Pinsamt men Njutbart 3: Grey's Anatomy

Jag har tidigare anklagat Grey's Anatomy för att vara en smoothieliknande (och helt onödig) kombo av ER och Scrubs, och det håller jag fast vid. Långsökta intriger, självömkande och dryga huvudpersoner och efterapningar av andra TV-framgångars stilgrepp är sällan ett lyckat recept på bra TV, oavsett hur snygga skådisarna är - så inte heller i det här fallet (och så snygga är de faktiskt inte).

Än så länge följer jag inte GA på riktigt, jag har bara råkat se de senaste tre avsnitten på svensk TV, men jag vet nog vart det här kan leda; den värsta guilty pleasure-fällan är ju trots allt mellanssäsongshålen: Man har redan följt de bra serierna, så då återstår att gräva fram något uthärdligt att fylla ut sommaren/julen med - och det är här det blir farligt. Det slutar oftare än inte med att jag laddar ner hela första säsongen av någon serie som jag känner till namnet på men inte har orkat följa, gärna någon som jag råkat se ett avsnitt av på svensk TV nån gång - vilket sedan leder till att jag fastnar totalt i någon slags mere exposure-effekt. Händer det här oftast med underskattade kritikerfavoriter? Njaeej, inte direkt.

Imorgon avslutas Pinsamt men Njutbart-serien med det allra gräsligaste resultatet av det här beteendet; den värsta, minst förklarliga och trognast följda av mina TV-beroenden; själva kronan i mitt guilty pleasure-träd: Bones.

Pinsamt men Njutbart 2: ANTM

Guilty pleasure-bekännelserna fortsätter med...

America's Next Top Model
Det första skälet att inte titta på ANTM är förstås Tyra Banks (fångad här ovan i all sin mentalt instabila glans när hon skäller ut en tjej för att hon inte är tillräckligt ledsen för att hon åkt ut) vars ande vilar som en våt filt över hela produktionen. Är det inte gamla modefoton av henne (som man pressar in både som inredning och istället för titelskyltar här och var i programmet) så är det hennes komplett vansinniga mimövningar i domarpanelen. Men ANTM är dessutom ett oerhört enformigt program - varje avsnitt följer samma formel så programmatiskt att det får House' första säsonger att framstå som improvisationsteater till frijazz. All information (och då använder jag ordet i sin bredaste bemärkelse) visas minst tre gånger: som x antal förhandsvisningar, sedan "på riktigt" och sist några gånger till i slowmo för säkerhets skull. Dessutom är det helt olidligt självgott - modellande framställs som kanske det viktigaste yrke som finns på denna jord och gud nåde den tävlande som inte "lyssnar med andakt på Tyra" (för att parafrasera Köttgrottorna). Visste du att i cycle 9 - ANTM är för fint för att ha säsonger - så åker modellerna runt i en "grön buss" för att Tyra har upptäckt miljön, och får inte röka eftersom de faktiskt är förebilder? Till detta får man oändliga krystade tal med riktigt långa pauser så att alla verkligen ska förstå hur mycket Tyra bryr sig. Ibland får jag en känsla av detta är underhållning som det skulle bli om Willy Wonka fick göra den - narcissistisk tok-TV utan någon som helst verklighetsanknytning, där en excentrisk figur från bizarro world delar ut straff och belöningar efter sitt egna moralsystem.

ANTM är riktigt dålig underhållning. Om Andy Kaufman hade sett detta hade han besparat sit-comen de hårdaste orden, den saken är klar. Det är också en av de få serier jag skäms så till den milda grad för att jag tittar på att den inte får en egen mapp på datorn - så fort jag sett ett avsnitt (vilket inträffar varje vecka) raderar jag genast. Att titta på ANTM är att uppmuntra Tyra, och det kan jag bara inte stå ut med att göra. Jag blir alldeles uppretad när jag tänker på det, och skulle - om jag trodde att jag kunde hålla det - genast lova att aldrig mer ladda hem skiten.

Pinsamt men njutbart 1: Men in Trees

Termen guilty pleasure har nästan blivit en egen genrebestämning - jag har knappt sett en enda recension av Gossip Girl och Dirty Sexy Money som inte pressat in den någonstans. Grejen är ju bara att jag inte skäms det minsta för att jag tittar på Gossip Girl, och det verkar inte någon annan göra heller. Vad är det för mening med att ha ett så utmärkt uttryck om det bara ska användas som synonym till "glossig"? Nej, fram för tårdrypande bekännelser av TV-njutningar som är skamliga på riktigt. Följer du The Bold and the Beautiful? The 700 Club?

Denna tanke till ära tänkte jag göra en liten serie om mina egna riktiga guilty pleasures: de som jag verkligen inte kan försvara på något sätt, men som jag lik förbannat ägnat timtal åt framför TVn. Först ut:

Men in Trees
Detta är verkligen en vidrig serie. En socialt inkompetent och allmänt dysfunktionell förhållandecoach (!) i Anne Heches synnerligen osympatiska gestalt springer runt i de arktiska skogarna och krockar antingen med tjusiga Elloskarlar/biologer eller sidan 3-killar/hantverkare. Sedan bråkar de "charmigt" med varann, har matlagningstävlingar och är allmänt odrägliga framför en fond av tillkämpat folksy småstadsbor som sitter i rutiga skjortor och dricker öl, samt hamnar i tokroliga missförstånd som kan lösas på en halvtimma. Ingen könsstereotyp är för dammig , ingen romatisk komplikation för långsökt. I princip har man kört ner Sex and the City och Northern Exposure i matberedaren och smetat ut det föga aptitliga resultatet till någon slags romkom-kompott i hopp om att kvinnliga tittare (den tänkta målgruppen är svår att missta sig på) ska vara så insocialiserade i gamla konsumtionsmönster att de inte märker att kejsaren är naken.
Lade jag den före fantastiska Friday Night Lights i hemladdningslistan senast? Jajemän.

Imorgon: America's Next Top Model

Bättre än man kan tro: Greek

Fortsätter med sommarens serier...

Greek är en lättsam dramakomedi om amerikanskt fraternity/sorority-liv (och inte som kanal 5s blogg fått för sig någon slags TV-version av My Big Fat Greek Wedding). Det ovanliga i sammanhanget är att det inte är fråga om ett svartvitt Revenge of the Nerds-scenario där coola frat boys-gänget ställs mot ickeanslutna töntar - i stället handlar det om vänskapen, politiken och rävspelet inom the greek system. Plus sprit, lite kärlek och tokroliga missförstånd förstås.

Om du har någon som helst dragning till glossiga guilty pleasure-serier behöver du inte läsa resten av det här inlägget, det är bara att ladda hem med en gång. För dig som är lite mer skeptisk vill jag ge mig på ett litet försvar: Greek är en av de få serier av den här typen som konsekvent ger sina karaktärer fler än två dimensioner. Det låter kanske inte alldeles revolutionerande, men glossiga collegeserier där supercoola killen både är intelligent, genuint snäll och lite halvkorrupt samtidigt är faktiskt inte helt vanliga. Själv fascineras jag också av greek-politiken som kräver att folk designar hela sina liv á la presidentkandidat för att få förtroendeposter som sedan har en högst reell inverkan på deras framtida karriär, och har följt serien med växande intresse.

Fast det bästa med Greek är förstås hysteriskt roliga Dale, den alldeles avgjort ickeanslutna born again christian-killen spelad av Clark Duke (som annars gör geniala Clark and Michael tillsammans med Michael Cera från Arrested Development). Dale gör sitt yttersta för att styra bort sin roommate Rusty från fraternitykulturens fördärv när han inte sjunger med sitt band "Darwin Lied" eller har möte med promise ring-gruppen, och höjer hela serien ett pinnhål eller två.

Greek är inte den bästa serie som någonsin sänts, den är inte ens på min top 10 av dem som går just nu - men det fråga om solitt hantverk med betydligt bättre karaktärsskildring än till exempel Heroes (som vi ju följer lite till mans) och den förtjänar definitivt en chans. I januari börjar säsong två - varför inte ägna mellandagarna åt att komma ifatt?