Sista sommarserien: Mad Men

Det första man får se i piloten av AMCs Mad Men är en textskylt: "Mad Men är en term som myntats för reklamare som jobbade i trakten av Madison Avenue. Det var de själva som myntade den."

Och där visste jag att jag var kär. Jag har spenderat tillräckligt mycket tid i närheten av reklambranschen för att njuta i fulla drag av lustmord på självgodhet och uppblåst viktigpetterskap, och Mad Men är som en enda lång svidande uppgörelse med manssamhället i allmänhet och "kreativitetsbranschen" i synnerhet.

Serien, som skapats av manusförfattaren/producenten Matthew Weiner från Sopranos, tilldrar sig alltså i New York under tidigt 60-tal, och handlar om de anställda på reklambyrån Sterling Cooper. Och vi snackar inte nostalgisk skönmålning av the golden age of advertizing direkt. Förutom de oavbrutna sexuella trakasserierna (och jag menar verkligen oavbrutna, efter ett tag fick jag nästan andnöd så fort en kvinna och en - eller ännu värre flera! - män var i bild samtidigt) är det gott om rasism och andra ofräschheter, plus en allmän ängslighet för ifall man är tillräckligt framgångsrik (som kreatör, som fru, som sekreterare). Precis som i Sopranos finns det underliggande temat av traditionellt manssamhälle i kris, och även om reklamkillarna är fullständigt odrägliga är det inte fråga om några sorglösa frat boys - den fallande, oklanderligt klädde och friserade mansgestalten i vinjetten är en ganska bra sammanfattning av det hela.

Ingen sitcom direkt med andra ord, men faktiskt väldigt roligt - som till exempel när den karismatiske konceptmannen Don Draper upptäcker att hans fru är deprimerad TROTS att han köpt henne ett nytt kök där hon kan sitta hela dagarna. Han drabbas av kris och frågar på stort allvar killarna på byrån (medan sekreteraren slamrar med kaffet i bakgrunden): Vad är det egentligen kvinnor vill ha?

Vass dialog, komplexa karaktärer ner till minsta biroll plus mina favvoskådisar plockade lite varstans ifrån (Shit vad roligt att se både Connor från Angel och Zoe Bartlet igen) gör Mad Men till en klockren hit. Och kostymerna/miljön! Inte sedan Jeeves and Wooster har jag sett så välskräddade herrkläder (kvinnornas outfits är ju inte direkt slagna med fulpinnen heller). Om man till detta lägger en intelligent vardagspolitisk frenesi blir resultatet oemotståndligt. Se genast!