Politisk identitet

Satt just och surade för att jag inte fått den roliga politikutmaningen som Marta hade i sin blogg i går. Tur att lillebror tror på direkt aktion. Varning för galloperande inkonsekvens med länkandet förresten. Hälften är från svenska, hälften från engelska wikipedia. Inte snyggt...

1) Politisk ideologi du förespråkar?

Ajaj, det här är ju en het potatis, jag är alltid rädd för att missa någon galen grundtes i ideologier jag skriver under på... Frihetlig socialism får jag väl säga. Jag tror inte att staten någonsin kan verka för arbetarklassens intressen, vare sig nu eller efter någon revolution - makt korrumperar, som min liberala mamma brukar säga... Den enda lösning jag kan se är en (högst teoretisk) radikal fackföreningsrörelse, som inte skriver under några saltsjöbadsavtal.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?

Compassionate conservatism känns ju inte så hett direkt... Fast näej, konservatism i sig är ju ändå en intellektuellt hederlig ideologi även om jag inte tycker att den är bra. Nationalism däremot, det är ju faktiskt bara trams. Och satanism, även om det kanske inte är en ideologi - snarare en ursäkt för mobbade som tröstar sig med maktfantasier istället för att göra en vettig analys av sin situation. Snacka om opium för folket...

3) Materialist eller idealist?

Materialist, och jag blir lika förtjust varje gång jag inser att farbror Marx och de sociala konstruktivisterna inte egentligen säger emot varann. Vaddå, gör dom det? jag hör inte! LALALALALALA!

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Ehm, nu känner man sig obildad... Snabbläste på lite, och får ju säga att konsekvensetik låter mer lockande, fast det känns som att jag inte riktigt är hemma i diskursen som det så fint heter. Jag tror i alla fall inte att det finns absolut rätt och fel, och när man börjar vifta med för storslagna idéer känns det som att man börjar promenera iväg åt Mao-hållet. Not that there's anything wrong with that (eller joo, det är det).

5) Politiskt uppvaknande?

Min tid vid fina musikklasskolan Fryxellska har gett mig gott om ammunition för det så kallade klasshatet, men jag tänker framför allt på en incident: Vid ungefär 12 års ålder upptäckte jag att inte alla köpte mat för barnbidragen som min familj. Frida i min klass till exempel, hade föräldrar som SATTE IN HELA BELOPPET PÅ ETT SPARKONTO som hon sedan skulle få tillgång till när hon blev vuxen, för att köpa en trevlig lägenhet eller så. I samma veva pratade Alf Svensson om att man absolut inte ska ha behovsprövat barndbidrag eftersom det är så hemskt för de fattiga barnen, han mindes minsann hur pinsamt det hade varit att ha "fattigvårdsskor" på sig. Mina slutsatser: 1) Om rika och fattiga har samma bidrag (eller skatter för den delen) blir det orättvist. 2) Alf Svensson är inte klok.

Redan innan musikklasserna hade jag dock haft ett dramatiskt uppvaknande av det feministiska slaget: När jag var 9-10 år brukade jag åka på kyrkans allåldersläger. Lägren hade roliga teman som "Ronja Rövardotter" och "Bilbo", och man fick klä ut sig, tillverka boffervapen och träffa de stora, farliga från Forodrim. Anyway. Ett år var temat "Kung Arthur och runda bordet" - goa grejer tänkte jag, jag gillade riddare och medeltid. Jag såg särskilt fram emot aktiviteten att få måla en sköld - men guess what? Det var bara POJKARNA som fick måla sköldar, flickorna skulle tillverka PRINSESSHATTAR! Det här var början på en flera år lång strid med ledarna. Det där med sköldarna lät jag passera (jag tillverkade ett tufft banér med ett bredsvärd och glittrande stjärnor i stället), men när det kom till lägrets final tappade jag koncepten totalt. Då hade det införts dubbning, alltså att de lägerdeltagare som visat sin lojalitet genom att vara med på minst två sommarläger i en högtidlig ceremoni blev utnämnda till riddare av runda bordet och fick sina namn inskrivna på en snirklig lista. Sade jag "lägerdeltagare"? Jag menar förstås POJKAR! Flickorna fick sitta bredvid i sina dumstrutar/prinsesshattar och titta på. Nu blev jag förstås helt galen och skällde ut stackars Len, som inte var så haj på det här med könspolitik, efter noter. Året efter smilade han glatt och sade att nu hade de ändrat reglerna, så nu skulle jag nog bli nöjd. Så vad hade ändrats? Jo efter den högtidliga dubbningsceremonin, när pojkarna som kvalificerat sig hade fått gå fram i ett särskilt led och göra en massa coola riddargrejer, viftade kung Arthur generöst med handen och förklarade att alla tjejer från och med nu var PRINSESSOR AV CAMELOT. Jag trodde jag skulle få hjärnblödning där och då. Mina slutsatser: 1) De här prinsesserierna bara distraherar oss tjejer medan killarna sticker iväg och gör alla roliga grejer. 2) Vuxna vet inte alltid bäst. 3) Man kan inte räkna med att nån som bestämmer ska se och lösa problemet om man inte bråkar (och ofta hjälper inte ens det).

6) Politisk detour?

Jo, men inte någon särskilt medveten sådan - även denna gång handlar det om kära gamla Fryx (herregud, den skolan alltså): I kommunvalet 1990 (måste det varit) beslutades det att Fryx skulle läggas ner. De uppbragta musiklärarna pluggade in snyftiga körsånger med oss storögda barn av typen "Vem kan skiljas från skolan sin utan att fälla tårar" och marcherade ner med oss till stadshuset där vi fick stå med plakat med texter som "Ni (s)(v)ek oss" och sjunga änglalikt. Jag är hyfsat säker på att vi blev lärda att argumentera för varför moderaterna är bättre politiker och finare människor än vänsterblocket, men jag minns det ganska vagt eftersom jag i den åldern inte hade en blek om vad som var skillnaden mellan vänster och höger i politiken - det var nåt slags ideologiskt val som våra föräldrar gjorde, att uppfostra oss i ett politisk vakuum - solidaritet och broderlig kärlek bredde de dock på brett med enligt sin kristna övertygelse (och se vad det ledde till).

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?

Den första person som poppar upp i mitt huvud är ju givetvis Erik Holmdahl. han var min bästa kompis och pojkvän under en massa år och har en av de briljantaste hjärnorna och starkast flammande engagemangen jag någonsin stött på. Under sin tonårstid var Erik arg på olika saker nästan jämnt, och antingen var man med honom eller mot honom - sånt lär en ett och annat om både politisk teori och ens egna åsikter. Mattias Pettersson är ju en annan agitator i vänkretsen, men dels umgicks jag inte med honom riktigt lika intensivt under de formande åren, dels är han liksom inte lika konfrontativ i stilen som Erik. By the way så ingen misstolkar: detta skrivs med maximal kärlek - Erik, du vet att du är grym :)

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?

Jag är ingen stor läsare av politisk litteratur... Men vänta, det är ju inte en bok utan en film! Heathers förstås! Otroligt skarp analys av socialt maktspel i form av laugh-out-loud-rolig high schoolkomedi om självmord. Den vässade till en del saker jag redan kände på mig, och gav mig en hel del nya idéer dessutom. Det personliga är definitivt politiskt...

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

Att medförespråkarna ofta är gummistövelbärande poeter som är emot bilismen, vilket leder till vissa problem med trovärdigheten.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?

Att folk måste sluta låtsas som att klassamhället inte finns.

Jahaja, skicka vidare... Jag säger väl Tobias, Puff och Anders P.

Andra bloggar om: politik, enkät, ideologi, identitet
Intressant?

Låttips: hiphopsoul med skön groove

Ok, den här kommer direkt från Idolator och jag har ingen som helst egen vinkel, men har jag lyssnat sju gånger i rad och kan inte motstå att dela med mig... Den får mig att tänka på den där gamla "bättre musik"-skivan som man fick om man prenumererade på tidningen bibel nåt år - skulle passat perfekt in mellan Raphael Saadiq och Faith Evans. Har förresten ägnat en stund åt att försöka hitta hela videoklippet som stillbilden ovan är hämtad från (folk säger att det ska vara bra), men har inte haft nån framgång än - hjälp mottages tacksamt.

Anyway: Shooter med Lil' Wayne och Robin Thicke.

Andra bloggar om: Lil' Wayne, Robin Thicke, låttips, musik, hiphop, soul, Raphael Saadiq, Faith evans, tidningen bibel, bättre musik
Intressant?

Heroes: Vad exakt är grejen?

Heroes är en sådan där serie som jag sett fram emot att provsmaka, men inte vågat ha för höga förhoppningar inför. Konceptet lät lite som X-men blandat med Unbreakable - ganska sympatiskt med andra ord - men den idé är ju inte skapat som inte kan saboteras med ett kasst utförande, så jag höll nere på entusiasmen.

Nu har jag tittat, och omdömet är: Jovars. Gott om sympatiska karaktärer, lite lovande plotlines och fina dramatiska bilder som gjorde en sugen på mer. MEN (och ett sånt finns det ju nästan alltid). Som jag ser det har serien ett stort problem: Takten på informationsutlämning (jeez, det måste finnas ett bättre ord för det där). Piloten inleds med pampig musik och följande text på svart bakgrund:

"In recent days, a seemingly random group of individuals has emerged with what can only be described as 'special' abilities. Although unaware of it now, these individuals will not only save the world, but change it forever. This transformation from ordinary to extraordinary will not occur overnight. Every story has a beginning."

On the nose, någon? Alltså lite mystik kan man väl försöka behålla? Sedan följer en genomgång av ett ganska stort antal personer och deras upptäckt av sina krafter, och det går undan: killen med time/spacekrafter måste först tänka så att det knakar för att få tiden att gå bakåt några sekunder, men en timme senare teleporterar han sig lite varstans utan problem.

Det körs samma grej som i Lost med de långsökta kopplingarna mellan olika karaktärer, vilket jag i sak är helt för - men hade man dött av lite subtilitet? Jag vill inte veta hur ALLA är kopplade till varann i första avsnittet! Det kan säkert hända att det är något helt annat som är centralt i serien och man bara vill beta av superhjälte- och magiska kopplingar-temana så fort som möjligt, men vad är då det viktiga? Min skräckvision är att det har suttit nån kostym och bestämt: "Joråsåatte grabbar, verkar ju skitbra det här, men ni måste fatta att TV-tittare är dumma. Dumma som tåget. Vi kan köra alla de här crazy grejerna ni vill ha, men då ska det vara på ett sätt så att alla fattar."

Jaja, det är lätt att vara hård bara efter ett avsnitt, och första intryck stämmer ju inte alltid (såpass mycket har jag lärt mig av Scrubs). Kanske är det så att det är något helt annat som är grejen med Heroes, och att jag är så fast i mina associationer till Lost och Unbreakable att jag så att säga inte ser skogen. Även om det inte är så, kanske det i alla fall var ett not-quite-perfekt pilotavsnitt som ändå inleder en helt okej dramaserie, det fanns ju faktiskt ett antal scener som var mycket lovande - hela plotlinen med cheerleadertjejen är till exempel helt förtjusande: Den innehöll inte bara tonårsavigt tjurande mot hela superkraftkonceptet, utan även rejäla äckeleffekter: "Vaddå, sticker mina blodiga revben ut ur tröjan? Men åååh. Vad pinsamt."

Mer sånt, mindre nerkörande i halsen av information (och snälla låt inte den annalkande katastrofen vara ett terrordåd) så kommer jag och Heroes komma överens alldeles utmärkt. Och om det dessutom visar sig att den har dolda djup, så mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, populärkultur, Heroes, X-Men, Unbreakable, recensioner, pilotavsnitt, Lost, cheerleaders, superhjältar
Intressant?

Tack Gud för Weird Al

Ibland känner man sig lite trött och stressad efter att ha sprungit på hetsjakt efter kurslitteratur hela dagen och inte fått nåt vettigt gjort. Då kan man verkligen behöva en elvaminutersparodi på R.Kellys svulstiga hiphopera-pekoral "Trapped in the Closet". Vilken tur att Weird Al Yankovic finns (och att Idolator länkar till honom). Och vilken tur att han börjat specialisera sig på R'nB inklusive falsettwailande och känslig pratsång! I swear to God, det här är det bästa jag hört på länge. Ett litet litet smakprov (läs hela den lååånga texten här och jämför gärna med det smått ofattbara originalet):

So we head out the front door
Open the garage door
Then I open the car doors
And we get in those car doors

Put my key in the ignition
And then I turn it sideways
Then we fasten our seat belts
As we pull out the driveway

Then we drive to the drive-thru
Heading off to the drive-thru
We're approaching the drive-thru
Getting close to the drive-thru!

Almost there at the drive-thru
Now we're here at the drive thru
Here in line at the drive-thru
Did I mention the drive-thru?"

Som om inte detta skulle vara nog kan man glida in på Als Myspacesida och lyssna på Ridin'-parodin "White and Nerdy" (som Chamillionaire f ö själv tycker är svinbra - han menar att Weird Als flow gör Krayzie Bones vers alldeles utmärkt rättvisa).

Andra bloggar om: Weird Al Yankovic, R. Kelly, Trapped at the drivethru, Trapped in the closet, parodier, humor, musik, populärkultur, hiphop, Rn'B, Chamillionaire, Ridin, White and Nerdy, Krayzie Bone
Intressant?

Bad form, Sorkin!

I det senaste avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip låter manuslegenden Aaron Sorkin (i Sverige mest känd för Vita Huset) en av komikerna ondgöra sig över bloggares oförtjänta makt:

"The New York Times is going to quote Bernadette so the people can be heard and the Times can demonstrate they're not the media elite. I preferred when they were the media elite. I'm a fan of credentials! I've spent the last five years living a Roger Corman film called Revenge of the Hack."

Är det bara jag som tycker att det här låter lite sådär fräscht? Bloggande är ju ett av de få forum som faktiskt (i alla fall än så länge) styrs av innehållets kvalitet och inte av hur mycket pengar som blåses in i marknadsföringen. Det finns en anledning, och en anledning allena att läsa en blogg: intressant innehåll. Om man som den fiktionella Bernadette är så inflytelserik att New York Times ringer en för att be en kommentera i TV-frågor finns det bara en vettig förklaring till det: Bernadette har en ohygglig massa läsare. Ohyggliga massor av läsare får man inte på att vara en hack, end of story. "Usch och fy för sådana där amatörer som inte lärt sig hur det funkar. De borde lära sig veta hut tycker jag!" säger Aaron surt, och drar till med ett riktigt vasst skämt om att bloggare sitter och skriver i pyjamas.

Killen har ju förstås brottats med internetskribenter förut. Förutom hans drogproblem, som i flera år varit kalasgodis för den speciella typ av branschinsatta skvallerbloggare som florerar i USA , har det på senare tid dragit igång en helt ny våg av Sorkin-bashing. Många har varit less than impressed av den nya seriens innehåll, men framför allt har marknadsföringen fått skäll. Jag har ju skrivit förut om fiktionella bloggar, och just detta grepp har något ljushuvud på NBCs marknadsavdelningen begagnat sig av. Vad är det för fel med det då? Well... Till att börja med hette bloggen Defaker, och hade i princip ett rent plagiat av designen från välkända skvallerbloggen Defamer (detta helt utan att kolla av det i förväg). Innehållet skulle föreställa en fiktionell branschinsiders skvallerblogg om skeenderna bakom kulisserna på Studio 60, men bestod mest av långrandiga, illa skrivna avsnittssammanfattningar som är en ren förolämpnimg mot den typ av eleganta ordvändningar som Sorkin är känd för. Nu hade han förstås inget att göra med bloggskrivandet personligen, men det var lite obright av marknadsfolket att göra reklam för en show med briljant författande som selling point i form av... uselt författande. Naturligtvis blev inte bloggvärldens reaktion på den här svåremotståndliga kalkonen nådig. Hånposterna haglade och efter bara en vecka visas "Fel vid sidhämtning: servern hittades inte" när man skriver in defaker.com.

Är bloggarna taskiga? Är det synd om Studio 60? En hel del av artiklarna man kan hitta är ganska hårda i tonen (för att inte tala om kommentarerna), och skadeglädjen inför Studio 60s uteblivna braksuccé lyser igenom både här och där. Ändå är naturligtvis svaret ett solklart nej. Den stora skillnaden mellan bloggare med miljonpublik och "riktiga" journalister är att bloggarna aldrig får några glamorösa perks (såvida bloggen inte heter aicn) och att de inte tjänar några stora pengar mot hur mycket energi de lägger ner. De är MINST lika insatta i sakfrågorna som proffsen, och om de tycker att Aaron Sorkins nya serie är undermålig, så kanske det är en åsikt de har rätt till? Jag har ju själv ett ganska begränsat grepp om media om TV, jag läser svenska dagstidningar och en handfull svenska och amerikanska bloggar i ämnet - men enligt min erfarenhet har de populära bloggarna ofta vettigare diskussioner och bättre underbyggda argument än de skämt till TV-krönikor som jag förväntas ta som min "riktiga" informationskälla. Någon gång snart får folk börja ta sig i kragen och inse att vi inte lever på 50-talet längre. Visst, det är bittert när folk skämtar om ens missbruksproblem, men det är ingen stor skillnad om det är National Enquirer eller TV Squad (förutom att TV Squad har rätt mycket mer cred).

Det är pinsamt att man kan vädra så arroganta och självgoda åsikter och kalla det humor, även om man heter Aaron Sorkin och har skrivit aldrig så många roliga TV-program. Om du inte ville bli kritiserad av media kunde du ha blivit lärare på en creative writing-kurs, Aaron. Det är bara att svälja och gå vidare.

Andra bloggar om: TV, Aaron Sorkin, Studio 60, populärkultur, TV-kritik, media
Intressant?

Och nu blir det privatliv...

Läste i Heather Armstrongs blogg om dealbreakers och deras lämplighet som bloggmaterial. Det här är ju kanske inte direkt ett Roleplaying is so gay-ämne, men vartefter jag läste de 350+ kommentarerna (!) väcktes en allt starkare lust att drämma till med mina egna. De flesta hade skrivit halvtrist uppenbara grejer som “får inte vara rasist” eller “får inte vara otrogen” - själv tänkte jag mer på mycket specifika och ofta plågsamma lärdomar jag dragit genom åren. Alla exempel är hämtade från verkligheten.

Jag fixar inte killar som...

Pratar stockholmska på ett irriterande sätt
Helt klart min allra ytligaste/meningslösaste dealbreaker. Med irriterande menas för övrigt glassig lidingödialekt, inte normal trevlig Svensson-stockholmska (slänger man dessutom in lite söderkisslang typ "dora" är det rentav en bonus). Givetvis ett estetiskt ställningstagande, och inte ett politiskt. Fast det kanske är undermedvetet?

Säger “jag älskar dig” efter en vecka
"Hej och välkommen till min grava förhållandeneuros"

Fejkar brytning
Träffade en snubbe i Kanada som jag trodde var holländare (vilket i sig varken gjorde till eller från). Efter en halv dejt visade det sig att han kom från Langley, men hade tågluffat i Holland och “plockat upp” brytningen. Det är en sak att svenskars engelska präglas av var de lärt sig den nånstans – men det här var en kille som talat SITT EGET MODERSMÅL i ett halvår med folk med brytning och efter ett år i sitt hemland FORTFARANDE höll fast vid sagda brytning. Han pratade också om att han använde svårare ord än sina jämnåriga eftersom han mest umgick med symfoniorkester-musiker och andra “distinguished people”. Det blev inte en lång bekantskap.

Inte har några som helst egna intressen
Extra minuspoäng för “men DU är mitt intresse”

Skryter om att de fått poesi publicerad
Särskilt om det är litteraturvetare som påstår sig vara mycket intresserade av "fantasy som genre" men aldrig har hört talas om Lloyd Alexander. Äsch, det räcker med att de säger att de säger "fantasy som genre" alls.

Tar hänsyn till “närvarande damer”
Alla former av slipprig ridderlighet går bort. Jag tycker det är lite creepy bara med killar som vill bjuda på grejer (typ biobiljetten), och då ska vi ju inte snacka om sådana som känner att de behöver skydda en från umgänge med sina killkopmpisar ifall de skulle säga något opassande.

Inte åtminstone känner sympati för gamerhobbyn eller jämbördig ocool passion
Sambon skrattar ju högt åt att jag frivilligt är med i ett sammanhang där jag erhållit titeln “väktare av den heliga graal rang ett” men å andra sidan är han med i ett WoW-guild, så det är cool (dessutom är ju gapskratt den enda sunda reaktionen). Jag vet inte vad jag ska prata om med folk som inte är fullkomligt besatta av fåniga fritidsintressen, sorgligt men sant. Det räcker med att vara tex filmintresserad, men då måste han vara tokig i film, och helst i nån sorts film som man inte får tuffhetspoäng av (typ romantiska komedier). Fin-indiekids göre sig med andra ord icke besvär.

Gillar svenska sitcoms
Tycker man att En fyra för tre är roligt på riktigt så säger det något om en. Och inte något trevligt.

Slår sig hårt i pannan med knytnäven medan de väser “Idiot! Idiot!” åt sig själva.
Det var en spännande biltur...

Blir stötta av folk som använder CP som förstärkningsord
Ärligt talat var det inte fråga om en potentiell pojkvän utan kvinnlig kompis – men faktum kvarstår att personen i så fall skulle vara tvungen att skyddas från 80% av mitt umgänge (inklusive mig). Inte hållbart.

Tycker att deras egen själsliga smärta är det intressantaste samtalsämnet
Gäller både sådana som rent allmänt vill prata om sin ångest (och underförstått hur intressant den gör dem) och dem som efter att ha begått de mest hårresande svek mot nära och kära försvarar sig med "Jaa, visst är det HEMSKT. Jag mår så DÅLIGT av det. Stackars, stackars mig."

Andra bloggar om: Dealbreakers, listor, förhållanden, pojkvänner, irritationsmoment
Intressant?

Höstens nödvändigaste TV

Äntligen börjar det bli säsong att krypa upp i TV-soffan igen och avnjuta hemladdningens ljuva frukter. Dags att hypa!

Weeds har ju börjat gå igen, och jag vet inte riktigt vad som är grejen med den serien, men jag känner inte någon stark lust att titta på den mellan avsnitten. När jag väl kommer mig för med det sitter jag emellertid med tappad haka, nackhåret på ända och stammar tillsammans med min TV-partner in crime Johan: "finns det ett avsnitt till?" Jag tror att det är så emotionellt påfrestande för mig att bevittna karaktärernas obetänkta och ofta ångestframkallande beteende att jag skyddar mig själv genom att glömma bort hur sjukt jäkla bra det är. Ja just det, och så är ju Mary-Louise Parker, som jag har dyrkat sedan Stekta Gröna Tomater, huvudrollsinnehavare. Vad mer kan man begära?

Studio 60 on the Sunset Strip alltså. Jag har känt mig helt efterbliven i flera veckor för att jag inte lyckats få tag på piloten ens efter att hela västvärlden verkade ha sett den och sagt bu eller bä. Nu är den äntligen sedd, och omdömet ett stort BÄ. Det är klart att det formmässigt är exakt samma serie som West Wing, men är det nåt att klaga på egentligen? Är det något fel på långa stiliga monologer som ingen skulle kunna tänka ut i verkligheten? Och alla dessa ljuvliga walk-and-talk-scener! Aaron Sorkin fortsätter med det viktiga och humanitära arbetet att göra anti-CSI-TV (min CSI-rant har jag redan dragit för alla som vill höra på en gång för mycket, den väntar jag nog med - iaf tills jag råkar se ett avsnitt igen och inte kan hålla mig) och det är bara att applådera. Att han dessutom lyckats gräva upp Matthew Perry innan han sjunkit ner i B-filmsträsket fullständigt är bara det en välgärning. Det här blir nog en älskling tror jag...

Och så House. Den här har jag ju redan skrivit om, men två saker har hänt: Dels är de nya avsnitten rätt mycket bättre, dels finner jag att serien helt enkelt vuxit på mig (anglicismerna: min bästa vän). När jag ser TV 4-spottarna kommer jag på mig själv med att sitta och flina fånigt, och jag har flera gånger spontant rekommenderat den till bekanta. Det tänker jag göra nu också: Du som inte laddar hem, ta chansen att följa serien från början på TV 4. Det är en riktigt trevlig serie, med rolig dialog, svart humor och framför allt: Hugh Laurie!

My name is Earl: För att fira premiären har jag min fina I heart Earl-tröja på mig idag. Eller om jag ska vara ärlig är det en tillfällighet, men en passande sådan eller hur? Ah, jag kommer ihåg den gamla goda tiden, när kompisen Malin (inte Malin, en helt annan) till min bitterhet paxade Jason Lee till husband material som ingen av oss andra fick knipa även om vi någonsin skulle få chansen - en sorts högst hypotetisk anti-ligga-med-kändis-lista (Det var inte riktigt rättvist, för hon paxade även Seth Green, Giovanni Ribisi, Josh Hartnett OCH killen i Empire Records. Eller Josh Hartnett kunde hon iofs få behålla utan att nån annan blev ledsen). Hursomhelst. Jag dansade ärligt talat en liten dans när jag fick reda på att karln äntligen skulle få en egen serie att skina i, och jag har inte blivit besviken. Jag är en sån SUCKER för slackerhumor (nån slags rest från grungekomedierna jag nyttjade under min tonårstid, och som även torde förklara husband material-listan ovan). Dessutom gillar jag det ickeironiska självhjälps/hippiemystemat - för att inte tala om Jaime Pressly, en annan favorit som jag varit tvungen att följa de märkligaste serier för att få titta på tidigare.

Första säsongen av Veronica Mars följde jag till en början tveksamt (på envis inrådan av brorsan), men framåt andra halvan förvandlades strötittandet till en febrig maratonsession. Säsong två kändes inte lika het. Jag vet inte om det är för att jag såg första säsongen fem avsnitt i taget (2:an följde jag i realtid), men det kändes inte som att serien var riktigt lika vass - iofs skulle det vara svårt för vilken serie som helst att leva upp till de FANTASTISKA ögonblicken som familjen Echols bjudit på upprepade gånger i säsong ett, men jag hade hoppats på lite mer.
Till säsong tre ska upplägget ändras, så att det inte är ett långt mysterium som pågår hela säsongen, utan kortare plotlines på några avsnitt. Jag är rätt skeptisk till det här greppet (inte för att det var frivilligt, det är pengafarbröderna som satt ner foten: de vill kunna avbryta serien mitt i utan att ha trådar hängande) men vem vet, jag har ju haft fel förut. Nu kanske det verkar som att jag inte kommer att följa VM religiöst, men då har vi inte tagit den viktigaste personen i beaktning: Logan Echols. Det är ju ett BROTT att pappa Echols inte kommer vara med (se mig undvika flat out-spoilers), men Logan räcker. Han räcker långt.

Lost. Oundviklig. Det är en jäkla massa gnäll på Lost från folk, och på det har jag bara ett svar: Ha! Jag skiter väl i vad ön egentligen är, eller nåt av de andra långdragna mysterierna. Eller, det är väl också kul, men GREJEN med Lost är ju hur den är skriven. Återblickarna, som folk inte har vett att uppskatta, är devices som på ett otroligt elegant sätt lämnar ut lagom mycket information i taget och gör varje avsnitt till en perfekt avmätt komposition. Jag inser att jag låter som min gamle filmskolelärare som tvingade oss att studera 30-sekunders-sekvenser från Star Trek för att vi skulle beundra hur välplacerade statisterna var, men I live for this stuff. Jag får i och för sig hålla med om att det är tveksamt hur många säsonger man kan klara av att hålla liv i serien, men en till ska de väl klara av utan att tappa farten alldeles. Å andra sidan hör jag till dem som gillade Twin Peaks ända till slutet, så jag kanske inte är så tillförlitlig... Shit, jag kan skriva hur mycket som helst om det här, men jag kanske ska vänta tills säsongen kommit igång.

Hmm, det är väl guldkornen som känns nödvändigast att rapportera om (i alla fall som jag redan hunnit se, det finns ju ett antal potentiella fynd i höstens tablå). Till våren ser jag fram emot Scrubs och Psych, men det tar vi då.

Andra bloggar om: TV, tips, Weeds, Stekta gröna tomater, Studio 60 on the Sunset Strip, Matthew Perry, Aaron Sorkin, House, Hugh laurie, My name is Earl, Jason Lee, husband material, Veronica Mars, Logan Echols, Lost, Twin peaks, Scrubs, Psych
Intressant?

John Waters 4 life!

Härom veckan fick jag och sambon gå igenom hans brorsas filmhylla på jakt efter lånbart material - egentligen skulle vi bara låna Cowboy Bebop (som jag av okänd anledning inte hade sett än) men vi traskade hem med en hel packe godbitar, till exempel director's cut-versionen av Cry-Baby som släpptes i somras. Till min egen förvåning har jag sedan dess sett den två gånger som den är, en gång med kommentarspår, avnjutit extramaterial-dokumentärern "It came from Baltimore", börjat göra research på den kommande musikalversionen samt planera att köpa soundtracket. Jag mindes den som en kul film, men när jag nu fick den i min hand blev jag plötsligt lika drabbad som under vårt första skälvande möte. Let me set the scene...

Året är 1993, jag är tretton år. Som belöning för att jag modigt genomlidit en rotfyllning tar min mor med mig på något så ovanligt som ett videobutiksbesök mitt i veckan. Men vad ska jag välja? Jag är precis mitt i 21 Jump Street och Clarissa-tittande tweenålder (även om den termen väl inte var myntad då) samtidigt som jag håller på att genomgå något slags filmmässigt uppvaknande (jag ser Bagdad Cafe om och om igen, likaså My own private Idaho). Min blick fastnar på den här bilden:

Sedan var det klippt. Nog för att Johhny depp är mycket mycket mycket snygg i titelrollen, men det var John Waters som vann mitt knappt tonåriga hjärta. Jag förstod inte alla popkulturella referenser, och gudarna ska veta att jag inte hade hunnit se några juvenile delinquency-filmer, men jag fattade att det var subversivt på något sätt, och jag kände igen geniala sång- och dansnummer när jag såg dem. King Cry-Baby indeed!

Jag slet halvt ut min storebrors exemplar av Polyester under högstadietiden, hela tiden med en vag känsla för att det fanns en hel kultur av filmskapande här som jag inte riktigt fattade. Sedan tappade jag bort herr Waters på något sätt. Jag har egentligen inte sett så många av hans filmer, inte ens Hairspray har kommit i min väg. När jag gick på filmskola introducerade mig min hjälte till roommate för Pink Flamingos vilket ledde till ett heligt löfte om att se alla John Waters-filmer snarast, ett löfte som lika snabbt glömdes. Den enda konsekvensen har varit att varje gång jag ser en Watersfilm recenseras eller stå i uthyrningshyllan tänker jag "Oj, den där borde jag nog se".

Naturligt nog förutsatte jag att mitt bristande engagemang måste bero på att filmerna inte så fantastiska, utan mer en nostalgigrej. Tre minuter in i Cry-Baby visste jag att jag misstagit mig. Och jag vet vad jag vill ha i julklapp.

Andra bloggar om: Filmtips, nostalgi, John Waters, Cowboy Bebop, Crybaby, 21 Jump Street, Clarissa explains it all, Bagdad cafe, My own private Idaho, Johnny Depp, Polyester, Hairspray, Pink Flamingos, kitsch
Intressant?

Missa inte Talk-like-a-pirate-day!

Yes, dagen har kommit då du kan leva ut dina salta lustar! Talk-like-a-pirate-day är här, och det är precis vad det låter som. Den grundades av John Baur ("Ol' Chum Bucket") och Mark Summers ("Cap'n Slappy") 1995, och var från början ett internskämt som sedan dess svällt över alla proportioner. Apropå internskämt och pirater, så är jag ju tvungen att länka till Visbypiraterna - mycket internt, mycklet saltstänkt, mycket väldesignat...

Andra bloggar om: talk like a pirate day, internskämt, pirater, högtider, Visby medeltidsvecka, Visby pirater
Intressant?

Mycket trött helg

Det har ju inte blivit så mycket bloggande på sistone direkt... Jag har haft såna där härliga fjortontimmarsdagar hela veckan med skola plus extremt tidskrävande fritidsprojekt (Varför samlar jag inte på frimärken som normala människor? Det skulle jag bra gärna vilja veta) , och har helt fräckt prioriterat ner bloggen till förmån för sömn och annan lyx. Förhoppningsvis kommer jag ha mer tid nästa vecka, bloggämnena börjar hopa sig och man vill ju få ur sig dem innan de känns helt inaktuella. Tur för mig att jag kan hålla i riktigt bra käpphästar i princip hur länge som helst...

På återseende

Höstens första friskispass

För två år sen gick jag på Friskis & Svettispass tre gånger i veckan. Jag har aldrig varit nån superfriskus direkt, men här hade vi en träningsform som passade mig. Efter att ha konstaterat att vanliga jympapass är själsdödande tråkiga hittade jag först trix-jympa (aerobics) och så småningom ki-jympa - som är typ thaiboxaerobics med tai chi. Ki-passen minns jag som lagom aktiva och inte så tama som vanlig aerobics, alltså var det ett sånt jag satsade på när jag nu äntligen har tagit mig samman och bestämt mig för att motionera på riktigt igen. Vad jag inte räknat med var förstås att JAG INTE TRÄNAT PÅ TVÅ ÅR - inget som förbereder en för ett fyspass med hoppsparkar direkt. En ganska uppenbar sak att ta in i beräkningen kan man tycka, men inte Teresa tydligen.

Efter sisådär tio minuter började jag inse att något var fel: de softa uppvärmningsövningarna kändes inte så softa, utan tvärtom misstänkt ansträngande. Medan den lilla muskelbollen till instruktör tjoade runt med vevande armar hade jag fullt upp med att förstå vad hon gjorde med fötterna. 20 minuter in i passet var jag utmattad, 40 minuter in var jag snurrig, och på slutet tyckte jag till och med att tai chi-rörelserna var ganska tunga - jag kände mig som en åttioårig tant. Och då har jag inte ens berättat om hoppsparkarna (men det tror jag att vi alla kan vara tacksamma för).

När jag raglade ut från den tjusiga kungsholmen-lokalen kände jag trots allt en viss stolthet: Jag hade Överlevt. Och vad mera är - jag ska göra om det. Fast nästa gång kanske det får bli ett tamt aerobicspass...

Andra bloggar om: Friskis & Svettis, träning, höst
Intressant?

Yay, kedjebrev!

Puff skickade utmaningen, jag har svarat. Det är roligt att skriva om böcker.

1. En bok som förändrat mitt liv.
jaha, vi börjar inte med det lättaste direkt... Om jag måste ta en får jag säga Tullbron, som jag hittade tack var kompisen Tilda när jag var sjutton och läst om minst en gång om året sedan dess. Varje gång jag läser den är det total katarsis, och den har lagt ribban för vad jag förväntar mig av konst (andras och min egen) - den ska "kännas i köttet" som den franske prettofilosofen Artaud så kärnfullt sade. Som bonus finns en annan text, en novell av Franz Kafka (som jag tror heter Bron), återgiven i sin helhet i ett av kapitlen - och som är den första litterära text jag läste som kändes som om någon hade tagit mina egna oformulerade tankar och gjort nånting fantastiskt av dem. En surrealistisk (och MYCKET inspirerande) upplevelse vill jag lova.

2. En bok jag läser mer än en gång.
Alla böcker! Jag är en notorisk omläsare, något jag började med redan i barndomen eftersom samma böcker kom hem från biblioteket om och om igen lånade av olika syskon och föräldrar, och jag tvångsmässigt läser all text som kommer i min väg (inklusive två veckor gamla dagstidningar och reklamblad från ICA). I princip alla böcker på den här listan har jag läst MINST tre gånger, men okej då - om jag ska säga en så får det blir Microserfs av Douglas Coupland, eftersom jag inte har den hemma och verkligen längtar efter att läsa den. Igen.

3. En bok jag skulle vilja ha med på en öde ö.
Skulle jag vara kvar där hela livet eller bara några månader? Yann Martells Berättelsen om Pi kanske. Dels kunde den trösta mig (det skulle väl i alla fall inte finnas en människoätande tiger på ön), och dels kunde jag passa på att reda ut hela den här religions-issuen en gång för alla, när jag ändå hade gott om tid.

4. En bok som fick mig att skratta.
American Psycho av Brett Easton Ellis. Fantastiskt rolig, fantastiskt hemsk, fantastiskt insiktsfull.

5. En bok som fick mig att gråta.
Jag är ju inte en stor gråtare, varken till film eller böcker, men The Color Purple kniper mig varje gång. Om du tror att du vet vad jag pratar om för att du sett filmen, tänk om. Boken är ett honest to God litterärt mästerverk, ett antal ljusår bättre än Steven Spielbergs mesiga movie of the week-melodram. Språket är enkelt och bedövande vackert, karaktärerna är mångbottnade och... Äeh, jag kan inte ens beskriva hur bra den är, du måste läsa den själv om du inte redan gjort det. ABSOLUT nödvändig om man är det minsta intresserad av afrikansk-amerikansk kultur och historia.

6. En bok jag önskar hade skrivits.
George Herbert Mead for dummies: se punkt 8.

7. En bok som inte borde skrivits.
The Rules av Ellen Fein och Sherrie Schneider känns ju rätt onödig. Behöver verkligen tjejer lära sig att prata mindre?

8. En bok jag just nu läser.
Där kan jag dra till med två! A) För nån vecka sedan tröttnade jag på att läsa om mina gamla standardpocketar som står i bokhyllan och rev igång med The Portrait of a Lady av Henry James, eftersom jag har nån slags vag uppfattning om att den ingår i en bildad persons läsreportoar (och en sån vill jag ju vara). B) Jag har faktiskt just smitit iväg och gjort det här blogginlägget i stället för att sitta med Mind, Self and Society av G.H. Mead vilket jag borde göra för att ladda upp inför föreläsningen imorgon. Ingen av böckerna ger mig någon större njutning för stunden (båda farbröderna är förtjusta i snårigt språk och konstiga syftningar) - men läsandet ger ett viss masochistisk pliktuppfyllande nöje, lite som ett litterärt spinningpass ungefär.

9. En bok jag tänkt läsa.
Oj, där finns några stycken. Dels en massa socialpsykologiböcker som nämns i diverse fotnoter och verkar SJUKT intressanta, dels har jag fortfarande en lång bit kvar på mitt "läsa alla klassiker"-projekt (jag har till exempel fortfarande aldrig lyckats läsa klart en enda rysk roman). Fast egentligen är ju svaret lätt: Jag har ännu inte skaffat Jpod, Douglas Couplands (någotsånär) nya - och det är ju faktiskt viktigare än alla klassiker i världen. Min relation med Mr Coupland började när antingen Marta eller mamma lånade hem Generation X och jag min vana trogen stal samt slukade den på ungefär två dagar (jag var inte en trettonåring med ett intensivt socialt liv om ni trodde det). Då var jag inte säker på vad jag egentligen tyckte om den, men den satte en krok i mig som senare har lett till att jag läst allt jag kommit över av honom, samt missionerat tills i princip alla mina nära och kära gjort detsamma. Jag har hört att Jpod ska vara den bästa på länge och jag kan knappt bärga mig!

10. Skicka vidare till fem andra bloggare.
Hmmmjmm... Har nog inte fem på lut som inte gjort den här ganska nyss. Vi säger väl Johannes Emma och Josef (när bloggen kommer igång), det får duga.

Andra bloggar om: kedjebrev, litteratur, listor
Intressant?

Kort meddelande till partierna ang. valrörelsen

SNÄLLA! SLUTA GENAST MED ALLA FORMER AV GATUTEATER!

Tack.

Andra bloggar om: valrörelsen, valkampanjer, politik, tortyr
Intressant?

Narcissism-trams på CNN

Idag, när jag tog igen vad jag missat på defamer den senaste tiden i och med att terminen börjat och jag officiellt har något att göra om dagarna, snubblade jag över en konstig liten notis som refererade till en CNN-artikel. Radiopsykologen Drew Pinski har gjort en undersökning om narcissism hos kändisar som visar att de strävar efter berömmelse på grund av redan befintlig narcissism och inte tvärt om (alltså att berömmelse skulle framkalla det oattraktiva personlighetsdraget). Dokusåpakändisar uppvisade störst grad, och kvinnliga kändisar mer än manliga. Än så länge är det ju absolut inga konstigheter, men det som fick mig att rynka pannan var ett uttalande från Jeremy Ritzlin, en helt annan psykolog, apropå fyndet:

"Narcissism is really being in love with yourself, so it would be natural for narcissists to gravitate toward the spotlight, where other people will also think highly of them."

What? Har vi inte alla lärt oss i x antal Idag/Insidor i dagstidningarna plus alla eventuella populärpsykologiska självhjälpsböcker vi stoppar i oss som vore de chokladaskar, att narcissister INTE tycker om sig själva? Är inte hela grejen med en narcissistisk personlighetsstörning att man inte lärt sig hantera skam på ett sunt sätt, och därför blir så överväldigad av den att man måste projicera den på andra för att inte bokstavligen skämmas ihjäl? Nu har iofs jag särskild kompetens i frågan eftersom projektledarutbildningen jag gick ut i våras av någon gåtfull anledning hade just en populärpsykologisk självhjälpsbok om narcissism på litteraturlistan - men ändå? Har vi inte alla sett det här avsnittet av Dr. Phil? Och varför är det en PSYKOLOG som säger detta? Kan det vara så att någon har ljugit för mig? går min populärvetenskapliga bildning tvärtemot vad den riktiga vetenskapen säger?


Här måste jag hindra mig. Ska jag slänga min uppfattning överbord - må den vara aldrig så populärvetenskaplig - för någon som tituleras "longtime Hollywood psychologist"? Kanske en aning förhastat. Och även om jag skulle vara villig att göra det så känns det liksom inte sant att man söker sig till Big Brother för att man tycker om sig själv så himla mycket.

När jag tänker närmare på saken bygger ju Ritzlins förklaring på samma medeltida uppfattning om hur människan funkar som socialpsykologfarbröderna (som jag har på min nuvarande litteraturlista) argumenterade emot för hundra år sedan. Det är klart att det inte funkar så att man i ena änden av spektrat har själviska personer som har FÖR BRA självfötroende, och i andra änden har altruistiska helgon som bara hålls fast vid den jordiska existensen av sina vadmalskåpor och har fint DÅLIGT självförtroende - och det är klart att man inte kräver uppmärksamhet från miljoner människor eftersom man redan vet att man är jättefin som man är och bara gillar medhåll.

Andra bloggar om: CNN, defamer, narcissism, kändisar, populärpsykologi, självhjälp, Jeremy Ritzlin, Drew Pinski, Big Brother, socialpsykologi, populärkultur
Intressant?

Bershon: my new love

Idag har länktipsen hopat sig över mig, så jag kan väl bara skicka vidare...

Excellenta bloggaren Heather B Armstrong ledde mig vidare till Sarah B och till slut flickr-gruppen I'm so bershon (där jag förstås snott bilden nedan). Det hela handlar om själstillståndet "Bershon" (uttalas BÖR-shån, som Gina Gershon fast med B):


"I was unclear at first, but by using contextual clues and in conferring with Erin, we’ve determined that the spirit of bershon is pretty much how you feel when you’re 13 and your parents make you wear a Christmas sweatshirt and then pose for a family picture, and you could not possibly summon one more ounce of disgust, but you’re also way too cool to really even DEAL with it, so you just make this face like you smelled something bad and sort of roll your eyes and seethe in a put-out manner."

Vidare... Johannes har varit till tjänst under dagen. Han skickade länken till serien Dark Dungeons som berättar det rollspelarna inte vill att du ska veta (samt hur Jesus kan rädda dig från deras onda ränker), och dessutom upplyste han mig om en Level-artikel jag skamligt nog inte läst, trots att den legat på soffbordet hemma i en vecka. Artikeln, som handlar om hur internationella superstjärnan Ryan Hart sopar mattan med alla svenskar på spelturneringen Versus i Stockholm, har väl kanske inget större allmänintresse - men se på den här lilla godbiten:

"Det stod snabbt klart att inte en enda svensk hade något att sätta emot Ryan, som lekte sig igenom den inledande Third Strike-turneringen. Visserligen visste jublet inga gränser när Sveriges fightingspelsorakel Josef "Jigsaw" Axner (för dagen klädd i en hadoken-tröja) lyckades vinna en match mot honom i åttondelsfinalen, men sedan blev Ryans hetsiga Yun för mycket."

Ni läste rätt: Vår lillebror Josef kvalificerar sig tydligen för att kallas "fightingspelsorakel" i den glossigaste speltidningen av dem alla. Fightingspelsorakel, alltså. Jag menar inte att upprepa mig, men det är ganska tufft. Fightingspelsorakel. Jag kan inte sluta! För övrigt vill jag tillägga att Josef kallades Jigsaw LÅNGT innan det där horribla "Saw"-eländet såg dagens ljus, så det så.

Här, här och här kan man läsa den inscannade artikeln.

Andra bloggar om: bershon, Heather B. Armstrong, Sarah B, flickr, I'm so bershon, rollspel, Dark Dungeons, serier, religiös propaganda, Level, Versus, TV-spel, fightingspel, Ryan Hart, Josef Axner, Jigsaw, länktips, bloggtips, bloggosfären

Intressant?

Alltså inte SÅDAN kristen pop!

Efter förskräckta kommentarer från min sambo känner jag att jag måste förklara mig. Jag har alltså inte varit på festival för att lyssna på kristen pop (sån där man ooar och gitarrsolar till Jesus ära) utan på en festival som Västerås stift anordnar. Festivalarrangörerna är religiösa, inte musiken. Nu frågar sig förstås vän av ordning varför den distinktionen är så viktig, religiöst som religiöst eller? På det kan jag bara svara en sak: Ha!

Det är lätt att tro om om man inte har någon kontakt med kyrkan (utom något bröllop vart femte år eller så) att kristna är på ett visst sätt - nämligen som de kristna som oftast syns på TV, nämligen AMERIKANSKA kristna. Precis som att svenskar tror att vi har juryrättegångar och Mirandarättigheter i Sverige, tror vi tydligen även att den genomsnittskristne är abortmotståndare, bokstavstroende och djupt konservativ. Man kan inte ha mer fel. Det är nämligen så att det lustigt nog finns ett antal OLIKA kulturer i den världsvida kyrkan med miljoner medlemmar - det finns rentav olika kulturer i lilla Sverige. Det här är självklart för mig som är uppfostrad i kyrkans trygga famn, eller rättare sagt ett mycket specifikt hörn av densamma. Numera har jag vandrat iväg därifrån (även om jag av någon outgrundlig anledning fortfarande är vansinnigt engagerad i en SKU-grupp), men den kyrkokulturella kartan är fortfarande lika utstakad för mig som den politiska är för barn som fått lyssna på Kåldolmar och Kalsipper och lärt sig misstro moderater.

Låt mig ge ett exempel: Jag är en produkt av Västerås stift, ett riktig hippiestift - på stiftstgården i Rättvik sjunger ungdomarna låtar med textrader som "Det är inte av ditt goda som du ger åt den fattige, det är en del av hans eget som du ger tillbaka", Stiftskansliet bojkottar Coca Cola och man kan lätt få intrycket att internationellt hjälparbete och kritik av världsbanken är kyrkans främsta uppgift. Jag som är uppvuxen här (och i ärlighetens namn mer intresserad av proggig solidaritet än själsliga frågor) tycker ju att det är skitbra, men min syster präststudenten har berättat om skällsordet "mälardalsteologi" som hörs från somliga utsocknes studenter på pastoralinstitutet, och som om jag förstått rätt innebär att man vattnat ur det kristna budskapet tills det bara är allmänt mys och politisk korrekthet kvar. Ahum.

Mina älskade kusiner däremot är uppvuxna i Göteborgs stift. De är konfirmerade på Åh stiftsgård, och där bangar man inte för lite Jesus - en helt annan Jesus än jag känner igen dessutom. Jesus som jag är uppvuxen med är rebell-Jesus som driver ut månglarna ur templet, har emo-ångest i Getsemane och är allmänt svår (men lätt att tycka om, alla gillar ju en badboy). Den här västkust-Jesus verkar liksom mer... andlig. Man vill komma närmare honom, sjunger man med slutna ögon och mycket känsla, och leva efter hans lagar. Ärligt talat blir jag en aning generad över allt det här blundandet och sjungandet, det är som i Om en pojke, med hippiemamman som sjunger "Killing me softly" och Hugh Grant som vill dö. När jag sitter i en sådan kyrka känner jag mig lika vilsen som den genomsnittlige dopbesökaren som inte vet när det är dags att sitta eller stå, trots att jag gått i kyrkan varje söndag under hela min barndom. Olika kulturer, helt enkelt.

Jag känner ingen som lyssnar på kristen pop, MÖJLIGEN några hårdrockare som köper Narnias skivor, men hårdrockares smak kan jag inte ta ansvar för. Mina kristna bekanta är inte abortmotståndare, emot gayäktenskap eller kvinnliga präster, och det är i ALLRA HÖGSTA GRAD inte med i kristdemokraterna - ett parti som är sprunget ur frikyrkorörelsen och har mycket lite med svenska kyrkan att göra. Jag blir som du märker lite provocerad när någon anklagar mig för att tillhöra "fel" kyrkokultur, fast jag inte ens är kristen längre. Det är kanske lite som när folk klumpar ihop olika vänstergrupper - för den som är på insidan är skillnaden allt.

Här kommer alltså en redogörelse för vad jag egentligen HAR gjort under helgen:
Deltagit i proggkristna festivalen Rock for Moc (fast Reggae-bandet Collision kände sig tvungna att formulera om namnet till 'Rrrock for Mocambique' - även de har väl gränser för vilka töntiga saker de vill förknippas med) där jag har suttit i ett tält med andra rollspelsnördar och lärt kidsen spela sällskapsspel (normala sekulära spel naturligtvis). Jag har iklädd medeltidskläder lärt ut renässansdans till ännu fler kids, samt glidit förbi en och annan spelning.

Jag har INTE:
Sjungit med slutna ögon, talat om för någon att Jesus älskar dem eller bett till Gud i mikrofon.

Sensmoral: Jag har en massa betänkligheter för vilka kyrkliga verksamheter jag förknippas med, däremot vältrar jag mig i rollspelshobbyns ocoolhet utan ett ögonblicks tvekan. Ser man på.

Andra bloggar om: kristen pop, Rock for Moc, svenska kyrkan, Västerås stift, Göteborgs stift, Kåldolmar och Kalsipper, kyrkan, kultur
Intressant?