onsdag, februari 07, 2007

Studio 60 ger romantisk övermättnad


Det var länge sedan jag hade utsatts för en riktigt rejäl spoiler, den senaste var nog Sjätte Sinnet (vilket jag förlåtit eftersom det var ett ärligt misstag och jag såg den ungefär ett år efter resten av Sverige). Dock kan man alltid räkna med mödrars omsorg: "Har du följt senaste säsongen av West Wing? Jaså inte?" frågade min mamma när jag var hemma och hälsade på härom veckan. Och sedan, innan någon lyckades kasta sig fram och munkavla henne: "Santos blev president och Josh och Donna är ihop".

Den här lilla konversationen dök upp i mitt huvud igen efter förra avsnittet av Studio 60. Jag vet att det är ganska obvious och tråkigt att göra jämförelser mellan de båda serierna, men det är svårt att låta bli i sådana här lägen. West Wing bjöd i och med Josh och Donna på den oändligaste "will they or won't they"-plotten i mannaminne. Ibland var den front and center, men oftast gick den på långkok i bakgrunden medan de ägnade sig åt andra romanser (hade inte förresten alltid Josh mycket roligare människor att vara kär i?) och kanske, någon enstaka gång per säsong, verkade det som att det skulle bli något av den. Fast man visste ju att det inte skulle det, och det var liksom lika bra på något sätt - mystiken fanns kvar så att säga.

Studio 60 får mig i jämförelse att känna mig som ett barn med uppätet påskägg: överstimulerad och lätt illamående. Första halvan av säsong ett präglades av Matt och Harriet; ett expar som beter sig oerhört tröttsamt. Det är roligt med en i övrigt briljant person som i någon aspekt av sitt liv saknar all besinning och sinne för proportioner. Det är inte lika roligt när denna enda aspekt tar upp en majoritet av snart sagt varje avsnitt och eländet aldrig tar slut. I går när jag tittade på veckans avsnitt fick jag uppbåda all självbehärskning för att inte vråla "MEN JAG BRYR MIG INTE!" varje gång Matt drog igång en ny självömkande monolog. Förstå mig rätt, jag är helt för självömkande huvudpersoner (denna gyllene stapelvara i Sorkins komik) men man får faktiskt lov att ha någon slags balans.

Vilket för oss till Danny och Jordan. Om Matt/Harriet-historien är överdrivet utdragen, känns den här historien tvärtom märkligt ihoptryckt. Vad sägs om ifall Danny hade lovat att sluta be bekanta skicka rekommendationsfax, Jordan hade sagt tack för det och vi resten av säsongen fått titta på hur hon sparkar sig själv i bitter ånger? Lite ekonomi och långsiktighet i känslostormarna liksom?

Jag skulle tappa tålamodet totalt med Studio 60 om det inte fanns ett gäng ljuspunkter: Sidoplots som den om underbare orm-wranglern och hans medhavda näringskedja (eller vad som helst som Cal är inblandad i för den delen), Tom - som i all stillhet haft en chans att utveckla en personlighet medan hans chefer mest sprungit runt och gormat (hans romans med lika trivsamma Lucy verkar även till skillnad från Mattharrietzilla undvika att svälla över alla breddar likt en överjäst deg. Hittills.) och så Jack Rudolph som bara blir bättre och bättre.

Etiketter: , , , , ,

4 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag måste få försvara mig: jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det finns en TV-serie (som du har minsta intresse av, iaf), som jag sett och inte du!

5:07 em  
Blogger Teresa said...

touché :)

5:08 em  
Anonymous Anonym said...

och då var serien nerlagd...

7:26 em  
Anonymous Anonym said...

jag ville säga hur fint det var när 2000 miles av pretenders spelades och producenten och chefen kysstes. Det var hollywoodromantiken och det är den effektivaste romantiken, men kanske inte den finaste.

10:44 em  

Skicka en kommentar

<< Home