Festivalrecension: Your life in 65 minutes

Jag kan erkänna en sak med en gång: Jag såg aldrig klart Your life in 65 minutes. Efter en timmes tid fick jag nog och bestämde mig för att min tid var bättre utnyttjad med en promenad - Inte för att det är fråga om någon galloperande kalkon eller så, jag tyckte bara att om jag inte känner något som helst intresse för någon enda person i filmen efter en timme, så känns det inte som att det finns någon poäng med att pressa sig igenom en andra. Här vill jag tillägga dels att jag absolut inte har för vana att storma ur biosalonger (kan faktiskt inte komma ihåg någon enda gång jag gjort det) och dels att jag har träffat kompisar som är mycket intelligenta och vars smak jag respekterar som tyckte att det var en ljuvlig film (dessa människor tyckte iofs även att Sasquatch Dumpling Gang var usel, vad nu det kan tänkas betyda) så det är fullt möjligt att det bara var festivaltrötthet som drev mig - men jag tror egentligen inte det.

Vi tar det från början: Tanken var att jag skulle se Khadak, men på grund av att den fastnat i nån tull någonstans hade en visning av Your life... lagts in i stället, och eftersom jag kom rusande med andan i halsen från en annan visning med tre minuters marginal mellan filmerna hade jag inte hängt med i festivalinfon. Pratiga europeiska filmer är nu inte min kopp te från början, så räkna gärna bort min åsikt på en gång om du tycker att filmen verkar charmig - jag lovar att inte bli ledsen.

Filmen inleds med en monolog från den mysige huvudpersonen Dani om hur tvättmaskiner format hans livsfilosofi, och hur alla livets svårigheter kan sammanfattas med olika liknelser av typen "livet är som en röd strumpa i tvätten". Redan här börjat jag fatta misstankar om att jag hoppat i galen tunna filmmässigt, men jag bet ihop: den var trots allt inte dummare än en del repliker i Garden State, och den tog jag ju mig igenom utan att bli alltför förbittrad.

Mysiga Dani ska spendera en söndag med att träffa sina två mysiga kompisar, hänga på stranden, kanske kicka lite boll. När de upptäcker att en gammal klasskompis har dött och ska begravas bestämmer de sig för att gå dit. Väl på plats uppdagas det gradvis att det är en helt annan person med samma namn som dött - men inte innan Danis dramatiska ex visat sig vara den dödes flickvän, och Dani själv blivit betuttad i likets syster. Parallellt med den här handlingen går Danis funderingar om sin egen pappa som dött för ett antal år sedan.

Sedan följer en oerhörd massa snack. Snack, snack, snack. Dani och hans kompisar filosoferar om det ena och det andra, när inte hans kompis som är designer påpekar att nåt menlöst vardagsföremål "har cool design", ett återkommande skämt som skulle vara roligare om inte iaf alla designerwannabes som jag känner snarare brukar ondgöra sig över hur fula papptallrikar, strandhanddukar etc etc är.

Kort sagt: Jag får rysningar av krystat mysiga huvudpersoner i filmer. Mina tånaglar krullar sig av kvasiexistensiella prettomonologer. Jag går inte igång på lågmälda europeiska förväxlingskomedier. Dessa tre faktorer, tillsammans med det faktum att jag just suttit igenom två BRA filmer i sträck, var troligen anledningen att jag kände ett tvingande behov av frisk luft en timme in i filmen. Jag kan inte riktigt säga objektivt om det här är en film att se eller inte, men använd min recension som måttstock: Tycker du att jag verkar helt dum i huvudet kan du absolut gå och se filmen - annars kanske det är lika bra att låta den vara.

Andra bloggar om: Your life in 65 minutes, Tu vida en 65 minutos, Stockholms filmfestival, sågningar
Intressant?