Guerillaromantik på 1800-talet!

Hade en sån där DVD-filmupplevelse igår som gör att man måste sitta och titta igenom allt extramaterial dagen efter och känner viss frustration över att själva filmen inte fortfarande håller på. Helt oväntat var det också: När jag och svågern hade uttömt underhållningsvärdet i att sitta och Beavis and Butthead-gnälla på Z-TVs hitparad och han frågade vilken av hans ännu osedda White Noise och Ned Kelly-DVDer jag kände för att slötitta på var min första tanke "vilken och vilken?"

Jag kunde inte avgöra mellan å ena sidan potentiellt pajjig Michael Keaton-thriller/skräckis och å andra sidan potentiellt segt Heath Ledger-kostymdrama, så han fick välja, och det blev Heath. Tack och lov för det! Ned Kelly visade sig nämligen ha allt man kan begära av en kostymrulle: Flammande klasskamp, onda engelsmän och en hel del smyga-i-skogen-med-gevär.

Historien är en klassiker i Australien: När irländska knappt 20-åriga bråkstaken Ned (FANTASTISKT spelad av herr Ledger) blir falskt anklagad för våld mot tjänsteman blir det åka av: Han springer till skogs med polarna, mamman sätts i fängelse i hans ställe, han själv blir fredlös och en summa pengar sätts på hans huvud - en summa som rusar upp till 8000 pund när han inte nöjer sig med att råna banker för egen del, utan passar på att bränna upp de lusfattiga irländska böndernas lånepapper (så att ingen vet vad de är skyldiga) när han ändå är igång. I ett försök att hindra den begynnande folkrörelsen som ställer sig bakom "the Kelly Gang" sätts alla som någonsin pratat med grabbstackarn i fängelse, men ingen säger ett ord eftersom deras arrenden hemligen betalas av bankrånspengar - plus att de alla är heligt uppfyllda av den hjärtevärmande stenhårda solidaritet som råder på låtsasartonhundratalet.

Alltså jag är en sucker för sådana här filmer. Jag himlar med ögonen när presidenten håller känslosamt tal i Independence Day, eller när Hugh Grant pratar om att han älskar "the person standing opposite me now... in the rain" - men ge mig ett tal om de förtryckta massorna och jag står upp och applåderar med tårar i ögonen och klump i halsen. Och tal blir det - i efterhand är det nästan svårt att förstå hur man kan pressa in så många klasskampiga och anti-imperialistiska oneliners (ibland snarare tenliners) i en enda film. Det är som Land och frihet fast med tuffare kostymer, mindre politiknörderi (även om det förstås också har sitt underhållningsvärde) och glammigare skådisar som dessutom inte gör bort sig en endaste en. Allvarligt talat, till och med Orlando Bloom är bra!

"Where will you go, Ned?" frågar de förskrämda statarna. "This country belongs to us," svarar Ned Kelly. "We'll go wherever we please!"

Andra bloggar om: Filmtips, populärkultur, popvänster, revolutionsromantik, Ned Kelly, Heath Ledger
Intressant?