Reaper vs Chuck

"Never underestimate the power of tank tops" sade min manuslärare till mig en gång, och Chuck-skaparna verkar vara barn av samma anda. Allt från ljussättning till casting utstrålar en lätt Maxim/Coke Zero-känsla som inte känns förkastlig och kvinnoförnedrande så mycket som... lite gammal.

Reaper å sin sida dras förutom den potentiellt repetitiva monster of the week-formen med en romantisk spänning som ligger så centralt att det måste hända något snart om det inte ska bli oerhört tröttsamt - kudos till manusförfattarna om de tänkt ut en helt annan dramatisk kurva än "will they or won't they", men jag vågar inte riktigt hoppas på det än.

Förutom de här svaga punkterna är båda serierna tämligen charmerande. Karaktärerna är trivsamma, de popkulturella referenserna är befriande opinsamma och de känns genuint varma. När jag ser ett avsnitt av endera tänker jag "jo men det HÄR är ändå min favorit" och när jag inte har någon av dem framför mig tänker jag (lite mer nyktert): Vi får se vilken av dem - om någon - som lever upp till potentialen. För den finns det gott om.