Ryck upp dig Aaron, jag hejar på dig!

Jaha, så var Studio 60 över för den här hösten (det var ett tag sedan, men ändå). Jag har förstås följt den religiöst och jublat varje gång det kommit ett nytt avsnitt, men jag börjar så smått tycka att det är dags för serien att rycka upp sig. Den är förstås jättevälskriven (för det mesta) med roliga karaktärer och lagom mycket bita-på-naglarna och den är jättemycket bättre än det mesta som sänds på TV. Jag var faktiskt helnöjd - men så började jag titta på de gamla West Wing-delarna som går på Hallmark-kanalen och en känsla som jag lyckats förneka hela hösten blev plötsligt överväldigande tydlig; känslan av att hela Studio 60-serien präglas av en bekvämlighet och (vågar jag säga det?) trötthet som det inte finns ett spår av under de första säsongerna av WW. Det är som att en halvt utbränd Aaron Sorkin anstränger sig till sitt allra yttersta för att göra "Sorkin-TV". Det är inte konstigt att somliga kommentatorer inte varit övertygade om seriens kvalitet, det är som att varje scen präglas av en skugga av självmedvetenhet: "Vi spelar alltså i en Sorkin-serie ifall ni undrar." Jag menar inte att serien är självgod, utan att förväntningarna från alla håll ligger som en kvävande om än välvillig yllefilt över den och att det skiner igenom. Hela hösten har recensenter bevakat Studio 60, först med perspektivet "exakt hur genial och förväntningsöverträffande kommer Sorkins nya bli?" vilket sedan övergick i "Kommer den gigantiska besvikelsen läggas ner?" Inte konstigt att känslan i alla fall undertecknad associerar med Studio 60 är mild ångest! NBC gjorde sig ingen tjänst genom att blåsa upp premiären till årets TV-händelse och jag hoppas innerligt att Kjell har rätt i att förväntningarna från dem kan komma att sjunka. Mindre att leva upp till och (förhoppningsvis därigenom) mer experimentlusta - det vore det absolut bästa som kunde hända herr Sorkin. Studio 60 är bra nu, men han kan bättre - mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, Studio 60, Aaron Sorkin
Intressant?