Hur många smalben måste man sparka på innan man får vara med i gänget?

Ok, det här skulle blivit den utlovade posten om Mark Shuttleworth och LinuxCon-incidenten, men historien lär oss att ca femtielva tusen andra bloggare redan har skrivit heltäckande och bra om den. Läs mer om saken på Geek Feminism Wiki om du är nyfiken. Det jag vill skriva om är istället det här: Kvinnors situation inom open source påminner mig om mina erfarenheter som rollspelare.

Under mitten av 90-talet var vi ett gäng tjejer som hängde på vår rollspelsförenings lokal flera kvällar i veckan. Varje gång kunde man räkna med att något av följande skulle hända oss:

• Att vi skulle bli sexualiserade och uppmärksammade enbart i egenskap av representanter för vårt kön. Ett typiskt exempel: Min (typ 7 år äldre) soffgranne reser sig för att hämta en läsk och någon annan (lika uråldrig) utropar glatt: "Schysst, en ledig plats bredvid bruden!" Jag var fjorton år, och jag var där för att spela Drakar och Demoner.
• Att våra medspelare skulle dra in oss i helt välmenade och teoretiska nörddiskussioner, tex om varför kvinnor innerst inne av biologiska skäl vill bli våldtagna.
  
• Att äldre killar skulle testa våra fysiska gränser genom att (utan att fråga) kittla oss, sätta sig i knäet på oss eller hålla fast oss. Det var inte alla som gjorde det, men det förekom hela. Jävla. Tiden. Det var faktiskt så vanligt att det blommade upp internskämt om vissa killars "sociala inkompetens" och de tuffa tjejernas härliga pippilångstrumpsätt att hantera dem (sparkar på smalben var en standardåtgärd).
  

Min inre tonåring är stolt över att vi var så tuffa, men jag blir alldeles kall inombords när jag tänker på att det var så här vi levde i vårt andra hem, vår säkra plats i världen. Tanken på att det här kan vara fjortonåringars vardag i Sverige 2009 får mig att må illa.

Sedan den första dagen jag blev aktiv i rollspelssammanhang har jag varit intensivt medveten om att jag inte är som alla andra. Jag är en annan sort. Inte en nörd utan en tjejnörd. När jag pratar om de här erfarenheterna med mina killkompisar får jag ofta samma svar: Först en lätt äcklad grimas*, sedan en försäkran om att det inte är så idag. Inte i Sverige. Inte numera. Alienering och utestängning av kvinnliga hobbydeltagare är sånt som händer i USA, för där är de dumma i huvudet. Det är sånt som händer på internet för alla vet att internet är fullt av galna troll. Det händer inte i Sverige, för här är vi jämställda, och det händer ABSOLUT inte inom rollspel och lajv. "Det vet jag, för jag har massor av tjejkompisar som håller på, och det är faktiskt inte alls nåt särskilt med det. Det kanske var det för femton år sedan, men inte nu längre."

Right. Tjejer är bara nördar som alla andra, och det tåget kan jag räkna med att mina medhobbyister är med på. Det händer aldrig att det dras skämt som mina killkompisar kan skratta gott åt, men som för mig blir påminnelser om två saker: 1) När det kommer till kritan räknas jag inte som ett subjekt, och 2) mina homies verkar tycka att det är helt i sin ordning (det finns en sjukt bra text om det här av Dorothea Salo förresten, läs den).

Case in point: Den här svenskbladet-artikeln länkades av jag vet inte hur många av min facebook-kompisar för någon månad sedan:

"Lajvsommaren 2009 har precis avslutats och över hela Sverige har arrangörer rapporterat samma sak, överlag var tjejerna som åkte på lajv mycket färre än tidigare år och dessutom var de inte alls lika snygga som de varit tidigare år. Samtidigt rapporterar även många lajvarrangörer att fler finniga World of Warcraft-killar hittat till lajvhobbyn, på så vis har även den procentuella relationen killar - tjejer på lajven minskat rejält.

Från lajvet "Hjärtkrigare 5 - Dödsdruidernas midnattsritual" som arrangerades i skogarna utanför Högsäter förra helgen, meddelas att endast 36 av 280 deltagare kvinnor, av dessa 36 kvinnor kunde endast 5 klassificeras som snygga och resten hamnade i en lägre klassad kategori."

Hahaha vad roligt! Ett skämt på lajvnördarnas bekostnad, det kan vi verkligen bjuda på! Och det kan jag absolut, det är inte i egenskap av lajvnörd jag har ont i magen.

Var placeras tjejerna i den här artikeln? Är de agerande subjekt? Är de med i ett "vi"? Eh, nej. De är rekvisita. När jag diskuterade den här artikeln med en närstående nördman häromdagen var hans första reaktion: "Vad menar de inga snygga tjejer? Vilka lajv åker de på?" för att sedan samla sig och fortsätta "Vilket NATULIGTVIS inte var vad du menade, nu tar jag av drummelmössan."

Känslan jag får av svenskbladet-artikeln är samma som jag hör beskriven av open source-kvinnorna (och en hel del av männen också för den delen). Maktlösheten och vreden i att räknas bort, att osynliggöras. Frustrationen över att resten av gruppen bara kan se den oskyldiga avsikten och inte klarar av att tänka sig in hur det känns att alltid få vara den andra. Artikeln är ett oskyldigt skämt som bygger på vissa grundantaganden: Det finns lajvare, och så finns det tjejer som åker på lajv. Det finns nördar och så finns det tjejer som de kan titta på. Om den tankemodellen var död i Sverige skulle Svenskbladets artikel vara helt obegriplig för läsarna - den skulle definitivt inte flyga runt halva facebook.

Poängen är naturligtvis inte att jag tror att folk tycker att artikeln är rolig för att de vill ha fler hotties på lajv. Poängen är att jag inte ser några som helst bevis för att någon tänkte "hur känns det att vara kvinna och lajvare och läsa detta, eller ännu värre, att vara kvinna och - gud förbjude - väga över 65 kilo?" innan de tryckte på "share". Poängen är att man inte tänker på vem som slängs under bussen - precis som påpekats om och om igen angående den här xkcd-strippen. Vi är ju alla kompisar, eller hur? Alla vet att det inte är så jag menar, eller hur?

FYI: Det är en komplicerad och well, jävligt weird erfarenhet att gå från att ses som ett asexuellt UFO (vilket väl är de flesta rollspelares erfarenhet som mellan/högstadiebarn ute i nongeekland) till att plötsligt få sin kropp kommenterad, vidrörd och uppmärksammad i alla möjliga situationer. För en del är det en positiv upplevelse, för andra paralyserande. Att se en skämtsam nidbild av lajvhobbyn som en ursäkt för "finniga World of Warcraft-killar" att recensera sina mednördars kroppar, är inte nödvändigtvis helt utan laddning i sammanhanget.


* Den där äcklade grimasen skulle jag kunna skriva en bok om. Den säger inte: "Fy fan! Det är för jävligt! Vad kan jag göra för att hjälpa till?" Den säger "Det är sårande för mig att höra sådana här historier. Måste du prata om så obehagliga saker?."