Hatar Mel Gibson judar?

Det är frågan på allas läppar, och de flesta förutom han själv och hans publicist verkar vara överens (Majoriteten av länkarna i artikeln har jag hittat genom den eminenta skvallerblaskan defamer).

Om NÅGON missat det körde alltså allas vår braveheart rattfull i Malibu för någon vecka sen, och blev helt tokig när en vanlig dödlig polis hade mage att stoppa honom. Innan Mellan var säkert inom lås och bom hade han hunnit kalla en kvinnlig polis för det fantastiska öknamnet "sugar tits", deklarera att han äger Malibu och kan göra vad han vill, anklaga judarna för att ligga bakom alla krig i världen samt vråla "My life is fucked" om och om igen. Det som gjorde historien extra gosig är att den läckt ut lite i taget, eftersom polismyndigheten i Malibu försökte hålla vrålandet av antisemitiska okvädesord utanför den officiella rapporten.

Här vill jag bara skjuta in att jag hyser varm sympati med alla som brottas med alkoholism, och menar inte att håna Mel för hans tragiska återfall. Han har efter vad jag förstått skrivit in sig på behandligshem och jag önskar honom all lycka i tillfrisknandet.

Det intressanta är hur det hela hanteras i amerikansk media. Rattfulla skådisar som råmar det ena eller det andra är man ju van vid, ABC News (och Aftonbladet) gjorde till och med en followup om den stackars motorvägstump (PCH, för alla Veronica Mars-fans) där Mel och x antal andra kändisar åkt dit. Det som fick de flesta av oss att sätta morgonkaffet i halsen var ju det där med judarna och krigen. Mel Gibson tillhör en extremt konservativ gren av katolska kyrkan med tveksamt rykte i de här frågorna, och hans pappa är en känd förintelseförnekare. Detta har lett till att Mel fått ägna en hel del tid under åren åt att förneka att han hyser några som helst antisemitiska känslor (sina rabiata homofoba uttalanden har han lustigt nog kunnat komma undan med utan större problem). Har han ljugit hela tiden? Är karln komplett galen? Detta är ju som bekant inte som om någon kofarmare i mellanvästern skulle råka häva ur sig en och annan rasistisk otidighet - Mel Gibson jobbar i Hollywood, och har under hela sin karriär jobbat nära tillsammans med och blivit finansierad av - just det: judiska killar och tjejer.

Det senaste dagarna har amerikanska TV-program och tidningar lagt en massa energi på att reda ut huruvida man egentligen säger saker man inte menar på fyllan eller ej, eftersom Mels försvar är att han absolut inte hyser något som helst judehat, och att hemskheterna bara liksom trillat ur honom utan att passera hjärnan först i någon typ av alkoholframkallad psykos. Forskare i ämnet har fått uttala sig. Lance Dodes, psykiater vid Harvard säger bla i en intervju: "Alcohol doesn't invent thoughts or feelings, it merely allows them to be expressed." Eller som Dr. Kevin J. Corcoran, som forskar på hur alkohol påverkar uppfattningsförmåga och omdöme, så kärnfullt besvarar frågan på varifrån de upprörande orden kommer : "[Mel Gibsons] mun."

Så vad gör vi nu då? En av Hollywoods riktigt stora har blivit outad som flammande antisemit. Är hans karriär över, eller är det okej? Här och där i hatkören hörs milda ord om förlåtelse, men vid en närmare titt verkar de mest komma från folk som jobbar på Disney - som har gud vet hur många miljoner investerade i Mels kommande giganto-epos Apocalypto, och har lite av ett intresse i att han inte ska jagas ut ur staden med högafflar och facklor.

Mel säger själv i sin andra officiella ursäkt (den första försökte lite smidigt glossa över de antisemitiska bitarna av hans utbrott genom att diskret kalla dem "things that I do not believe to be true and which are despicable", möjligen i hopp om att ingen lyssnat så noga) att han förutom att specifikt be om ursäkt till det judiska folket "would like to take it one step further, and meet with leaders in the Jewish community, with whom I can have a one on one discussion to discern the appropriate path for healing."

Jag förmodar att strategin han (eller hans PR-folk) tänkt sig är en riktigt hjärtevarm ursäkt (se ovan) som leder över i en behandlingshemspaus (eventuellt med inslag av själavård) så att folk kan glömma bort honom litegrann, följt av klädsamt ödmjukt, pånyttfött framträdande hos någon av de många tala-ut-intervjuarna i USA (folk gissar redan på vem det blir). I intervjun kan han berätta om sitt nya sätt att se livet, och om inget annat fungerar kan han alltid skylla på pappa och fälla en tår (så cynisk vill inte jag vara, men du kan sätta en femma på att en och annan publicist bra gärna skulle vilja hänga ut pappa Gibson till gamarna i det här läget).

Kommer det hela att fungera? Bevisligen tolererar vi knäppa kändisar - Tom Cruise rasar till exempel längre och längre ner på listor av typen "Kändisar folk vill vara gifta med" samtidigt som han slår nya kassarekord - men knäpp är en sak, och judehat är en annan. Om man dessutom lägger till riktigt gammeldags gayhat (och diverse andra märkliga uttalanden Mel gjort genom åren) som journalister den senaste tiden plötsligt börjat hitta i sina gamla intervjublock...

Den första omgången av cirkusen torde snart ha gått färdigt: Branschfolk har kallat till livslång bojkott av Mel, andra i branschen har kallat bojkottarna för hycklare, Rob Schneider har skrivit ett tokroligt öppet brev till Mel (mest för att promota sin nya film) och alla mellan himmel och jord har uttalat sig i pressen eller bloggat om det hela (för att inte tala om Mel! the Musical). En publicist som tidigare jobbat för Michael Jackson (!) ryckt på axlarna och förklarat hela historien för en PR-mardröm som (till skillnad från pedofilianklagelser?) är omöjlig att reparera. Nu är det väl bara att vänta och se. Stora famnen eller kalla handen? Jag kan tänka mig att det i alla fall finns en rättegångsväntande 60-åring i Malibu som är ganska nyfiken på hur det kommer att sluta.
Andra bloggar om: Mel Gibson, alkoholism, antisemitism, skvaller, kändisar, Hollywood, mediabranschen, Rob Schneider
Intressant?