Om kulturella skillnader och det gyllene nördsnittet
Varsågod, tillgång till ett urklipp ur min facebookfeed. Som ni har längtat! De här kommentarerna skrevs dessutom apropå en länk till just den här bloggen!
Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.
I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.
Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.
Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."
Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.
Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.
Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!
* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.
Sebastian Är det bara jag, eller skiljer sig geekdom väldigt, väldigt mycket mellan Sverige och t.ex USA?Sagt och gjort.Teresa ja och nej skulle jag säga (det är bra att man inte är vag iaf). Hur tänker du?
Sebastian Jag vet inte riktigt, bara en allmän känsla av att geekdom (och geeks) i Sverige lever under lite annorlunda sociala betingelser än i t.ex USA (vag back atcha).
Teresa Så här kan man ju hålla på hela kvällen utan att säga nåt :D Jag ska tänka lite och sedan tala ur skägget tror jag.
Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.
I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.
Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.
Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."
Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.
Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.
Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!
* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.
Etiketter: geekdom, normer, nördsociologi
posted by Teresa at torsdag, oktober 01, 2009
6 Comments:
Jag skrev ett jättelångt svar, som firefox käkade upp i en krasch, så jag fattar mig kort:
Min bild av det hela är att största skillnaden är identitet. Svenska geeks/nördar är (i varierande grad) vanliga människor med nördintressen, medan det i Amerikat verkar vara så att de är nördar (med cellar-dwellers som extrempunkten på skalan). Men jag kan vara helt off, eftersom hela min bild av Amerika och dess kultur baserar sig på TV, serier, film, böcker, internetmemes och konversationer med amerikanska nördar över forum och IRC.
Jag är helt med på ditt resonemang om hur svensk nörddom ser ut.
Däremot är det inflation i begreppen när man kallar alla intressen för nördighet. Blondinbella är Jeansnörd och Idrottsintresserade är fotbollsnördar.
Dels tror jag alla måste påminnas om den gamla normalitetdebatten som faktist var ganska stor när jag var i nedre tonåren i början av 80-talet. Då var det ett varningstecken när man avvek från normen och man skulle genast prata med syosar och barnpyskologer.
Dagens nördinflation är säkert en reaktion mot det normalitetstänkandet.
Ett exempel på hur det ser ut i USA är kanske hur gothic/punk-kulturerna blivit mainstream. Avril Lavigne i outsider outfit ger sig på de normala, inget konstigt med det på ytan, men nu ör dessa "normala" i minoritet.
Ingen vågar sticka ut med sin tråkighet i dag. Få vill vara normala eller vuxna.
Samtidigt upplever jag konflikten ibalnd i min vardag, i synenrhet när jag jobabr mot ingengörer där normalitetsidealet lever kvar. Då blir jag plötsligt en urnörd igen i deras sällskap.
Till vardags däremot, blir jag en svensk genomsnittsnörd som du beskriver, lite närmare trollen än normal, som gärna bär nördigheten som ett emblem.
kluttpendyl: Asch, jag ville ju läsa det långa svaret! I mina kretsar har grejen att vara nörd - till skillnad från "de normala", som jag i extrema fall hört folk referera till som mugglare (I know) - varit jätteviktig. Jag minns min högstadietid som att klasskompisarna var som en annan art än dem jag umgicks med frivilligt - allt var väldigt vi och dem.
jim: Jo, det där med vem som kan kallas nörd och inte är knepigt - jag märker att jag sätter ut taggarna åt båda håll när man börjar prata om det. Å ena sidan känner man ju direkt att näe, sportfåneri är faktiskt nåt annat, för att inte tala om Blondinbella som ju är jeans*kännare* och inte nörd.
Å andra sidan - exakt hur definierar man nördighet? Är det en väsentlig skillnad mellan att lära sig fotbollsstatistik och att plugga in Mutants vapentabeller? Om det inte bara är ens personlighetstyp utan vilken typ av hobby den appliceras på som avgör ifall man kan kallas nörd, var drar man gränsen, och vem bestämmer?
Spännande det där om normalitetstänkande på 80-talet. Vi 80:or som var fjortisar -94 hade ju en enorm medvind i våra alternativa identiteter av olika slag, även om vi knappast uppfattade det så då.
Och visst spelar det enormt stor roll i vilka grupper (och åldrar) man umgås. Mina nördkompisar jobbar nästan uteslutande inom media, webb och tonårsinriktad pedagogik. När jag har varit i andra jobbsammanhang märker man plötsligt hur skämten faller lite platt...
En annan grej som jag kom att tänka på: Håller inte nörden på att bli den nya "normal" i amerikansk populärkultur? Typ som när den normala i svensk film gick från att vara lantisen till stadsbon på senare 50 (eller var det 60, akn någon med mer filmvetenskap rätta mig, plx) talet?
Jocke: Jag tycker också att nörden rör sig så sakteliga mot normaliteten, men än är det en bit kvar. Har läst mer än en tidningskrönika på ämnet, men då har de alltid helt sjuka exempel, som Kanye West, för att bevisa att det är mainstream med nördighet. Förutom Mythbusters som är så FETT nördiga och presenterar det som nåt helt normalt (och också har tittare av alla slag) finns det oftast en outtalad liten "ja, de är ju för tokiga"-disclaimer när folk med tekniska intressen och andra nördtecken tar center stage.
Två grejer:
1) FC Z är ett danskt format som ursprungligen hette FC Zulu. Den urspruglige lagkaptenen var Knutpunktsprofilen Claus Raasted – som är en av de produktivaste lajvarrangörerna i Danmark framförallt när det gäller den typen av lajv som kallas kiddie games men egentligen är ett slags massive multiplayer bofferlajvkampaner för tolv- till sextonåringar. (Han har också släppt några riktigt bra dokumentationsböcker om scenen, kolla "Bogutgivelser" i länken här):
http://clausraasted.dk/
Min poäng är att det är inbyggt i FC Z att lajvaren är "värst". Men sen blev han förstås också en folkkär kändis ett tag.
2) Mugglare är självklart bara post-HP. I Finland kallades de mundisar (från "mundanes"), i Stockholm när jag flyttade dit 1999 var termen "normisar" – ett ord jag fortfarande använder ibland… Ojoj, det här är typ ett eget blogginlägg, va?
Skicka en kommentar
<< Home