Pinsamt men Njutbart 3: Grey's Anatomy

Jag har tidigare anklagat Grey's Anatomy för att vara en smoothieliknande (och helt onödig) kombo av ER och Scrubs, och det håller jag fast vid. Långsökta intriger, självömkande och dryga huvudpersoner och efterapningar av andra TV-framgångars stilgrepp är sällan ett lyckat recept på bra TV, oavsett hur snygga skådisarna är - så inte heller i det här fallet (och så snygga är de faktiskt inte).

Än så länge följer jag inte GA på riktigt, jag har bara råkat se de senaste tre avsnitten på svensk TV, men jag vet nog vart det här kan leda; den värsta guilty pleasure-fällan är ju trots allt mellanssäsongshålen: Man har redan följt de bra serierna, så då återstår att gräva fram något uthärdligt att fylla ut sommaren/julen med - och det är här det blir farligt. Det slutar oftare än inte med att jag laddar ner hela första säsongen av någon serie som jag känner till namnet på men inte har orkat följa, gärna någon som jag råkat se ett avsnitt av på svensk TV nån gång - vilket sedan leder till att jag fastnar totalt i någon slags mere exposure-effekt. Händer det här oftast med underskattade kritikerfavoriter? Njaeej, inte direkt.

Imorgon avslutas Pinsamt men Njutbart-serien med det allra gräsligaste resultatet av det här beteendet; den värsta, minst förklarliga och trognast följda av mina TV-beroenden; själva kronan i mitt guilty pleasure-träd: Bones.