är en riktigt skön hjärta-och-smärta-och-lite-politik-mastodontfilm, som med fördel kan ses på stor duk. Och det är ju inte det sämsta.

Andra bloggar om: The King and the Clown, filmtips, koreansk film, Stockholms filmfestival
Intressant?