Lovely weekend

Ha en trevlig helg grabbar och tjejer. Själv ska jag jag iväg på en kristen popfestival (fråga inte) och är tillbaka nästa vecka. Puss!

ps: Jag bildgooglade på "kristen pop" för att hitta roliga illustrationer, men det kom bara fram en massa Kristen Bell-foton.

Framgångssagor händer!

Pratade med min gamla filmskolebästis från Kanada igår över msn. Efter lite småprat släpper han bomben: TV-programmet han jobbar på är inte nån internkanadensisk lågbudgetinfomercial, det är Psych! Nu är det inte så att han har något stort och viktigt jobb, men han kommer att få träffa John Landis (som ska regissera avsnitt 11)! Mr Blues Brothers! Vid det här laget var jag alldeles till mig, men det var inte den galnaste nyheten: Nån bigwig på Fox har läst en råskiss på långfilmsmanuset han har hållit på och filat på, och om en månad ska de ha ett pitchmöte! Jag kom helt av mig med alla frågor om Psych-skvaller utan var förstås tvungen att försöka pumpa honom på vad det är för ett manus, men han teg som muren (som han iofs alltid gör med manusidéer, den boven). Sedan frågade han vad jag skriver på, och jag var tvungen att erkänna att jag inte ens börjat på några nya manus sedan i våras - men det ska det banne mig bli ändring på nu! Det är så sjukt inspirerande med vanliga dödliga människor som lyckas hänga fast i drömmarna med näbbar och klor och till slut komma nån vart, jag är fortfarande helt exalterad efter gårdagens konversation. Nu var filmskolebästisen noga med att påpeka att pitchmötet inte alls behöver leda nånvart, men det är ju en petitess i sammanhanget - poängen är ju att man kan sitta och fila på ett manus i ett år, och sen får nån syn på det!

Nu är det jag som genast sätter mig och tar tag i det där drömprojektet som flutit runt i bakhuvudet i några år, och jag föreslår att du gör detsamma.

Andra bloggar om: Psych, Fox, inspiration, manus
Intressant?

Dagens citat

"Jag beundrar att de kommit så långt med de hiskeliga bakgrunder de har. Somliga har flytt i båtar där hälften dött runt omkring dem. Suttit i fängelse i flera år. Bor i Skärholmen."

Carl Jan begrundar i gårdagens City de fasor deltagarna i hans nya dokusåpa "Carl Jans änglar" lämnat för att lära sig gästgiveriets ädla konst.

Andra bloggar om: Carl Jan, citat, Skärholmen, populärkultur, bostadspolitik
Intressant?

MTV-paren krossar mina doku-illusioner

De senaste veckorna har jag fått reda på att både Carmen Electra/John Navarro-konstellationen samt Shanna Moekler/Travis Barker is no more, vilket gör att MTVs romantiska realcoms börjar se sorgligare och sorgligare ut. Den första som slog ordentligt var ju Newlyweds, där tittarna fick följa Jessica Simpson och maken Nick Lachey under deras första äktenskapliga år. Om man någon gång har tittat på programmet - som mest går ut på att Jessica springer runt och är hispig/inte vill städa/tror att tonfisk är en kyckligsort medan Nick ser ut att tycka att hon är otroligt pinsam - var det väl ingen chock att det inte höll i längden. Men Meet the Barkers? Det blev jag faktiskt lite ledsen när jag hörde. Till skillnad från Newlyweds-paret verkade Barkers ha det genuint trevligt tillsammans. De hade hyfsat samma intressen, samma värderingar, och de hjälptes åt att uppfostra sina barn på bästa sätt. Efter Newlyweds orgie i dysfunktion var liksom Meet the Barkers en sån skön lättnad.

En ytterligare faktor som förvirrar är förstås tidsperspektivet. När jag läser att Shanna & Travis har skrivit superbittra inlägg om varann på sina myspace-sidor, har jag ju JUST SETT när de åker på kärlekssemester på Hawaii! De är ju så lyckliga! MTVs vana att reprisera sina program tills det blöder ur tittarnas ögon får en smått oväntad och surrealistisk effekt. Hur länge hann till exempel Nick och Jessica vara gifta? De var ju grundligt inkörda i vårt kollektiva medvetande, serien hade hunnit gå hur länge som helst (jag hade i alla fall sett alla avsnitt minst en gång, och det utan att alls vara speciellt intresserad). Ändå känns det som att de JUST gift sig - de heter ju till och med Newlyweds för guds skull! Jag vet ju på ett intellektuellt plan att jag på inget sätt lärt känna de här människorna (utom möjligen Nick Lacheys desperation över sin dalande karriär, den verkar fortfarande plågsamt äkta), men det hindrar inte att det KÄNNS som att TV-varianterna av Nick och Jessica, Shanna och Travis är riktiga människor. Kanske inte människor som jag direkt tycker om, men ändå. Jag var med när Travis tog med sin son till doktorn och när Nick fyllde 30, när Shanna var så arg på sin bröllopsplanerare och när Jessica mådde illa och hennes mamma trodde att hon var gravid. Och varje gång jag ser ett avsnitt sker de där sakerna på nåt sätt JUST NU. I alla fall i en del av min hjärna - samma del som fick mig att dra en liten sorgsen suck när jag hörde talas om Travis och Shannas breakup.

Andra bloggar om: populärkultur, TV, realcoms, dokusåpor, MTV, Newlyweds, Jessica Simpson, Nick Lachey, Til death do us part: Carmen and Dave, Carmen Electra, Dave Navarro, Meet the Barkers, Shanna Moekler, Travis Barker
Intressant?

I'm your biggest fan

Jaha, så har jag hittat en till blogg att älska. Först blev jag exalterad och läste en massa inlägg, sedan blev jag lite ledsen för att han skriver mycket mycket mycket bättre än jag. Sedan gaskade jag upp mig och intalade mig att vem om inte välbetalda manusförfattare i Hollywood ska skriva roligt och insiktsfullt, att jag jämt orerar om att jag vill ha idoler jag kan se upp till och att jag från och med nu ska bli inspirerad, inte vältra mig i självömkan.

I find your lack of faith disturbing. Fan. Till och med titeln är ju svinbra.

Andra bloggar om: bloggtips, självömkan
Intressant?

Hugh, min Hugh - snart blir det väl bättre?

Nu har jag harvat mig igenom de första två säsongerna av House (jag erkänner, jag ligger efter) och jag känner viss ambivalens. Å ena sidan är det ju faktiskt inte jättebra - å andra sidan har jag sett två säsonger på två veckor. Varför gjorde jag det?
Det finns mycket att reta sig på med House: Avsnittsformen är extremt enahanda, särskilt inledningarna som i princip är direkt norpade från Six Feet Under och vinjetten där man inte nöjt sig med att tugga om Massive Attacks Teardrop, utan tagit videon när man ändå var igång. Med få undantag är den dramaturgiska kurvan exakt samma i alla avsnitt, om man tittar på klockan vet man ifall doktorerna hittat den riktiga lösningen eller inte (för den som inte hängt med är alltså House en diagnosdeckare, där ett läkarteam listar ut vad som ligger bakom olika mystiska symptom). Ändå fortsätter jag som sagt titta.
Det finns förstås en väldigt bra anledning till det: House själv. Jag är ett stenhårt Hugh Laurie-fan, uppfödd på Jeeves & Wooster och Blackadder, och det är en ren fröjd att han äntligen, ÄNTLIGEN fått ett forum att riktigt lysa i. Jag struntar väl i om han spelar amerikan, komisk timing är inte beroende av accent. Dessutom är det en välskriven roll - precis som de andra figurerna som befolkar sjukhuset. De är inte bara välskrivna, de interagerar med varann på ett trovärdigt sätt, folk begår dumheter som verkligen får konsekvenser, och blir till intressanta plotlines.

Det tråkiga är ju att det är så lite av det bra och så mycket av det mediokra. Jag har gjort en liten sammanställning för ett genomsnittligt avsnitt:

15% House gör sig omöjlig
10% Plotlinen går framåt
26% Folk tar olika prover
15% Mystiska symptom uppvisas
15% Patienten får konvulsion/hjärtattack/halucinationer/faller i koma
7% House/Wilson-snack
12% Inbrott i patientlägenheter

Är det bara jag, eller är det nåt vajsing med den balansen? Enligt mina uträkningar betyder det att det bara blir 32% laugh out loud-roligt toppklassinnehåll per avsnitt - inte acceptabelt för en serie med så här mycket potential!

Jag hoppas att det ska gå som med Buffy (och enligt hörsägen med alla Star Trek-serier som nånsin gjorts) - De första två säsongerna går åt till att hitta formen, och sedan börjar man svinga sig mot nya höjder. Första säsongen av Buffy är faktiskt rätt plågsam, men framåt tre-fyra börjar det likna nåt, och sen blir det bara bättre. Kan det bli så för House? Jag hoppas. I nuläget är den ju roligare än Grey's Anatomy* men tråkigare än Scrubs, värd att ladda hem men inte otänkbar att missa. Ryck upp dig, House! Fastna inte i mittemellanträsket!

*Kan nån förresten förklara för mig varför den serien behövde göras? Ok om det var så att man hade nån ny potentiell marknad som varken sett Scrubs eller Cityakuten, bara hade plats för en sjukhusserie och önskade nån slags smoothieliknande kombo, men i verkligheten?

Andra bloggar om: populärkultur, TV, House M.D., House, Hugh Laurie, Buffy the Vampire Slayer, Grey's Anatomy, rants
Intressant?

Snakes on my brain

Blev påmind om en sak när jag satt och tittade på Shoot me while I'm happy : I går natt hade jag en lång, otroligt frustrerande mardröm om att jag och ett gäng andra människor blev jagade av stora giftormar (typ fem meter långa) . När jag vaknade slog jag på TVn, där Samuel L. Jackson satt och pratade Snakes on a Plane på nån talkshow. Weird! Framförallt deprimerande att min hjärna inte orkar hitta på roligare läskigheter än sunkHollywood... (norpade bilden från Snakes on a blog)

Btw, notera Malins fina röstnings-banner uppe i högra hörnet. Vill du också ha en (eller nån av de andra varianterna som finns)? Klicka på den så får du instruktioner.

Andra bloggar om: Snakes on a plane, mardrömmar, Samuel L. Jackson, valet, röstningskampanjer
Intressant?

Barnmodeller säljer popdrömmar - jag köper

JC är ett av de klädmärken vars reklamfilmer jag kommer ihåg från när jag själv gick på mellanstadiet (där jag förmodar att deras främsta målgrupp håller till). De var liksom lite amerikanska, med sköna slackermodeller som gled runt i kaliforniska sommarhus (det här var alltså innan chinga chinga chinga-låtens inträde, 80-a som jag är). På den tiden hette inte barnavdelningen Boys and Girls utan Rabbit, och det var mycket coolare att handla där än på H&M. Allra coolast var förstås att handla sina kläder på riktiga JC och minst coolt var att ärva sina kläder från äldre syskon som vi geeks gjorde. JC var ett varumärke jag kände viss underlägsenhet inför, och om jag någon gång vågade mig in i en av deras affärer smög jag längs väggarna och gick ut så fort jag kunde.

Numera är jag lite äldre och har den relationen till helt andra märken, men jag följer fortfarande JCs reklamkampanjer av någon anledning. Jag retade upp mig på deras OC-kampanj - den där Mischa Barton tvingade på sig deras billiga kopior av märkeskläderna hon har i verkligheten och därmed fick dem att se ut som disktrasor i jämförelse - och jag myste till deras Carmen Electra-film (äntligen en kändis som passade ihop med vad JC säljer).

Nyligen har det poppat upp en ny JC-reklam, eller närmare bestämt för nya butikskonceptet "J – Youth Culture of JC". Boys and Girls är nämligen ett minne blott, nu satsar man nytt för att nå tweensen: "Potentialen inom barn- och ungdomsmode är enorm, preteengruppen är en viktig målgrupp" säger Erik Andersch, konceptchef på JC till DI. När jag nu är färdig med den lilla rysningen som sådana uttalanden automatiskt framkallar (jag tänker bara på dinosaurietelefonen i In good Company) kan jag berätta om den skitbra/onda filmen som ska få barnen i Sverige att tjata till sig dyra trendkläder och reta sina jämnåriga som inte har råd: Den visar grupper med superstylade slackermellanstadiekids som spelar covers på I'm in the band av Hellacopters i olika musikstilar (man kan titta själv på hemsidan). I swear to God, när elektrotjejerna dök upp i rutan skrek min inre elvaåring "JAG VILL VARA SOM DEM! TA MIG TILL JC!!!"

Det JC har gjort (alldeles själva, de har ingen reklambyrå) är att sätta ihop egna band i tweens-ålder, spela in låtar, bygga sin hemsida runt dem och ta in Infinite Mass-Amir för att regissera en reklamfilm/musikvideo. Enligt JC är det iofs inte alls så det gått till, de har bara råkat hitta fyra redan existerande band (bestående av misstänkt vackra barn) på Adolf Fredrik och Fryshuset. Jojo... Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Å ena sidan tycker jag som (mer eller mindre) vuxen att det är rätt fult att ytterligare elda på barnkändistrenden - å andra sidan spinner den tidigare nämnda elvaåringen som en nöjd katt över att ha blivit så väl förstådd av en reklamkreatör. Hur som helst: Ett-noll till JC.

Andra bloggar om: JC, reklam, mode, branding, etik, tweens, J-store, J - youth culture by JC, Mischa Barton, Carmen Electra, Irma & Nicole, barnmode
Intressant?

Podcasttips!

Hope is Emo görs av killarna bakom Ask a Ninja och Crista Flanagan från MadTV och är ungefär hur roligt som helst. Det kommer en ny podcast i veckan (den här ovan är del ett av de fyra som släppts hittills). Rekommenderas varmt!

Andra bloggar om: tips, humor, emo, podcasts, Hope is Emo
Intressant?

Hurra för glassig TV!

Och hurra för systrar som påpekar att man håller på att missa veckans hoppa i soffan/bita på naglarna/låtsas att man vet något om koreografi-fest! Det bästa med So you Think You can Dance (varning: FET spoiler om du följer länken) är att det är så härligt högbudget. Stor scen, massa folk, tjusiga kostymer (nåja, för det mesta i alla fall) och så får jag - till skillnad från i svenska program - inte reda på mer om deltagarnas privatliv än jag skulle vilja. Jag antar att jag kunde fått ut det här från American Idol-repriserna, men då måste man ju lyssna på musiken, och uppstylade wannabes som wailar sig igenom Celine Dion-hits är inte min uppfattning om en good time. Tacka vet jag superskolade dansare som ålar sig igenom samma Dion-pekoraler - det kallar jag underhållning!

Jag älskar att sitta och med besserwissermin förklara för alla som vill höra på (närmare bestämt min motvilliga sambo) vilka som kommer åka ut och varför, jag älskar att komma med låtsasomdömen om saker jag inte har en aning om ("Ser du där hur han inte sträcker ut armen? Helt fel när man dansar Quickstep.") och jag älskar att reta upp mig på de gräsliga resultaten när ballroomdansare ska krysta fram en solodans.

Mina favoriter är för övrigt Travis (som förutom att han är jätteduktig darrar på underläppen när han blir intervjuad. Adorable!), Ivan (som enligt all logik inte borde klarat nåt annat än hiphop & åkt ut för länge sen), Donyelle och Natalie (Donyelle har en chans att vinna, det har Natalie aldrig i livet). Mina huvudsakliga irritationsmoment (förutom domarna, men de blir man ju inte av med) är Heidi (vars minspel får mina tånaglar att krulla sig) och Dimitry (som har coastat alldeles för länge på sin [rysning] sexsymbolshype).

Om du inte redan sugit in denna smällkaramell av cheesig glitz är det inte försent, det är fortfarande 8 dansare kvar. Dessutom går hela fredagkvällens kalas i repris i morgon förmiddag på kanal 5. Ställ väckarklockan!

Andra bloggar om: So You Think You Can Dance, TV-tips, populärkultur, dans, underhållning
Intressant?

Sluta fejka i fejkbloggarna!

Det är ju inget nytt att TV-serier och filmer använder låtsasbloggar i sin marknadsföring. Man låter en av huvudpersonerna ha sin lilla internetdagbok, och förhoppningsvis charmas publiken och blir ett snäpp mer engagerade i karaktärerna. Jag tycker det här är ett fullkomligt ljuvligt koncept, men måste erkänna att jag hittills är lite besviken på resultaten - man har nämligen inte direkt gjort det bästa av mediet. Ett grundläggande problem för en film är förstås att den relativt korta tidsperioden man lägger på promotion inte går så bra ihop med bloggandets natur. TV-serier har ju en naturlig fördel där, och det hela går ju hand i hand med den uppenbara avsikten att dra in tittarna som aktiva webanvändare, så då är väl allt gott och väl? Kruxet med att ha en blogg är dock som bekant att den ska ha nåt form av innehåll, och det är här TV-serierna inte direkt levererat. Om jag ska läsa en fiktionell blogg, vill jag att den ska vara som en... ja, blogg. Jag vill INTE läsa reklam för nästa avsnitt, jag vill faktiskt inte att TV-serien ska bli omlåtsad över huvud taget. För att förklara lite bättre har jag här några exempel på fejkbloggar, ett uselt och två halvbra.


Skräckexempel: Veronica Mars
En grym serie med många blinkningar åt oss som inte bara casualtittar på TV-serier utan ger dem den uppmärksamhet de (förhoppningsvis) förtjänar. Så glad jag blev när jag fick höra att Veronica Mars har en egen blogg! Men man ska förstås inte ropa hej... Bloggen (som jag pinsamt nog inte lyckas hitta nu, vet nån var den finns så skriv en länk i kommentarerna) är en samling kortfattade och menlösa inlägg som sammanfattar varje avsnitt helt utan personlig flair. Först blev jag irriterad för att det inte var något mervärde utöver informationen jag redan fått på TV (jag ville ju veta vad Veronica såg för film igår, eller vad hon svarar på nån lame bloggenkät). Sedan tänkte jag lite till och blev riktigt uppretad. Veronica Mars av alla (fiktionella) människor skulle ju aldrig ha en blogg där hon skriver ut hela sitt namn så vem som helst som kan googla kan ta reda på hur hon ser ut, för att inte tala om att lista upp alla sina mörkaste hemligheter! Det är verkligen den typen av inlägg också: "Nu vet jag att den och den i hemlighet har gjort det och det, men vad har Logan med alltihop att göra?" typ. Vet hut, vem det nu är som ligger bakom! Lite respekt för karaktärerna, tack!


Halvbra 1: Tommy Corn (I heart Huckabees)
Tommy är alltså brandmannen från filmen I heart Huckabees, och hans blogg är en ren fröjd. När jag hittade den var den inaktiv sedan länge, så jag förmodar att den bara var igång ett kort tag medan filmen lanserades (om det nu är filmbolaget som ligger bakom). De fantastiska inläggen är smått osammanhängande och handlar mest om bensin, och till skillnad från VM-bloggen som luktar pressrelease lång väg, lyser verkligen Tommys personlighet igenom. Förvisso har de plockat en hel del direkt från hans repliker i filmen, men Tommy är ju som bekant inte en kille som tvekar att upprepa sig. Plus i kanten också för att det är en riktig blogg med ifylld användarprofil och hela baletten. Så ska låtsasbloggar vara! MEN. 7 inlägg och inget mer? Really? Jag förmodar att syftet var att dra igång lite buzz när filmen var ny bland internetcrowden (finns det en sån?), men nu i efterhand känns den så sorgligt ofullständig.


Halvbra 2: Gus blog (Psych)
Den här lilla guldklimpen hittade jag idag, och är förstås skälet till hela inlägget. Först en kort presentation av serien för läsare som inte tvångsmässigt laddar hem allt: Psych är en lättsam deckarserie om Shawn, en förvuxen slyngel till poliskonsult som fejkar övernaturlig förmåga men i själva verket är hyperskickligt Sherlock Holmes-underbarn pga uppväxt med penalistisk polispappa. För en vettigare beskrivning, läs den fina artikeln på Weird Science. Gus (spelad av fantastiska Dulé Hill, mest känd som Charlie Young i West Wing) är Shawns bästis och motvilliga sidekick, och det är alltså hans blogg vi kan läsa på Psychs officiella hemsida. Anledningarna att jag bara ger den "halvbra" i betyg är två: Dels förtar faktumet att den ligger på en glossig officiell hemsida rätt mycket av effekten, och dels är den iaf i början lite väl medveten om TV-serien. Första inlägget börjar: "Look, anyone interested in what it's like to be Shawn Spencer's best friend should know by now that our history is really pretty unremarkable." Det där är inte ett blogginlägg, det är ett tal på Shawns bröllop. Ett ganska roligt tal, men ändå - knappast något man skriver i sin blogg.
I de senaste inläggen har Gus tack och lov börjat blomma upp som skribent: I "Nothing beats Rock" utvecklar han till exempel sina teorier om sten-sax-påse-teknik. Shawn nämns ett antal gånger, men bara på ett naturligt, icke-pressreleaseartat sätt (om man räknar bort inledningen, den är rätt cheesig). Det är mycket möjligt att det hela refererar till ett avsnitt jag inte hunnit se än, men det är helt okej. Man får hemskt gärna refera till TV-serien i bloggen, men GÖR DET SNYGGT FÖR GUDS SKULL. Om man nu bara vågar ge karaktären Gus plats att riktigt bre ut sig utan att ständigt prata om sina "tokiga äventyr med Shawn", kan det här blir grymt. Tips till TV-bolaget: Om man är på er officiella Psych-sida, med omkringfarande flashbanners för nästa avsnitt, stor logga och foto på casten behöver man inte berätta en gång till att det handlar om en TV-serie.

Hela poängen med att ha en fiktionell blogg måste ju vara att nå den typ av konsumenter som går igång på sånt. Att skapa en låtsasblogg och sen fylla den med menlös reklam är som att ha en ölreklam med heta brudar klädda i heltäckande fleeceoveraller. Hur tänker man? Jag fattar ju att en filmdistributör inte har råd att anställa en copywriter att skriva ett blogginlägg om dagen i två år för en film som går på bio i tre månader bara för att få nördcred, men man måste ju hitta en balans. Om man som i Veronica Mars-fallet vill ha en översiktlig lista på ledtrådar - gör en "Veronicas anteckningsbok"-site eller vad som helst! Vill man vinna bloggläsarnas hjärtan kommer man faktiskt inte undan billigare än med att skriva en riktig blogg.

Andra bloggar om: bloggosfären, TV, film, marknadsföring, PR, Veronica Mars, I heart Huckabees, Tommy Corn, Dulé Hill, Psych, Weird Science, branding, tips, bloggtips, populärkultur
Intressant?

CSN: handikappade göre sig icke besvär

Häromdagen fick jag en massa post: ett antagningsbesked till kursen jag sökt (hurra!), ansökningspapper till CSN samt ett separat kuvert med reklam för CSNs e-tjänster, som innebär att man bl a kan söka studiemedel direkt över deras sida ifall man har e-legitimation. Skitbra tänkte jag, som i vanliga fall skjuter upp att skicka in pappren in i det sista och får gå och svälta de första veckorna på terminen. Vad BRA CSN är som fixar sånt här. Så MODERNT!

Min entusiasm bleknade något när jag skulle använda den fantastiska tjänsten. Blanketten som i pappersform tar max fem minuter att fylla i blev ett extremt långsamt och buggigt onlineformulär. Efter varje fråga fick jag trycka på en "nästa"-knapp som efter i genomsnitt fyra försök spottade fram ett fönster som ville ha mitt lösenord igen - det hela tog säkert tjugo minuter. Till slut kom jag så fram till en sida som uppmanade mig att läsa igenom mina uppgifter och e-underteckna, för att sedan trycka på ok-knappen för att slutföra. Fanns någon ok-knapp? Icke.
I vad jag villigt erkänner inte helt genomtänkt frustration gick jag igenom hela processen en gång till med exakt samma resultat innan jag drämde näven i bordet och gick och tittade på TV i stället. När jag några timmar senare beskrev prövningen för pojkvännen (som pysslar med webbutveckling) bad han att få titta på hemsidan. Han konstaterade raskt att det bara är att använda Explorer (i stället för Firefox som jag gjort) så skulle det funka. Sedan körde han hemsidans kod i en sådan där käck valideringskoll som finns på det globala nätverket. Skärmen blommade upp i tjusigt rött, eftersom hela sidan såg ut som ett enda stort felmeddelande.

Jag ska inte försöka gå in på tekniska detaljer (jag har nog beskrivit dem tillräckligt fel redan), men summan av kardemumman är att tjänsten som CSN anser är tillräckligt färdig för att lanseras över hela landet är helt oanvändbar, inte bara för människor som inte är microsoftkunder, utan för alla med särskilda behov. Är du synskadad och vill använda CSNs e-tjänster? Sorry, de är inte tillräckligt intresserade av dig för att ha orkat göra en riktig sida. Istället är det ett pinsamt fuskbygge som vilken webbutvecklare som helst med lite värdighet i kroppen skulle skämmas för att sätta sitt namn på.

Detta är inte Berras Bilverkstads hemsida. Det är (hoppas jag verkligen) inte någons "brorson som är bra på datorer" som ligger bakom. Har CSN inte några riktlinjer för vilka krav de ska uppfylla? Vad är det för webbyrå de har anlitat egentligen? Jag känner mig som Toby i West Wing: "I'm in disbelief."

Andra bloggar om: CSN, webbstandarder, funktionshinder, e-tjänster, studiemedel, rants
Intressant?

Skärpning, Beyoncé! Om kvinnliga artisters ansvar

Tittade på Beyoncé video för "Deja vu" häromdagen och landade som vanligt i min vanliga "Vad Håller Beyoncé På Med Egentligen?"-rant (en underavdelning av "Varför Lever Inte Mina Idoler Upp Till Mina Orealistiska Förväntningar"). Ursprunget till "Vad Håller Beyoncé..." är Lauryn Hill-spelningen på jazzfestivalen förra sommaren. Lauryn (också en stor idol) verkade ge ifrån sig lika mycket energi som ett normalstort kärnkraftverk i en timslång superintensiv urladdning där hon spelade låtarna från sin unplugged-skiva i superheta funkarrangemang. När jag smått utmattad stapplade därifrån fanns bara en tanke i mitt huvud: Vad håller alla andra kvinnliga artister på med egentligen?

Jag hade blivit så van vid urvattnad bakgrundsmusikpop (även från musiker som borde veta bättre) att jag inte tänkt så mycket på saken, men plötsligt stod det klart för mig, och Beyoncé blev artisten som fick personifiera hela problemet. Hon lär knappast behöva arbeta en dag till i sitt liv av rent ekonomiska skäl. Hon är en skicklig låtskrivare. Hon MÅSTE ju ha vettigare saker att säga än att hon är tokig i sin pojkvän. Och det kan omöjligen vara så att hon blir tvingad att strutta runt i små kläder i varenda video. Jag menar såhär: Världen är full av kvinnliga artister som är så illa tvungna att puta med läpparna och åma sig i underkläder om de vill bli uppbackade av skivbolag och andra - Det är till exempel knappast så att Pussycat Dolls kan välja att lägga om image och go alternative - men Beyoncé är faktiskt inte där. Hon har inte bara headlinat turnéer tillräckligt för att skåpa hem rätt rejält med fuck you-pengar - hon har skrivit (och producerat) några av Destiny's Childs största hits, och det är ju som bekant låtskrivarna som skrattar hela vägen till banken.
På Lauryn Hill-konserten stod det fullkomligt klart att damen ifråga inte bara blivit knäpp och flyttat till Jamaica för att röka på, hon hade gjort ett moget övervägt val: popstjärna eller artist med substans? Tydligen hellre det senare för Lauryn. Tydligen inte för Beyoncé.

Inte för att låta som en feministiskt nyvaken fjortonåring, men sedan när är det högsta målet för kvinnliga musiker att platsa i Playboy? Jag kräver inte ens att flickstackarn ska sluta raka sig under armarna, det enda jag begär är en och annan låt som handlar om någonting. Det är ju faktiskt möjligt att göra hittiga låtar med bra text, men inte ens det ger hon ifrån sig - för att då inte tala om tuffa videor med en smula integritet, smarta helgjutna album och ett allmänt intryck av att ha något annat intresse av sin musik än hur många dollars den kan generera.

Vi vet redan att Beyoncé är en genial musiker, vi vet att hon är en överdängare på att komponera musik, att hon är en slick producent och att hon är en vass affärskvinna. Nu skulle jag vilja få några andra misstankar bekräftade:

* Beyoncé är en riktig person med tankar och känslor som inte låter sig uttryckas i textrader av typen: "Ooh boy, you're looking like you like what you see".

* Beyoncé är en såpass kreativ person att hon kommer att tröttna på att göra samma låt om och om igen.

* Beyoncé tror tillräckligt mycket på sig själv och är tillräckligt självständig för att skita i vad skivbolagsgubbarna tycker och göra en skiva som verkligen testar hennes gränser - och då menar jag inte gränser som i "Det är svårt att vara filmstjärna och popstjärna samtidigt".

Snälla, snälla Beyoncé: Börja bekräfta de här misstankarna, annars kommer jag börja hysa andra, av en helt annan karaktär.

Andra bloggar om: Beyoncé, Deja vu, musik, populärkultur, feminism, politik, Lauryn Hill, rants
Intressant?

Hatar Mel Gibson judar?

Det är frågan på allas läppar, och de flesta förutom han själv och hans publicist verkar vara överens (Majoriteten av länkarna i artikeln har jag hittat genom den eminenta skvallerblaskan defamer).

Om NÅGON missat det körde alltså allas vår braveheart rattfull i Malibu för någon vecka sen, och blev helt tokig när en vanlig dödlig polis hade mage att stoppa honom. Innan Mellan var säkert inom lås och bom hade han hunnit kalla en kvinnlig polis för det fantastiska öknamnet "sugar tits", deklarera att han äger Malibu och kan göra vad han vill, anklaga judarna för att ligga bakom alla krig i världen samt vråla "My life is fucked" om och om igen. Det som gjorde historien extra gosig är att den läckt ut lite i taget, eftersom polismyndigheten i Malibu försökte hålla vrålandet av antisemitiska okvädesord utanför den officiella rapporten.

Här vill jag bara skjuta in att jag hyser varm sympati med alla som brottas med alkoholism, och menar inte att håna Mel för hans tragiska återfall. Han har efter vad jag förstått skrivit in sig på behandligshem och jag önskar honom all lycka i tillfrisknandet.

Det intressanta är hur det hela hanteras i amerikansk media. Rattfulla skådisar som råmar det ena eller det andra är man ju van vid, ABC News (och Aftonbladet) gjorde till och med en followup om den stackars motorvägstump (PCH, för alla Veronica Mars-fans) där Mel och x antal andra kändisar åkt dit. Det som fick de flesta av oss att sätta morgonkaffet i halsen var ju det där med judarna och krigen. Mel Gibson tillhör en extremt konservativ gren av katolska kyrkan med tveksamt rykte i de här frågorna, och hans pappa är en känd förintelseförnekare. Detta har lett till att Mel fått ägna en hel del tid under åren åt att förneka att han hyser några som helst antisemitiska känslor (sina rabiata homofoba uttalanden har han lustigt nog kunnat komma undan med utan större problem). Har han ljugit hela tiden? Är karln komplett galen? Detta är ju som bekant inte som om någon kofarmare i mellanvästern skulle råka häva ur sig en och annan rasistisk otidighet - Mel Gibson jobbar i Hollywood, och har under hela sin karriär jobbat nära tillsammans med och blivit finansierad av - just det: judiska killar och tjejer.

Det senaste dagarna har amerikanska TV-program och tidningar lagt en massa energi på att reda ut huruvida man egentligen säger saker man inte menar på fyllan eller ej, eftersom Mels försvar är att han absolut inte hyser något som helst judehat, och att hemskheterna bara liksom trillat ur honom utan att passera hjärnan först i någon typ av alkoholframkallad psykos. Forskare i ämnet har fått uttala sig. Lance Dodes, psykiater vid Harvard säger bla i en intervju: "Alcohol doesn't invent thoughts or feelings, it merely allows them to be expressed." Eller som Dr. Kevin J. Corcoran, som forskar på hur alkohol påverkar uppfattningsförmåga och omdöme, så kärnfullt besvarar frågan på varifrån de upprörande orden kommer : "[Mel Gibsons] mun."

Så vad gör vi nu då? En av Hollywoods riktigt stora har blivit outad som flammande antisemit. Är hans karriär över, eller är det okej? Här och där i hatkören hörs milda ord om förlåtelse, men vid en närmare titt verkar de mest komma från folk som jobbar på Disney - som har gud vet hur många miljoner investerade i Mels kommande giganto-epos Apocalypto, och har lite av ett intresse i att han inte ska jagas ut ur staden med högafflar och facklor.

Mel säger själv i sin andra officiella ursäkt (den första försökte lite smidigt glossa över de antisemitiska bitarna av hans utbrott genom att diskret kalla dem "things that I do not believe to be true and which are despicable", möjligen i hopp om att ingen lyssnat så noga) att han förutom att specifikt be om ursäkt till det judiska folket "would like to take it one step further, and meet with leaders in the Jewish community, with whom I can have a one on one discussion to discern the appropriate path for healing."

Jag förmodar att strategin han (eller hans PR-folk) tänkt sig är en riktigt hjärtevarm ursäkt (se ovan) som leder över i en behandlingshemspaus (eventuellt med inslag av själavård) så att folk kan glömma bort honom litegrann, följt av klädsamt ödmjukt, pånyttfött framträdande hos någon av de många tala-ut-intervjuarna i USA (folk gissar redan på vem det blir). I intervjun kan han berätta om sitt nya sätt att se livet, och om inget annat fungerar kan han alltid skylla på pappa och fälla en tår (så cynisk vill inte jag vara, men du kan sätta en femma på att en och annan publicist bra gärna skulle vilja hänga ut pappa Gibson till gamarna i det här läget).

Kommer det hela att fungera? Bevisligen tolererar vi knäppa kändisar - Tom Cruise rasar till exempel längre och längre ner på listor av typen "Kändisar folk vill vara gifta med" samtidigt som han slår nya kassarekord - men knäpp är en sak, och judehat är en annan. Om man dessutom lägger till riktigt gammeldags gayhat (och diverse andra märkliga uttalanden Mel gjort genom åren) som journalister den senaste tiden plötsligt börjat hitta i sina gamla intervjublock...

Den första omgången av cirkusen torde snart ha gått färdigt: Branschfolk har kallat till livslång bojkott av Mel, andra i branschen har kallat bojkottarna för hycklare, Rob Schneider har skrivit ett tokroligt öppet brev till Mel (mest för att promota sin nya film) och alla mellan himmel och jord har uttalat sig i pressen eller bloggat om det hela (för att inte tala om Mel! the Musical). En publicist som tidigare jobbat för Michael Jackson (!) ryckt på axlarna och förklarat hela historien för en PR-mardröm som (till skillnad från pedofilianklagelser?) är omöjlig att reparera. Nu är det väl bara att vänta och se. Stora famnen eller kalla handen? Jag kan tänka mig att det i alla fall finns en rättegångsväntande 60-åring i Malibu som är ganska nyfiken på hur det kommer att sluta.
Andra bloggar om: Mel Gibson, alkoholism, antisemitism, skvaller, kändisar, Hollywood, mediabranschen, Rob Schneider
Intressant?

Hiphopdefinition leder till förvirring

Läste en notis i DN som väckte mitt intresse och fick mig att leta upp en aningen mer uttömmande artikel från BBC News: Det ska öppnas ett hiphopmuseum i Bronx för att hedra detta Amerikas genuina kulturarv: "Only two forms of music are uniquely American, jazz and hip-hop. This will be an opportunity for people to learn about it, to view it and to listen to it," säger museets initiativtagare tillika kommunalråd Larry Seabrook. Politikerna har dock varit snabba med att tala om att inte samtliga urbana musikgenrer ska få lägga sina eventuellt småkriminella vantar på utställningsutrymmet: "We're not talking about gangsta rap," säger Seabrook. "We're talking about hip-hop." och lägger för säkerhets skull till: "Anybody can be a thug."

Min första tanke var: Meh! Gangstarap är väl en del av hiphopens arv lika mycket som något annat? Man kan väl inte sopa det man tycker är pinsamt under mattan, eller? Min andra tanke var: Vet jag över huvudtaget vad jag pratar om? Den andra tanken ledde till en massa genomharvande av artiklar och debattinlägg i ämnet som alla i princip förde fram någon av följande åsikter:

A) Ett museum är till för att hedra framstående medborgare och bära vidare deras arv. Gangstarappare har inte bidragit med något positivt, alltså kan de ju glömma att vi lägger skattepengar på att komma ihåg dem (en av artikelförfattarna ger dock Tupac dispens).

B) VA???!!!??? Ska inte NWA få vara med på världens första hiphopmuseum? VA?!!!

C) Hiphop och rap är två helt skilda genrer, alltså är det hela inte ett dilemma över huvudtaget.

Alternativ C gjorde mig lite förvirrad, för jag trodde det hängde ihop så att hiphop består ett antal element, varav rap är ett. Ett hiphopmuseum skulle med det antagandet täcka in allt från graffiti och breakdance till olika rapgenrer, så väl gangsta rap som horror core.

I en artikel om hög brottslighet på svarta klubbar i Seattleområdet från The Strangers webbupplaga, säger DJ Funkdaddy, en av Seattles främsta Djs såhär: "There's a difference between hiphop and rap. Though white and black people like rap, it's mostly whites who are into hiphop." Om någon undrar, så är det inte på de vita hiphopklubbarna man har problem med skottlossning på parkeringen.

Artikelförfattaren Charles Mudede ger inte ifrån sig någon tydligare definition av vad som rent tekniskt är vad annat än att hiphop "inspires head nodding rather than rump shaking", men listar exempel. Wu Tang Clan, De La Soul, Talib Kweli, Eric B. & Rakim är hiphop, medan Ludacris, Ja Rule, Nas, and Jay-Z är rap. Kan jag sluta mig till att "hiphop" i det här fallet betyder "finrap" och att "rap" betyder "fulrap"? På Seattles “riktiga” hiphopklubbar hittar man "white b-boys, b-girls, regular hipsters, and intellectual types for whom hiphop culture has become a serious academic concern" och på golvet utövas klassisk brekdance, medan rapklubbarna frekventeras av svarta med alla möjliga olika livsstilar (varav en liten oönskad andel pistolviftande kriminella). På deras dansgolv åmar sig tjejerna, lite som det brukar vara på MTV.

Så här långt in i artikeln får jag fint-och-fult-ångest.

Fint: Hiphop: mysimysig kreativ musikscen.

Fult: Svart konstform uppsugen av vita medelklasskids

Även om Charles (som är svart) ställer sig ytterst välvilligt till hiphopklubbens klientel känns det ändå fult fult fult. Det är lite samma som att gå på gayklubb - jag vill liksom inte komma dit och stinka upp stället med min heteronormativitet. Jag lider helt enkelt av någon slags white man's shame. Jag får seriöst ont i magen av en artikel som lovordar de vita som har vett att uppskatta den “fina” musiken.

Nu är det inte så att killen hävdar att svarta är sämre än vita eller så, han har en mycket vettig och intressant poäng och jag rekommenderar dig att läsa hela artikeln. MEN... Magontet sitter kvar.

Får jag egentligen lyssna på hiphop överhuvudtaget? Och kom inte med nåt bullshit om att inte tänka för mycket eller "man får lyssna på vad man vill", jag försöker dra en tanke till dess logiska slutpunkt här. Om det är förtryck och utnyttjande av mig att göra svart kultur till min, vad får jag då lyssna på? Jag gillar country också, men det har jag ju definitivt ingen "sann bakgrund" av. Svensk folkmusik? Det är ju i så fall ett rent hån mot den genuina folkmusikkulturen - min huvudsakliga musikaliska bildning kommer från musikklassväsendet, där jag har sjungit styggelser till utslätade versioner av folkvisor, som med våld dragits och stukats till för att passa i 1800-talssalongerna. Den sorgliga sanningen är ju att jag inte har några "äkta" musikaliska rötter. När jag var liten sjöng pappa Aretha Franklin-låtar för mig! Och så är jag tillbaka där jag började... Är det det här som kallas det postmoderna?

Andra bloggar om: hiphop, rap, gangstarap, politik, populärkultur

Intressant?

Tre filmtrailers jag önskar att jag inte sett

Satt och surfade runt på apple.coms trailersida sådär som man gör när man är sysslolös, och då går det som det går... Länkarna går till respektive trailer för den som inte har någon själbevarelsedrift.

Film: The Last Kiss: Relationsdrama där Zack Braff har bli-vuxen-ångest.

Varför jag tittade på den: Zack Braff förstås. Han är ju så rolig i Scrubs, och snart snart kommer han väl att göra en film som visar hans fulla potential?

Varför jag ångrar mig: Om jag med "fulla potential" menade "lagom känslig medelklasskille som tycker synd om sig själv", så absolut. Men vänta, uppnådde han inte det redan i Garden State? Idag har jag gått ännu ett myrsteg mot att egentligen inte gilla Zack längre. No fair!

Film: Lady in the water, M. Night Shyamalans nya: Paul Giamatti hittar sjöjungfu i poolen (trailer no. 2).

Varför jag tittade på den: Såg den första trailern, och blev alldeles varm i hjärtat. Inga 3D-monster, inga "läskiga effekter" - bara en suggestiv filmsnutt med en asbra Giamatti och lite vattenplask. När Shyamalan dessutom gått ut med att det ICKE kommer bli något överraskningsslut verkade det perfekt. Äntligen skulle han släppa sin trötta formel och göra den där riktiga filmen som sitter långt inne nånstans och har väntat på att få komma ut sen Unbreakable! Undrar vad som kommer vara med i den andra trailern?

Varför jag ångrar mig: “When the door to her world is opened... others will come through.” Och fram kommer 3D-monstren.

Film: Night at the Museum: Ben Stiller spelar rar nattvakt som upptäcker att allt på det naturhistoriska muséet där han jobbar vaknar till liv på nätterna - inklusive dinosaurieskelett, cowboydioraman och uppstoppade apor.

Varför jag tittade på den: Enbart för att fylla ut, jag förutsatte att den skulle vara usel. Fusk, jag vet - och synden straffar sig själv.

Varför jag ångrar mig: För att trailern är FRICKIN' AWESOME, vilket har skruvat upp mina förväntningar till max - något den faktiska filmen aldrig kommer att kunna leva upp till. Owen Wilson som miniatyrcowboy! Ben Stiller biten i näsan av en apa! Underhållning för hela familjen!

Andra bloggar om: tips, film, trailers, Night at the museum, Lady in the water, The last kiss, Zach Braff, populärkultur

Intressant?

Öppet brev till Justin Timberlake

Hej Justin!
Vi går ju way back du och jag, ända sedan jag försökte övertyga min tämligen skeptiska omgivning om att Celebrity är en grym förfestskiva (Jag tackar speciellt för de fantastiska försöken till UK-garage). Särskilt efter att du klippt av får-afron verkade nSync vara på väg från hemgjord pojkbandskola till superslick popkaviar. Jag belägrade min lokala skivbutik i väntan på din solodebut, och blev jag besviken? Icke. Till Justified dansade jag bort mina bekymmer framför spegeln under en i övrigt dyster höst, trots andras sura kommentarer av typen: "Köp en riktig Stevie Wonder-skiva istället" eller "Nu har jag förlorat all respekt för dig." Jag var beredd att försvara dig inför mina snobbiga kompisar intill döden, för du gjorde den bästa skamlöst populistiska r n'b-popen i världen. Observera: gjorde.

Jag har inte lyssnat på hela din nya skiva än (till skillnad från hösten 2002 har jag ett sånt där besvärligt liv som hindrar mig att riktigt ge mina vänner i MTV-landet den uppmärksamhet de förtjänar), men jag är orolig, mycket orolig. Sexy back är inte sjunga-med-vänlig som Señorita. Den är inte Michael Jackson-groovig som Rock your body. Den är inte allmänt genial som Like I love you. Den är mest som om Timbaland hade lite slask kvar efter Nelly Furtados skiva och frågade dig om du ville ha nåt innan han gav bort allt till Myrorna. Vad hände? Och videon? Har man gjort Cry me a river så förpliktar det, min bäste herre. Man kommer inte undan med en parfymreklam, även om man har en stilig kostym och har haft vett att sluta ha den där gräsliga hatten på sig.

Jag tycker inte om att vara så hård mot dig, men vänner låter inte vänner ge ut mesiga andraskivor utan att säga ifrån. Nu är det ju inte försent, du kan fortfarande vända den här utvecklingen. Skivan släpps ju inte förrän 12 september, så du har några veckor på dig att styra upp saker och ting. Ta ett snack med Timbaland till och börja med: Sitter han i själva verket och tjuvhåller på de bra låtarna? Titeln är lite larvig, men samtidigt Prince-esque (lovande!) och kläderna verkar du ju ha koll på, så i övrigt verkar vi ha saker och ting under kontroll.

Med vänlig hälsning
Din vän
/Teresa

Andra bloggar om: Justin Timberlake, musik, Timbaland, populärkultur, rants
Intressant?

4 små rätter

Det här inlägget finns redan på Home away from home, men det blev väldigt fult formaterat och det kändes lite konstigt att göra om inlägg där när jag redan har flyttat... Så här kommer det en gång till, fast lite uppsnyggat.

Marta utmanade mig att göra den här enkäten som en less-than diskret hint att jag borde ta tag i bloggandet… Nån gång ska man ju börja :) Jag får väl berätta om mina äventyr i byggbranschen en annan dag, just nu nöjer jag mig med den käcka enkäten “4 små rätter”. Observera att punkterna på listorna är utan inbördes ordning:

4 arbeten jag har haft i mitt liv:

* Teaterregissör
* Byggarbetare
* Vårdbiträde
* Skivaffärsbiträde

4 filmer jag kan se om och om igen:

* Heathers
* High fidelity
* Dodgeball
* X-men

4 städer jag har bott i:

* Victoria, BC
* Karlskrona
* Uppsala
* Västerås

4 tv-serier jag gärna ser:

* House M.D.
* Vänner
* X-files
* O.C.

(Brasklapp: Eftersom jag har en så tung tvserie-habit begränsade jag mig helt enkelt till de serier jag på senaste tiden sett fler än två avsnitt i veckan av – hade det inte varit offseason hade jag inte haft en chans.)

4 ställen jag vill åka till:

* Kalifornien
* Vancouver
* Australien
* New York

4 webbsidor jag besöker dagligen:

* Conan the Librarian (film/TV-blogg)
* Something Awful (vresig humorsajt)
* Order of the Stick (webserie med rollspelsnördhumor)
* CamelotOnline (ett mkt ocoolt community som jag är varm anhängare av)

4 favoriträtter:

* Potatisgratäng med mycket grädde
* Mackor med vinägerchips från Capuchetta (matställe på St Eriksbron)
* Pappas musselsoppa
* Komplicerade efterrätter/bakelser

4 ställen där jag trivs:

* Framför TVn i vår lägenhet med Anders & Johan, tittande på film
* Västerås stadsbibliotek (där jag är mer eller mindre uppvuxen)
* På flygplan (vilket som helst, fast helst på väg utrikes. Det känns så framtidsaktigt på nåt sätt)
* Finnåkers kursgård (Camelots hemvist i sinnevärlden)

4 personer jag vill utmana att svara på enkäten:

* Malin
* Tobias
* Home Away from Home -kidsen i allmänhet (vi skriver så sällan att vi tillsammans räknas som ungefär en bloggare)
* Johannes

Jag har flyttat hemifrån!

...Eller snarare har jag bryskt blivit utsparkad med ett "klipp dig och skaffa ett jobb!"

Idag påpekade jag för Johan att vi har fått en massa spamkommentarer från pokersajter på Home away from Home, och då meddelade han kallt att ingen skriver där längre och han tänker försegla hela bloggen så att man inte kan göra fler inlägg. Efter den första chocken var jag tvungen att erkänna att det låter vettigt. De av oss som är intresserade av att skriva har redan skaffat nya hem (om vi inte filar på vårt egenkodade mästerverk som aldrig blir klara, Johan), och ingen har egentligen lagt någon energi på bloggstackarn på flera månader.

I ett sällsynt ryck av företagsamhet har jag alltså faktiskt gjort något av en idé jag fått samma dag: Att skaffa en egen blogg. Själva anskaffandet är ju nu inte så komplicerat, det är bara att det går emot hela min livsstil av att skjuta upp allt som uppskjutas kan, in i det allra sista...

Jag satt och våndades en stund över vad mitt nya hem skulle heta, men landade alltså till slut på "roleplaying is so gay". Det är ju förstås en helt missvisande titel med tanke på att jag varken spelar rollspel eller är gay, men jag tycker om den ändå. Den kommer ursprungligen från en spåningssession med Johannes. Vi tycker om att sitta och tänka ut storhetsvansinniga planer för Camelot, och ämnet för dagen var alla tuffa t-shirtar som vi ska trycka upp en vacker dag. Trycken skulle vara lagom hipstercoola så att teensen vill ha på sig dem, och handla om det som är typiskt för Camelot: Rollspel, kristet och lite gay (Camelot är förutom en rollspelsförening även en ivrigt regnbågsflaggeviftande underavdelning av Svenska Kyrkans Unga).

Nu börjar alltså mitt nya liv. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om än, men det blir väl populärkultur och TV, TV och åter TV som vanligt. Kanske slänger jag in lite karriärångest också, men jag har inte riktigt haft någon sådan på sistone... Jag kanske håller på att bli sjuk? Välkommen i alla fall, ni tappra själar som släpat er hit. Hoppas ni kommer att tycka om vad det nu blir.