Kära sociologiska institutionen vid Uppsala universitet:

Du kanske inte har märkt det, men de senaste veckorna har jag haft lite svårt att hålla entusiasmen uppe. Din statistik-kurs har prövat mitt tålamod - det är inte roligt att erkänna det, men jag har faktiskt öst galla bakom din rygg över upplägget i flera veckor. Försök förstå mig, det är faktiskt lite trist att vara tvungen att välja mellan sju olika ämnesområden beroende på vilka enkäter som finns tillgängliga på studentnätet, och sedan vara tvungen att skriva B-uppsats (i grupp dessutom) på samma ämne. Jag som ville skriva om rollspelsnördar! Saken blev ju inte bättre av att enkäten om människors upplevelse av ensamhet hade stora hål där enkätifyllarna inte orkat svara, samt inte funkar för ett antal av de olika typer av statistiska test som vi förväntas utföra. Kort sagt började jag känna mig lite... begränsad. Som att socialpsykologikursen bara är nåt slags menlöst bihang till siffernissarna på sociologin och AoP.

Vilken tur att det bara behövs ett litet mail (i det här fallet ett svar från uppsatshandledaren) för att ändra hela ens inställning:

Ensamhet är ett synnerligen intressant ämne och det borde någon skriva om. Jag skall fundera på eventuell litteratur, men spontant tänker jag på klassikern Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Den har ju en intressant koppling till socialpsykologin genom Johan Asplund och det han skriver om författaren i sin bok Gemanshaft och Gesellshaft. Jag funderar och återkommer.

Förlåt för allt gnäll de senaste veckorna (inte för att jag hade råg i ryggen nog för att trampa in på expeditionen och framföra det direkt). Min tro på kursen är återställd!

Puss och kram
/Teresa

Andra bloggar om: öppna brev, socialpsykologi, studiefrustration
Intressant?