Roleplaying is so gay

Roleplaying is So Gay har flyttat!

2010-01-17T22:58:00.003+01:00

Här bor jag från och med nu, glöm inte att ändra bokmärken och allt sånt där.

It's Hard Out Here for a Tjejnördstereotyp

2010-01-12T16:29:00.006+01:00

Morgan Jarl postade den här bilden på fb-gruppen I Support Geek Women med en påpekan om den sneda könsfördelningen. Efter att tittat igenom bilderna kan mycket riktigt konstateras att bara tre av femtiosex nördar är kvinnor. Min första impuls är att surna till: Right. Låt oss köna nörden som man IGEN. Låt oss upprätthålla indelningen mellan normalt och tjejigt. Band och tjejband. Nördar och tjejnördar. Låt oss osynliggöra miljoner kodare, gamers och andra geeks. Fast å andra sidan - bilderna beskriver stereotyper, och den stereotypa elektroniknörden är ju onekligen en man. Ska man bortse från att en sådan här bild inte bara avbildar utan även återskapar trista strukturer? Ska man i stället se den som en illustration av hur otillgänglig nördidentiteten är för kvinnor (och för alla andra som inte är vita män för den delen)? Det kan jag köpa, men några problem kvarstår. Det finns femtiosex platser på affischen, och en del av dem fylls av rätt långsökta varianter – tevenörden känns väl sådär till exempel. Ändå räcker inte platserna till för att representera några av de största kvinnonördområdena. Ingen Jane Austennörd så långt ögat når, ingen fan fictionnörd, ingen stickningsnörd. Att boknörden, dramanörden och animenörden alla är män känns dessutom rätt… onödigt.

En annan tanke som inställer sig: Vad hade hänt om man hade haft människor av annan hudfärg med på bilden? Det skulle vara lätt gjort med flera av stereotyperna – men då känns de plötsligt potentiellt rasistiska. Den indiske labbnörden är laddad. Vilken tur då att vit hudfärg är neutral och osynlig. Vilken tur att en vit man (till skillnad från en brun) signifierar ”människa i allmänhet”.

Kommentarerna är ett kapitel för sig. Jag blev först förskräckt när jag läste det som skrivits om cosplaynörden, men tänkte att det kanske är helt könsneutral fasa inför lättklädd osnygg geekdom (vilket har alla möjliga sunkiga konnotationer, men inte just sexism). Men se där! Det erbjuds en kontrollgrupp! 300-nörden och cosplaynörden är i princip exakt samma person fast med olika kön: Cosplaygeeken är en överviktig kvinna i prinsessan Leias guldbikini, 300-nörden en överviktig man i spartankalsong och mantel. Och ser man på. Om 300-nörden sägs: ”Aww, my favourite! For Sparta! :D” medan cosplaygeeken får höra ”Oh dear God, my poor eyes :(” och "You can see it! You can't un-see it!"

Hon är förresten inte den enda som får sin släng av sleven. Under scrapbook-nörden finns den här lilla pärlan: ”These women scare me.” Tack för den hörrudu.

Geek women united, will never be divided!

2009-11-13T02:11:00.008+01:00

Joråsåatte...

I måndags ordnade jag* en middag som jag kallade för "Geek Women Unite!" Dit hade jag bjudit en massa stenhårda nördbrudar som jag känner, men som aldrig hade träffat varann (eller, alla utom jag hade minst en person där som de aldrig träffat förut, somliga kände nästan ingen). Jag tänkte att det kunde vara lite kul. Vad jag inte hade räknat med var att det skulle bildas något slags kraftfält i luften, att vi skulle sitta och socialt inkompetent hojta i munnen på varann hela kvällen** eller att folk skulle bli erbjudna jobb på stående fot. Jag hade inte heller räknat med att vi skulle stå där i Anna-Karins hall mitt i natten (ingen ville gå hem) med en lätt religiös känsla av att vara i startgroparna av en Rörelse. Med stort R.

På Julia Skotts enträgna begäran skapades facebookgruppen Geek Women Unite! den natten:

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är detta gruppen för dig.

Vi är kvinnor, vi är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver vi att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och vi kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller vi oss rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Nu har det gått ungefär tre dygn och gruppen har över 500 medlemmar.

Dagen efter skapade Johannes Axner (full disclosure: Min brorsa och partner in crime) syskongruppen I support Geek Women!:

Det här är en stödgrupp för Geek Women Unite! För oss som tycker det de gör är bra men inte tycker det är lämpligt att vara med i den gruppen, tex pga könstillhörighet.

Observera att det här är en grupp för att seriöst stödja separatistisk metod för att främja feminism inom nördkretsar på jämlika vilkor, inte en grupp för att objektifiera eller sexualisera kvinnor med hjälp av stereotyper!

Vilka är då Geek Women Unite?

Är du brud och besatt av Jane Austen eller webstandards? Bordsrollspel eller stickning? Politik eller TV-serier? Då är Geek Women Unite gruppen för dig.

De är kvinnor, de är nördar och det är inget konstigt med det. All geekdoms welcome!

Dock kräver de att du är medveten om att det finns maktstrukturer mellan kön och sexualiteter, att det finns normstrukturer som gör skillnad på folk och folk, och de kräver att du tycker att det suger. Det är den enda geekdom vi inte kan kompromissa bort. Respekterar du inte det förbehåller de sig rätten att blockera dig, och peka och skratta.

Vi kan inte annat än att hålla med!

Nu händer det en massa grejer på de här gruppernas sidor. Framför allt på GWU pågår det ett frenetiskt bondande och konspirerande om framtida sammankomster. Nästa gång får vi nog inte plats hemma hos Ann-Karin allihop.

*eller ja, jag bjöd in folk och lagade det mesta av maten, men Anna-Karin Linder, hjälte med en ängels tålamod som hon är, och hennes helgon till sambo Daniel - som inte ens fick vara med - upplät sin charmerande nerd hive för aftonen.

** Fast ärligt talat, vad hade jag väntat mig? Women eller inte, geeks will be geeks.

(foton: Marta Axner)

Go Joc!

2009-10-17T15:53:00.001+02:00

Ville bara sent omsider påpeka hur AWESOME det är att geniala, geniala Johanna Koljonen känd från P3 Kultur, Weird Science, SvD, DN etc ska lysa upp På spåret i höst. Jag använder inte termen geek goddess lightly, men... just saying.

Hur många smalben måste man sparka på innan man får vara med i gänget?

2009-10-13T10:00:00.000+02:00

Ok, det här skulle blivit den utlovade posten om Mark Shuttleworth och LinuxCon-incidenten, men historien lär oss att ca femtielva tusen andra bloggare redan har skrivit heltäckande och bra om den. Läs mer om saken på Geek Feminism Wiki om du är nyfiken. Det jag vill skriva om är istället det här: Kvinnors situation inom open source påminner mig om mina erfarenheter som rollspelare.

Under mitten av 90-talet var vi ett gäng tjejer som hängde på vår rollspelsförenings lokal flera kvällar i veckan. Varje gång kunde man räkna med att något av följande skulle hända oss:

Att vi skulle bli sexualiserade och uppmärksammade enbart i egenskap av representanter för vårt kön. Ett typiskt exempel: Min (typ 7 år äldre) soffgranne reser sig för att hämta en läsk och någon annan (lika uråldrig) utropar glatt: "Schysst, en ledig plats bredvid bruden!" Jag var fjorton år, och jag var där för att spela Drakar och Demoner.
Att våra medspelare skulle dra in oss i helt välmenade och teoretiska nörddiskussioner, tex om varför kvinnor innerst inne av biologiska skäl vill bli våldtagna.
Att äldre killar skulle testa våra fysiska gränser genom att (utan att fråga) kittla oss, sätta sig i knäet på oss eller hålla fast oss. Det var inte alla som gjorde det, men det förekom hela. Jävla. Tiden. Det var faktiskt så vanligt att det blommade upp internskämt om vissa killars "sociala inkompetens" och de tuffa tjejernas härliga pippilångstrumpsätt att hantera dem (sparkar på smalben var en standardåtgärd).

Min inre tonåring är stolt över att vi var så tuffa, men jag blir alldeles kall inombords när jag tänker på att det var så här vi levde i vårt andra hem, vår säkra plats i världen. Tanken på att det här kan vara fjortonåringars vardag i Sverige 2009 får mig att må illa.

Sedan den första dagen jag blev aktiv i rollspelssammanhang har jag varit intensivt medveten om att jag inte är som alla andra. Jag är en annan sort. Inte en nörd utan en tjejnörd. När jag pratar om de här erfarenheterna med mina killkompisar får jag ofta samma svar: Först en lätt äcklad grimas*, sedan en försäkran om att det inte är så idag. Inte i Sverige. Inte numera. Alienering och utestängning av kvinnliga hobbydeltagare är sånt som händer i USA, för där är de dumma i huvudet. Det är sånt som händer på internet för alla vet att internet är fullt av galna troll. Det händer inte i Sverige, för här är vi jämställda, och det händer ABSOLUT inte inom rollspel och lajv. "Det vet jag, för jag har massor av tjejkompisar som håller på, och det är faktiskt inte alls nåt särskilt med det. Det kanske var det för femton år sedan, men inte nu längre."

Right. Tjejer är bara nördar som alla andra, och det tåget kan jag räkna med att mina medhobbyister är med på. Det händer aldrig att det dras skämt som mina killkompisar kan skratta gott åt, men som för mig blir påminnelser om två saker: 1) När det kommer till kritan räknas jag inte som ett subjekt, och 2) mina homies verkar tycka att det är helt i sin ordning (det finns en sjukt bra text om det här av Dorothea Salo förresten, läs den).

Case in point: Den här svenskbladet-artikeln länkades av jag vet inte hur många av min facebook-kompisar för någon månad sedan:

"Lajvsommaren 2009 har precis avslutats och över hela Sverige har arrangörer rapporterat samma sak, överlag var tjejerna som åkte på lajv mycket färre än tidigare år och dessutom var de inte alls lika snygga som de varit tidigare år. Samtidigt rapporterar även många lajvarrangörer att fler finniga World of Warcraft-killar hittat till lajvhobbyn, på så vis har även den procentuella relationen killar - tjejer på lajven minskat rejält.

Från lajvet "Hjärtkrigare 5 - Dödsdruidernas midnattsritual" som arrangerades i skogarna utanför Högsäter förra helgen, meddelas att endast 36 av 280 deltagare kvinnor, av dessa 36 kvinnor kunde endast 5 klassificeras som snygga och resten hamnade i en lägre klassad kategori."

Hahaha vad roligt! Ett skämt på lajvnördarnas bekostnad, det kan vi verkligen bjuda på! Och det kan jag absolut, det är inte i egenskap av lajvnörd jag har ont i magen.

Var placeras tjejerna i den här artikeln? Är de agerande subjekt? Är de med i ett "vi"? Eh, nej. De är rekvisita. När jag diskuterade den här artikeln med en närstående nördman häromdagen var hans första reaktion: "Vad menar de inga snygga tjejer? Vilka lajv åker de på?" för att sedan samla sig och fortsätta "Vilket NATULIGTVIS inte var vad du menade, nu tar jag av drummelmössan."

Känslan jag får av svenskbladet-artikeln är samma som jag hör beskriven av open source-kvinnorna (och en hel del av männen också för den delen). Maktlösheten och vreden i att räknas bort, att osynliggöras. Frustrationen över att resten av gruppen bara kan se den oskyldiga avsikten och inte klarar av att tänka sig in hur det känns att alltid få vara den andra. Artikeln är ett oskyldigt skämt som bygger på vissa grundantaganden: Det finns lajvare, och så finns det tjejer som åker på lajv. Det finns nördar och så finns det tjejer som de kan titta på. Om den tankemodellen var död i Sverige skulle Svenskbladets artikel vara helt obegriplig för läsarna - den skulle definitivt inte flyga runt halva facebook.

Poängen är naturligtvis inte att jag tror att folk tycker att artikeln är rolig för att de vill ha fler hotties på lajv. Poängen är att jag inte ser några som helst bevis för att någon tänkte "hur känns det att vara kvinna och lajvare och läsa detta, eller ännu värre, att vara kvinna och - gud förbjude - väga över 65 kilo?" innan de tryckte på "share". Poängen är att man inte tänker på vem som slängs under bussen - precis som påpekats om och om igen angående den här xkcd-strippen. Vi är ju alla kompisar, eller hur? Alla vet att det inte är så jag menar, eller hur?

FYI: Det är en komplicerad och well, jävligt weird erfarenhet att gå från att ses som ett asexuellt UFO (vilket väl är de flesta rollspelares erfarenhet som mellan/högstadiebarn ute i nongeekland) till att plötsligt få sin kropp kommenterad, vidrörd och uppmärksammad i alla möjliga situationer. För en del är det en positiv upplevelse, för andra paralyserande. Att se en skämtsam nidbild av lajvhobbyn som en ursäkt för "finniga World of Warcraft-killar" att recensera sina mednördars kroppar, är inte nödvändigtvis helt utan laddning i sammanhanget.

* Den där äcklade grimasen skulle jag kunna skriva en bok om. Den säger inte: "Fy fan! Det är för jävligt! Vad kan jag göra för att hjälpa till?" Den säger "Det är sårande för mig att höra sådana här historier. Måste du prata om så obehagliga saker?."

Pepp!

2009-10-02T01:09:00.003+02:00

Om kulturella skillnader och det gyllene nördsnittet

2009-10-01T23:54:00.011+02:00

Varsågod, tillgång till ett urklipp ur min facebookfeed. Som ni har längtat! De här kommentarerna skrevs dessutom apropå en länk till just den här bloggen!

Sebastian Är det bara jag, eller skiljer sig geekdom väldigt, väldigt mycket mellan Sverige och t.ex USA?
Teresa ja och nej skulle jag säga (det är bra att man inte är vag iaf). Hur tänker du?
Sebastian Jag vet inte riktigt, bara en allmän känsla av att geekdom (och geeks) i Sverige lever under lite annorlunda sociala betingelser än i t.ex USA (vag back atcha).
Teresa Så här kan man ju hålla på hela kvällen utan att säga nåt :D Jag ska tänka lite och sedan tala ur skägget tror jag.

Sagt och gjort.

Hur geekdom "är" blir i mitt huvud en tvådelad fråga: 1) Vad som läggs i begreppet geekighet och 2) Vilken social position geeks intar. Jag har inte märkt någon grundläggande kulturell skillnad i utövandet av själva nördidentiteten* mellan Sverige och USA (som jag mest möter genom att läsa bloggar). Möjligen verkar amerikanska nördar se sig mer som producenter och konsumenter av kommersiella produkter medan svenska nördar ser sig mer som deltagare i någon slags folkrörelse. Fast det gäller ju bara vissa grupper - lajvare, mathletes och ComiConbesökare utgör ju inte direkt en enhetlig och sammanhållen subkultur. Dessutom har jag inte varit på plats i USA och undersökt det här - det finns naturligtvis kulturella nyanser som man inte direkt får koll på genom att följa Big Bang Theory och läsa io9.

I Sverige har det skett nån slags hipphetsuppvärdering av ordet de senaste tio åren (utöver den som skett internationellt och som jag ska skriva om på riktigt vid tillfälle), vilket jag associerar direkt till att Sverige är ett land där the Knife kan ligga etta på försäljningslistorna, för that's just the kind of ängsliga hipsters vi är. Fatta mig rätt, the Knife är jättebra, men inte är de ett band som enar en nation utan hjälp av en och annan indieorienterad likriktningsneuros. Det tycks ha fattats nåt slags principbeslut på P3 att "nördighet" inte beskriver dålig lukt eller social inkompetens utan expertkunskap, en definition som jag även hör i min omgivning. Samtidigt är stereotypen om den löjliga, socialt inkompetenta, kroppsligt hopplösa nörden helt klart aktuell - FC Z är väl inte ett pinfärskt exempel, men det duger för mig.

Man skulle kunna tänka sig att det är fler Svenssons per capita i Sverige än USA som tycker att "nörd" är ett positivt uttryck. Men jag har i alla fall inte haft några problem att hitta självbenämnda geeks som är etablerade i samhället, med tjusiga jobb och ett flott yttre där heller. Tina Fey, någon? Nördighet är kanske mer mainstream här,** men å andra sidan är USA ett hemskt mycket större land med plats för stora subkulturer. Dessutom finns där en akademisk elit som högaktar nördighetsyttringar på ett helt annat sätt - herregud, bara faktumet att det finns levande Gilbert & Sullivanföreningar på universiteten talar ju sitt tydliga språk.

Som en del i arbetet med en uppsats i socialpsykologi jag skulle skriva en gång i tiden, intervjuade jag svenska män och kvinnor i 20-30-årsåldern som kallar sig för nördar. När jag bad dem kategorisera sig själva var killarna (hur mycket kärlek de än hade för sin nördidentitet) noga med att distansera sig från källartrollen. Och med distansera sig från källartroll menar jag inte att de sade "att vara nörd har inget med social kompetens att göra" utan mer "hey, både du och jag känner källartroll - men jag hör inte till dem."

Det verkar finnas en nördighetsskala, där de berömda trollen befinner sig längst bort i ena kanten, och "vanliga människor" längst bort i andra. Den här skalan mäter två saker: Hur mycket man avviker från den sociala normen och, i rak korrelation därtill, hur "äkta" nörd man är. De självutnämnda nördar jag känner verkar alla ha en outtalad bild av något slags gyllene nördsnitt - punkten där man är alldeles lagom nördig. Man är äkta, man kan sina grejer, man har genuina rötter i kulturen - men man är inte pinsam. Var den punkten befinner sig på skalan varierar från person till person, men att skalan finns, och att punkten finns, råder det inget tvivel om. För dem av oss med geek pride-tendenser är tanken på skalan ganska besvärande. Det betyder inte att vi inte använder den.

Funny story: Tjejerna jag intervjuade var inte rädda för att tas för troll. De visste på vilken sida av skalan de hörde hemma: "Om jag kallar mig själv för nörd? Jaaeenjeejaa... Det här är en rätt laddad fråga för mig. Jag vill vara en nörd. Men jag har inte läst Watchmen/Philip K. Dick/varit spelledare/klarat Resident Evil... Jag vet ärligt talat inte om det är en identitet som jag törs göra anpråk på." Oooch så var vi tillbaka i normkritikträsket.

Geekhobbies är organiserade på andra sätt I USA än i Sverige och det finns förstås kulturellt specifika nördstereotyper, men när det kommer till identitet är den största skillnaden jag erfar mellan svenska och amerikanska nördar att de svenska nördarna a) inte gillar att prata öppet om nördskalan b) sätter sin idealpunkt lite närmare trollen. Det här är egentligen svårt att säga något vettigt om utan att göra en riktig jämförande studie (oh god vad jag skulle vilja göra en riktig jämförande studie). Min inre sociolog får nervösa ryck av att behöva stå bakom den här typen av löst tyckande, men se grejen med självdefinierande identitetsdiskussion är att den måste börja med att massor med folk tycker löst om sig själva och sin värld. Förmodligen har vi inte sett samma saker, eller tolkat dem på samma sätt, och det är då det blir intressant på riktigt. Skriver du om nördighet? Läser du någon som gör det? Posta en länk i kommentarerna! Vad fan, tyck lite löst när du ändå är igång!

* Jag använder termen "nörd" som en rak översättning av "geek". Huruvida det är vettigt att göra så är en mycket intressant diskussion som jag sparar till en annan gång. Jag inser att jag för varje gång jag skriver nåt utlovar typ fem texter till, men hey - det här börjar redan dra iväg. Ingen vill läsa ett 12 000 tecken långt blogginlägg.
** Möjligen kan detta ha att göra med hur mansrollen se ut i Sverige jämfört med USA, kanske är det lättare att göra en "mjukare" man här. Det är för övrigt lösa spekulationer som jag inte kan backa upp över huvud taget.

RaceFail 09: nördkultur och ras

2009-09-29T22:21:00.007+02:00

Den första stora konflikt jag snubblade på när jag började smyga runt i utkanterna av PK-geekblogosfären måste ha varit RaceFail 09 (man vet att känslorna svallar och tangentborden knattrar när bråket har ett officiellt namn), också känd som the Great Cultural Appropriation Debate of DOOM. Detta var flera månader after the fact (the fact being januari), då enstaka länkar i bisatser var de enda spåren. Jag blev smått besatt av att reda ut vad som egentligen hade hänt.

Man kan hitta hela historien på flera håll, antingen (om man är masochistiskt lagd) genom att försöka pussla ihop alla olika blogginlägg den utgjordes av, eller läsa någon av sammanfattningarna på tex Feminist SF Wiki eller bloggen Ambling Along the Aqueduct. I korthet var det det här som hände: Den vita SF- och fantasyförfattaren Elizabeth Bear skrev en text på sin LiveJournal om hur man kan skriva karaktärer med annan hudfärg utan att göra dem till tokens. "Hurra!" sade en massa läsare. "Menatte... Det här känns inte så bra" sade andra läsare. Läsare som inte var vita. Flera av dem tyckte att Bears text (såväl som hennes böcker) innehöll tecken på ogranskad white privilege. Detta utforskades i en rad LiveJournal-inlägg (LJ-användaren Avalon's Willow skrev till exempel ett öppet brev till Elizabeth Bear) vars kommentartrådar raskt urartade i och med att Bears fans började hugga vilt omkring sig. Bland annat beskylldes kritikerna för att vara överkänsliga och illvilliga, och skällsordet "orc" i betydelsen "troll" användes frekvent. Att de utpekade uppfattade ordet som rasmässigt laddat och bad folk lägga av med det, togs som ytterligare bevis på att de inte kunde tas på allvar, eftersom de anklagade människor (som faktiskt menar jätteväl) för att vara rasister. Jag är ifall någon tvekan funnes inte helt opartisk i frågan, och rekommenderar en titt på vad Jay Smooth har att säga i ämnet (orkar du bara följa en länk i den här texten? That would be the one).

Bear skrev så småningom ett svar där hon gav Avalon's Willow rätt på flera punkter, men hon nämnde inte med ett ord sina förkämpars beteende eller dess lämplighet. I kommentartråden till texten fortsatte det aggressiva beteendet som snart eskalerat till grova personangrepp. Genomgående i konflikten var att Bears kritiker pratade om hur de kände för specifika delar av texten och hur ras behandlades, medan de uttryckligen sade att de inte anklagade någon för att vara rasist (Whattayaknow, Jay Smooth har nåt smart att säga om det också) medan hennes försvarare gick till personliga angrepp mot individuella kommentatorer och anklagade dem för allt från att inte vara tillräckligt objektiva, till vara elaka PK-mobbare som skrämmer bort vita författare från att skriva ickevita karaktärer, och därmed bär den huvudsakliga skulden till sin egen underrepresentation. Stort fokus lades vid hur hemskt det känns för vita människor att kallas för rasister.

Konflikten blev mer och mer infekterad och peakade med att LiveJournalmedlemmen coffeeandink fick sin riktiga identitet publicerad - upprepade gånger, fast hon förståeligt nog kämpade med näbbar och klor för att få den borttagen från diverse hemsidor. Många tog illa vid sig över att den här typen av outande används som kontrollmedel mot besvärliga debattörer, och de såren är inte läkta än. Efter ett tag rann det hela ut i sanden, men inte innan ett flertal mörkhyade skribenter och läsare offentligt konstaterat att SF/fantasymiljön helt enkelt inte är en säker plats för dem.

Elizabeth Bear drog sig ur diskussionen med en post som innehöll följande lilla pärla:

Do not confuse my politeness, my willingness to listen to criticism, or my acceptance of the need to sometimes take one for the team with moral cowardice, a susceptibility to bullying, or any plans to throw any of my friends under the bus whether I disagree with them or not.

Nu skulle jag kunna försöka mig på en analys, men se det har någon annan redan gjort så mycket bättre än jag kan - någon som dessutom talar av erfarenhet och inte allmän välvilja. LJ-användaren Ciderpress har skrivit en smått fantastisk text (som verkligen bör läsas i sin helhet):

As the dust settles, I have seen a considerable number of white people repeatedly declare that their painful, difficult ordeal has been worth it, thanking and patting each other/themselves on the back and having a little cry or whatever it is people do when they feel like they have had a cathartic moment. ... in the intense and almost singular focus on clueless white people in this discussion and the often repeated statement that this was an opportunity to dialogue, that there is solace in the fact that it has been worth all the pain and difficulty, that they are somehow *glad*, the underlying assumption is that:

PoCs have emotional/intellectual catharsis after such discussions.

PoC's pain being part of an educational moment for clueless white people is worth it to PoCs because it's worth it to white people.

Anti-racism matters the same amount, in the same way to clueless white people, allies and PoC.

My own personal answer is, frankly no, I haven't felt any kind of catharsis. I'm pretty sure that the sacrifice of my dignity and watching other PoC being denigrated without any remorse isn't worth it so please stop talking for me and be more precise in your speech and own that you didn't really think about whether my pain and humiliation is worth your enlightening moment.

Det som är så intressant för mig med en sådan här debatt är att tillhöra den privilegierade gruppen. I sexismdebatter känner jag alla nyanser i kroppen, och jag blir glad när andra formulerar sig tydligare än jag lyckas med, men det är inga nyheter. Här är det något helt annat som händer. När jag läser Elizabeth Bears text får jag lite vagt onda aningar. Är det verkligen klokt att säga att tricket för vita att skriva ickevita är att "avskilja sig från sin egen kultur" och "bara se dem som människor"? Känns det inte som att det finns en massa antaganden om den egna neutraliteten där? Men ärligt talat kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle ha tänkt så långt om jag läst texten utan förförståelsen att det fanns en konflikt.

Jag hör till den lilla grupp i världen som hela mainstreamfantsygenren är byggd runt, Europa Celtic som Avalon's Willow kallar det. Herregud, jag kan till och med känna igen figurer från "mitt" folks mytologi i Lloyd Alexanders böcker, eller mina ord i Tolkiens språk. Jag vet hur det är att alltid vara den sekundära karaktären i stället för huvudperson, men jag vet inte hur det är att inte ens finnas i världen.

När Avalon's Willow berättar om sina erfarenheter måste jag fatta ett intellektuellt beslut: Ska jag acceptera hennes tolkning av situationen, eller ska jag avfärda den? Här har jag som kvinna en liten fördel, vilket inte är en garanti för att jag alltid har rätt. Det jag har är minnena av alla gånger när jag försökt berätta om min erfarenhet och män avfärdat min tolkning av situationen. När de anklagat mig för att vara känslosam och subjektiv. När de frågat varför jag måste vara så himla aggressiv när jag lugnt och samlat (mycket lugnare och mer samlat än vad jag tycker skulle vara befogat) försöker kommunicera varför jag får ont i magen när de pratar om horiga tjejer, fast det inte är mig de menar. Jag kan välja att använda den här erfarenheten till att känna mig i underläge i alla situationer - eller så kan jag använda den till att göra en nykter maktanalys och komma fram till att privilegiet är osynligt inifrån, och att även jag har ett privilegium.

Allright, nästa sak att skriva om är lite gammaldags, hederlig utestängande av kvinnor i open source-världen och sen, när vi har huvudet fullt av konkreta exempel, tänkte jag köra en liten crash course i hur sådana här debatter går till, vad som blir fel, och hur man kan göra saker bättre. Inga nyheter för feministnördarna med andra ord, men om ni vill kan ni (som är kvinnor) urholka könsnormen genom att hålla små anföranden förklädda till frågor i kommentartråden ;)

Nördar i "andra" kroppar

2009-09-29T20:07:00.011+02:00

Jag har av olika anledningar börjat göra enorma mängder research på normkritiska geekbloggar den senaste tiden. Det första resultatet blev en lång länklista i ett textdokument, men nu börjar jag inse att det inte kommer hålla. Om jag ska ha en chans att hålla isär allt måste jag dela upp det i mindre bitar, och jag behöver eventuellt ha lite text runtomkring för att komma ihåg sammanhanget. Kommen så långt i tankegången insåg jag att det var en blogg jag menade, så here goes: Roleplaying is so Gays återkomst från dödsriket. Igen.

En sak i taget nu: Definiera "geek". Det jag är intresserad av är att diskutera minoriteters plats i "nördkulturen", ett minst sagt luddigt koncept. I geekdom/nördkultur räknar jag in alla som kallar sig själva geeks eller nerds. Det handlar om folk som programmerar professionellt eller på sin fritid, läser serietidningar eller är gamers (TV-spel, brädspel, bordsrollspel, lajv, you name it). Jag tänker också på dem som räknas in i fandom, till exempel de som håller på med vidding eller fan fiction. Basically alla sorters nördar räknas. När jag pratar om minoriteter refererar jag till den väl etablerade uppfattningen att grundkravet för att kvalificera sig som en "äkta nörd" är att vara en vit heterosexuell man. De nördar som inte uppfyller de egenskaperna behandlas i bästa fall som härliga undantag, i sämsta fall som en hamster som plötsligt börjar prata. Förutom att pratande hamstrar oftast inte utsätts för dödshot.

Det har funnits många infekterade normrelaterade konflikter de senaste åren inom olika geekdoms. Innan den här bloggen urartar till länkdumpar (vilket den kommer att göra) tänkte jag berätta lite om några av dem, eftersom det är ett enkelt och snabbt sätt att sätta sig in i vad det är jag babblar om egentligen. Ledsen förresten för den enorma mängden länkar som kommer att trängas i texterna, men hela tanken är ju att människor som inte är insatta i jargongen ska kunna hänga med. It's the price to pay.

Stay tuned för kortare redovisningar av konflikter om rasism på LiveJournal såväl som kvinnohat i open source-världen - allt pepprat med länkarna som är poängen med hela grejen.

Självkänsla schmälvkänsla?

2009-07-16T21:02:00.009+02:00

Det här är den nerskrivna (och något längre) versionen av min radiokrönika för P3 Kultur den 15:e juli 2009, skriven apropå att jag förvisso äger Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, men gömmer den bakom mina andra böcker i bokhyllan.

* * *

Det är lätt att prata om förljugenhet och klyschor, men det som egentligen stör mig med självhjälpsböcker är vilka som läser dem. Och i mitt huvud är det tanter. Lågutbildade tanter som vill prata om andlighet. Det värsta är när de får reda på att jag är prästbarn - då är det fucking kört. Jag är livrädd för att bli en sådan tant, som ingen är intresserad av och ingen lyssnar på. Pinsam, ointellektuell. Lyssnande på skivor med delfiner på omslagen.

Kommen så långt i tankegången får jag ångest: "Åh nej! Kvinnohat! Klassförakt! Ahhh - det här kan jag inte stå för!" Nu måste jag genast hitta en alternativ tolkning som visar att jag stödjer mina hennafärgade medsystrar samtidigt som jag är lite smartare än de andra medelklassnobbarna. Självhjälpen kanske är en subversiv kraft som låter människor lyfta sig i det känslomässiga håret för att sedan göra revolution! Fast den känns mer som folkets opium. Handlar den om att vägra acceptera att leva ett halvt liv eller om att veta hut och trivas med vad man har? Tänk om jag bara är för inskränkt för att ta till mig självhjälpsbranschens lösningar? Det är rätt svårt att inte bli förbannad på självmyset som strålar ur ögonen på Mia Törnblom och gänget. Men att jag känner så - är det egentligen bara ett tecken på att jag inte älskar mig själv?

Mia Törnblom. Sveriges största självhjälpare. Hon kommer från tolvstegsrörelsen - med allt vad det innebär av innerlighet, käcka slogans och vag religiositet - och en av hennes stora grejer är att skilja på självförtroende och självkänsla. Det kanske skiner igenom att jag inte är helt opartisk. Samtidigt gör det ont i magen att sitta och raljera på det här viset. Jag skulle ju lika gärna kunnat prata om att samhällets hån mot självhjälpsgenren handlar om att den är kvinnligt märkt, och därför lite ful. Å ena sidan, å andra sidan. Det är fegt att undvika att ta ställning på det här viset. När jag tänker efter vet jag ju precis vad jag tycker om självhjälp.

En gång hade jag en granne som var en väldigt ung mamma med kanske världens sämsta pojkvän. Det var inte bara så att han stötte på alla hennes vänner, han drev dessutom en hyfsat framgångsrik lögnkampanj som gick ut på att övertyga henne om att den där otroheten som hon hade upptäckt förra året aldrig hade hänt. Att hon hade inbillat sig hans tårfyllda bekännelse. Och att hon borde söka psykiatrisk vård. När jag lite diplomatiskt försökte få henne att ifrågasätta det hälsosamma i att stanna i en sådan relation hade hon svaret färdigt: "Ja, men man kan bara förändra SIG SJÄLV. Kan jag inte bli lycklig med den här killen, då kan jag inte bli lycklig med någon annan heller. Om jag bara jobbar på mina RELATIONSHIP SKILLS så kommer vi få det så bra, så bra."

Självhjälp är ett livsfarligt vapen för självbedrägeri om det används felaktigt. och jag tror bara inte på att människor med dålig självkänsla kan använda det rätt.

Oscarsnomineringar 2

2008-01-29T15:10:00.000+01:00

Bästa manliga huvudroll

De nominerade: George Clooney i “Michael Clayton”, Daniel Day-Lewis i “There Will Be Blood”, Johnny Depp i “Sweeney Todd The Demon Barber of Fleet Street”, Tommy Lee Jones i “In the Valley of Elah” och Viggo Mortensen i “Eastern Promises”.

Ska Johnny Depp äntligen vinna en Oscar? Knappast - jag tappade hoppet för gott när han inte ens blev nominerad för Donnie Brasco 1997 och det är väl inte sådär supertroligt att han vinner för en Tim Burtonmusikal. Näej, det blir nån av fingubbarna, antagligen Daniel Day-Lewis eftersom han har historiska kläder och en utpräglad dialekt i sin film. Eller Tommy Lee Jones för att han är Tommy Lee Jones som är med i en Paul Haggisfilm med Iraktema.

Bästa kvinnliga huvudroll

De nominerade: Cate Blanchett i “Elizabeth: The Golden Age”, Julie Christie i “Away from Her” , Marion Cotillard i “La Vie en Rose”, Laura Linney i “The Savages” och Ellen Page i “Juno”.

Julie Christie eller Laura Linney - Eftersom Christie spelar sjuk har hon ett lätt övertag. Marion Cotillard slarvar bort sin historisk person-fördel genom att inte prata engelska och Elizabeth-filmen är för pajig.

Bästa manliga biroll
De nominerade: Casey Affleck i “The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford”, Javier Bardem i “No Country for Old Men”, Philip Seymour Hoffman i “Charlie Wilson’s War”, Hal Holbrook i “Into the Wild” och Tom Wilkinson i “Michael Clayton”.

Casey Affleck. Lite mer ångestladdad, lite mer historisk än Philip Seymour Hoffman och de andra kommer inte ens i närheten av samma hypenivå.

Bästa kvinnliga biroll
De nominerade: Cate Blanchett i “I’m Not There”, Ruby Dee i “American Gangster”, Saoirse Ronan i “Atonement”, Amy Ryan i “Gone Baby Gone” och Tilda Swinton i “Michael Clayton”.

Cate Blanchett spelar Bob Dylan. Det är som om någon tryckt på så många prisvinnarknappar att hela systemet har kortslutit; övriga sökanden göre sig icke besvär.

Oscarsnomineringar 1

2008-01-27T13:51:00.000+01:00

Yes, Oscarsäsong igen. Den här gången är jag om möjligt ännu mer ute ur finfilmsloopen än förra året, men ska det hindra mig från att vädra mina illa övertänkta åsikter? Inte då. I år har jag sett exakt en av filmerna som är nominerad i de stora kategorierna (Juno, som jag recenserat här) - övriga omdömen baserar jag helt på skvaller och trailers, vilka du hittar genom filmtitlarnas länkar.

Bästa film
De nominerade: "Atonement" (bilden), "Juno", "Michael Clayton", "No Country for Old Men" och "There Will Be Blood".

Ok: Två kostymfilmer, en advokatkonspirationsthriller, en rugged karlfilm och en "indie"-komedi. Samhällsfrågefilmerna (typ Crash och Babel) lyser med sin frånvaro, likaså biografierna. Vem vinner? Inte Juno i alla fall. Alla verkar ju vara väldigt förtjusta i Atonement, men så finns det ju fancy finregissörer som los bros Coen och P.T. Anderson med i gamet också. Mina fördomar om P.T. Anderson säger mig att There will be blood är för tung för mesarna i akademin, men man vill ju ändå ha en riktigt pampig film som vinner... Atonement eller No Country for Old Men blir det. Var kategorin snyggast affisch däremot skulle Michael Clayton lätt vinna.

Bästa regi
De nominerade: Julian Schnabel för “The Diving Bell and the Butterfly” (bilden), Jason Reitman för “Juno”, Tony Gilroy för “Michael Clayton", Joel & Ethan Coen för “No Country for Old Men” och Paul Thomas Anderson för “There Will Be Blood”

Och här trillade den obligatoriska biografin in. "Based on a truly remarkable true story" säger första citatet i trailern för The Diving Bell and the Butterfly, sedan följer ett där orden "the human spirit" förekommer. Högstämt tema kombinerat med tjusig glossymag-estetik = god chans. Men ändå... Michael Clayton fortsätter dyka upp i finkategorierna, fast trailern ser ut som - i och för sig välspelad - dussinthriller. Kanske är jag för snabb med att vifta bort den? Folk blev ju helt tokiga i Mystic River för några år sedan, fast den mest är som ett utdraget Law & Order Special Victims Unit-avsnitt med Sean Penn. Underskattar jag George Clooney-effekten? Även Juno kommer tillbaka, men den har ju ingen chans. Min spådom är att den möjligen - möjligen - vinner för bästa manus: det är själva mängden nomineringar som är det symboliska priset och dem har den ju redan fått. Jag gissar vilt och säger att det står mellan The Diving Bell and the Butterfly och There Will Be Blood eftersom den första skriker "jag är regisserad! Jag är visuell!" Och den andra är gjord av P.T. Anderson som ju alla vill ge priser åt.

Bästa originalmanus
De nominerade: “Juno” av Diablo Cody, “Lars and the Real Girl” av Nancy Oliver, “Michael Clayton” av Tony Gilroy, “Ratatouille” av Jan Pinkava, Jim Capobianco & Brad Bird och “The Savages” av Tamara Jenkins (bilden).

Den enda kategori där Juno har en vettig chans, men jag tror ändå inte att den kommer att vinna - det behövs liksom inte efter all hype och nomineringar. I stället lägger akademin den inofficiella indierösten på The Savages eller möjligen Lars and the Real Girl som kan behöva lite Oscarshjälp på traven.

Bästa manus efter annan förlaga
De nominerade: "Atonement" av Christopher Hampton, "Away From Her" av Sarah Polley, "The Diving Bell and the Butterfly" av Ronald Harwood, "No Country For Old Men" av Joel & Ethan Coen (bilden) och "There Will Be Blood" av Paul Thomas Anderson

För första gången i år känns det tveksamt att tvärsäkert peka ut vinnare baserat enbart på trailer. Jag svingar vilt och säger Away from Her som verkar sofistikerad och finkulturell eller No Country for Old Men eftersom den verkar tuff och, ni vet, Coen-skriven.

Imorgon: skådisnomineringarna.

Pinsamt men Njutbart 4: Bones

2007-11-22T12:02:00.000+01:00

Anledningen att jag började följa den här serien från början var att jag hade svårartad Buffy-abstinens efter att ha sett igenom alla sju säsonger på kort tid, vilket ledde mig till att fastna framför TVn enbart för att Angel var i bild. Såhär x antal månader senare kan jag på inget sätt säga att David Boreanaz är den stora anledningen att jag följer Bones, faktum är att jag inte riktigt vet varför jag gör det alls - det enda jag vet är att den står helt orimligt högt bland mina TV-prioriteringar för att vara en halvkass forensicsdeckare. Mina känslor är som synes så dubbla att jag var tvungen att bena upp det hela i en för- och emotlista:

Emot
Tröttsamt och klyshigt format (ännu ett proceduraldrama. Hurra.)
Grundkonceptets tramsighet - som inte blir bättre av att tex CSI gör samma sak (den tekniska personalen förhör misstänkta? verkligen?)
David Boreanaz överspel (och har du tänkt på att han alltid sitter lite för nära folk?)
Inkonsekvensen i "briljanta" dr Brennans argument
Seriemördare förekommer (aldrig ett bra tecken)

För
Utmärkt val av gästskådisar (Stephen Fry! Sam från Freaks and Geeks!)
King of the Lab-tävlingen (som i vilken annan som serie som helst bara hade känts krystad, men som jag finner mig märkligt charmerad av)
Den allmänt bittra tonen hos Jeffersonian-personalen
Den tekniska utrustningen som används, som jag inte vet tillräckligt om för att reta upp mig på.
Gormagon-historien i nya säsongen, som inte är en traditionell seriemördarplott så mycket som en konspirationsteoriplott (vilket jag har mycket högre tolerans för).
Booths och Brennans "gammalt gift par"-dynamik som faktiskt fungerar.

Blev jag klokare av detta? Inte direkt. Det här påminner mig om krisen jag fick någon gång i mellanstadiet när jag plötsligt började misstänka att "bra" och "dålig" litteratur var helt godtyckliga etiketter, eller att jag i alla fall inte kunde skilja mellan dem.

Moving on Up!

2007-10-29T09:26:00.001+01:00

Från och med idag tillhör jag (och ett helt gäng andra grymma skribenter) redaktionen för eminenta TV- och filmbloggen Weird Science. Gissa om jag ville offentliggöra det samma sekund när jättebloggen (jämfört med mina läsarsiffror i alla fall) kontaktade mig, smickrade fåfängan och sedan drämde till med det fetaste erbjudandet (triljarder läsare! Bildbyline!), men hemligt hemligt är det som gäller när man kommer upp i the big league. Om livet vore en film med Mark Wahlberg skulle jag nu ha ca tre månader på mig innan jag är en bitter kokainist vars liv rasar samman och jag inte har någon att dela mina bloggmiljoner med (å andra sidan kan jag bli en känslig grungetrubadur om några år, så det kanske inte är så farligt).

Var var jag? Jo: Rent praktiskt innebär det hela att jag kommer att posta allt TV- och filmrelaterat där, medan allt det andra, spårlösa, hamnar här på Roleplaying is so Gay - Vad gäller min tuffa journalistik i gråzonen film/trams, typ Oscarlistorna, får vi se hur det blir.

En sista stackars TV-bevakning ska jag peta in här (det gravt försenade Pinsamt men Njutbart-inlägget om Bones), men sedan är det slut och dags att packa TV-väskan. Ni följer väl med?

Pinsamt men Njutbart 3: Grey's Anatomy

2007-10-24T17:54:00.000+02:00

Jag har tidigare anklagat Grey's Anatomy för att vara en smoothieliknande (och helt onödig) kombo av ER och Scrubs, och det håller jag fast vid. Långsökta intriger, självömkande och dryga huvudpersoner och efterapningar av andra TV-framgångars stilgrepp är sällan ett lyckat recept på bra TV, oavsett hur snygga skådisarna är - så inte heller i det här fallet (och så snygga är de faktiskt inte).

Än så länge följer jag inte GA på riktigt, jag har bara råkat se de senaste tre avsnitten på svensk TV, men jag vet nog vart det här kan leda; den värsta guilty pleasure-fällan är ju trots allt mellanssäsongshålen: Man har redan följt de bra serierna, så då återstår att gräva fram något uthärdligt att fylla ut sommaren/julen med - och det är här det blir farligt. Det slutar oftare än inte med att jag laddar ner hela första säsongen av någon serie som jag känner till namnet på men inte har orkat följa, gärna någon som jag råkat se ett avsnitt av på svensk TV nån gång - vilket sedan leder till att jag fastnar totalt i någon slags mere exposure-effekt. Händer det här oftast med underskattade kritikerfavoriter? Njaeej, inte direkt.

Imorgon avslutas Pinsamt men Njutbart-serien med det allra gräsligaste resultatet av det här beteendet; den värsta, minst förklarliga och trognast följda av mina TV-beroenden; själva kronan i mitt guilty pleasure-träd: Bones.

Pinsamt men Njutbart 2: ANTM

2007-10-22T11:22:00.000+02:00

Guilty pleasure-bekännelserna fortsätter med...

America's Next Top Model
Det första skälet att inte titta på ANTM är förstås Tyra Banks (fångad här ovan i all sin mentalt instabila glans när hon skäller ut en tjej för att hon inte är tillräckligt ledsen för att hon åkt ut) vars ande vilar som en våt filt över hela produktionen. Är det inte gamla modefoton av henne (som man pressar in både som inredning och istället för titelskyltar här och var i programmet) så är det hennes komplett vansinniga mimövningar i domarpanelen. Men ANTM är dessutom ett oerhört enformigt program - varje avsnitt följer samma formel så programmatiskt att det får House' första säsonger att framstå som improvisationsteater till frijazz. All information (och då använder jag ordet i sin bredaste bemärkelse) visas minst tre gånger: som x antal förhandsvisningar, sedan "på riktigt" och sist några gånger till i slowmo för säkerhets skull. Dessutom är det helt olidligt självgott - modellande framställs som kanske det viktigaste yrke som finns på denna jord och gud nåde den tävlande som inte "lyssnar med andakt på Tyra" (för att parafrasera Köttgrottorna). Visste du att i cycle 9 - ANTM är för fint för att ha säsonger - så åker modellerna runt i en "grön buss" för att Tyra har upptäckt miljön, och får inte röka eftersom de faktiskt är förebilder? Till detta får man oändliga krystade tal med riktigt långa pauser så att alla verkligen ska förstå hur mycket Tyra bryr sig. Ibland får jag en känsla av detta är underhållning som det skulle bli om Willy Wonka fick göra den - narcissistisk tok-TV utan någon som helst verklighetsanknytning, där en excentrisk figur från bizarro world delar ut straff och belöningar efter sitt egna moralsystem.

ANTM är riktigt dålig underhållning. Om Andy Kaufman hade sett detta hade han besparat sit-comen de hårdaste orden, den saken är klar. Det är också en av de få serier jag skäms så till den milda grad för att jag tittar på att den inte får en egen mapp på datorn - så fort jag sett ett avsnitt (vilket inträffar varje vecka) raderar jag genast. Att titta på ANTM är att uppmuntra Tyra, och det kan jag bara inte stå ut med att göra. Jag blir alldeles uppretad när jag tänker på det, och skulle - om jag trodde att jag kunde hålla det - genast lova att aldrig mer ladda hem skiten.

Pinsamt men njutbart 1: Men in Trees

2007-10-21T17:17:00.001+02:00

Termen guilty pleasure har nästan blivit en egen genrebestämning - jag har knappt sett en enda recension av Gossip Girl och Dirty Sexy Money som inte pressat in den någonstans. Grejen är ju bara att jag inte skäms det minsta för att jag tittar på Gossip Girl, och det verkar inte någon annan göra heller. Vad är det för mening med att ha ett så utmärkt uttryck om det bara ska användas som synonym till "glossig"? Nej, fram för tårdrypande bekännelser av TV-njutningar som är skamliga på riktigt. Följer du The Bold and the Beautiful? The 700 Club?

Denna tanke till ära tänkte jag göra en liten serie om mina egna riktiga guilty pleasures: de som jag verkligen inte kan försvara på något sätt, men som jag lik förbannat ägnat timtal åt framför TVn. Först ut:

Men in Trees
Detta är verkligen en vidrig serie. En socialt inkompetent och allmänt dysfunktionell förhållandecoach (!) i Anne Heches synnerligen osympatiska gestalt springer runt i de arktiska skogarna och krockar antingen med tjusiga Elloskarlar/biologer eller sidan 3-killar/hantverkare. Sedan bråkar de "charmigt" med varann, har matlagningstävlingar och är allmänt odrägliga framför en fond av tillkämpat folksy småstadsbor som sitter i rutiga skjortor och dricker öl, samt hamnar i tokroliga missförstånd som kan lösas på en halvtimma. Ingen könsstereotyp är för dammig , ingen romatisk komplikation för långsökt. I princip har man kört ner Sex and the City och Northern Exposure i matberedaren och smetat ut det föga aptitliga resultatet till någon slags romkom-kompott i hopp om att kvinnliga tittare (den tänkta målgruppen är svår att missta sig på) ska vara så insocialiserade i gamla konsumtionsmönster att de inte märker att kejsaren är naken.
Lade jag den före fantastiska Friday Night Lights i hemladdningslistan senast? Jajemän.

Imorgon: America's Next Top Model

Moonlight

2007-10-19T15:32:00.000+02:00

Moonlight är alltså ett av flera (!) vampyrdramer som haft premiär på amerikansk TV i höst. Jag har alltid uppfattat Angel som Buffy the Vampire Slayers pajigare kusin från landet (vilket förstås inte hindrat mig från att se den från början till slut) men jämfört med det här dravlet är den ju värd Nobelpriset. Här nedanför har jag gjort en liten jämförelse mellan de två serierna - Med tanke på att det bara gått några avsnitt av Moonlight har jag begränsat mig till Angels första säsong.

Koncept
A: Ångerfull vampyr kämpar för de svaga som privatdetektiv i amerikansk noir-artad storstad.
Aningen antiklimaktiskt jämfört med Buffy där man räddar jorden från undergång varje säsong, men passar karaktären bättre: +10
M: EXAKT samma som Angel.
Åtta år sen till partyt: -10

Huvudpersonens namn:
A: Angel fast egentligen Liam.
Lite pretto, men hallå - vampyrserie: +10
M: Mick St. John.
Nej, jag skojar inte: -10

Underliggande tema:
A: Korruptionens väsen.
Det här tar ju i ärlighetens namn inte fart och blir riktigt intressant förrän efter några säsonger: +-0
M: Det är jobbigt att vara ett monster.
Känns lite hårt att döma efter bara tre avsnitt: +-0

Sidekicks
A: Cordelia Chase (Charisma Carpenter), receptionist/medium.
Medplock av publikälskad no nonsense-bitch från mammaserien Buffy: +30
M: Josef Konstantin (Jason Dohring), medvampyr/yuppie.
Plock av publikälskade Logan Echols från insomnade Veronica Mars: + 50
Att inte låta honom inte göra så mycket mer än spela minigolf: -20

Vampface:
A: Pajig latexmask med illasittande tänder: - 10
M: Pajiga vita linser och något mer välsittande tänder: - 5

Kostym:
A: David Boreanaz linebackerfysik inpressad i "sobra" dressmankläder eller i värsta fall skinnbyxor: -70
M: Alex O'Loughlins högst ordinära jeans/kavajkombos: +-0

Dialog:
A: Buffyspeak: +30
M: Extremt expositionstyngd "cool" dialog i nivå med tex Renegade eller V.I.P.: -70

Monster of the Week
A: Random gummimonster.
Inte min grej, men sann mot sina Buffyrötter: +-0
M: Hittills mest mänskliga.
Hurra, något som inte är en plankning! + 40

Återkommande skurk
A: Wolfram & Hart, skrupellös corporate advokatbyrå med "special projects-avdelning" för det ockulta. Pur Joss Whedon-briljans. Om någon annan kom på idén är det för att han stod bredvid. +50
M: Har ännu inte framgått.
Kanske hans vampyrex? +-0

I den här snabba överslagsräkningen vinner Angel med 115 poäng (50 mot det skamliga -25 för Moonlight), och då saknas sånt som övergripande season arc i beräkningen medan Angels horribla klädövningar får vara med och snedvrida resultatet. Min poäng: Se Moonlight om du är beredd att titta precis på vilken serie som helst så länge den innehåller vampyrer eller Jason Dohring, annars - not so much.

Reaper vs Chuck

2007-10-18T13:04:00.000+02:00

"Never underestimate the power of tank tops" sade min manuslärare till mig en gång, och Chuck-skaparna verkar vara barn av samma anda. Allt från ljussättning till casting utstrålar en lätt Maxim/Coke Zero-känsla som inte känns förkastlig och kvinnoförnedrande så mycket som... lite gammal.

Reaper å sin sida dras förutom den potentiellt repetitiva monster of the week-formen med en romantisk spänning som ligger så centralt att det måste hända något snart om det inte ska bli oerhört tröttsamt - kudos till manusförfattarna om de tänkt ut en helt annan dramatisk kurva än "will they or won't they", men jag vågar inte riktigt hoppas på det än.

Förutom de här svaga punkterna är båda serierna tämligen charmerande. Karaktärerna är trivsamma, de popkulturella referenserna är befriande opinsamma och de känns genuint varma. När jag ser ett avsnitt av endera tänker jag "jo men det HÄR är ändå min favorit" och när jag inte har någon av dem framför mig tänker jag (lite mer nyktert): Vi får se vilken av dem - om någon - som lever upp till potentialen. För den finns det gott om.

Men jag vill inte dejta på facebook!

2007-10-11T22:40:00.001+02:00

Jag tycker det är skittrevligt att kunna titta på alla min mellanstadiekompisars profilfoton även om jag inte tar mig för att hålla kontakten med dem på riktigt. Men vad i hela friden är det med alla människor och de förbannade dejtingapplikationerna? Första gången en av mina polares pojkvänner skickade "Are you interested" till mig blev jag helt chockerad, men sedan dess har jag (liksom de bekanta jag diskuterat saken med) genom hård prövning blivit luttrad. Är det inte tio år äldre jobbarkompisar som "decided to tickle" en så är det föreningskamrater som vill adda en till sina "hot friends". Vad är dealen? Har folk ingen hyfs?

Jag har läst mina kurser i sociologi, och jag vet det där om ansiktslöshet på internet och så, men det här är inte sleezy främlingar som smyger sig på en på myspace, detta är ju RIKTIGA MÄNNISKOR! Människor jag känner!

När man får upp den där rutan med "vill du bjuda in dina vänner till Am I hot?", slår det en inte att det kan kännas lite weird för mottagaren?

En gång för alla: Vet hut, facebook-användare! Titta igenom de ikryssade boxarna, fundera på vilka av dina vänner som egentligen skulle uppskatta din tokroliga/skabrösa inbjudan, och låt oss andra vara i fred.

Boston Tea Party

2007-10-08T14:33:00.000+02:00

Ikväll är det dags för Boston Tea Party på femman igen.

Förra veckans avsnitt handlade om pengar, och förutom experterna i panelen hade ekonomidoktorn och medförfattaren till Funky Business, Kjell A. Nordström, bjudits in att sitta i fåtölj och orera. Bra så - Nordström är stenrutinerad och verkade trivas som fisken i vattnet med att svara på långsökta ekonomifrågor. Det jag tyckte var tråkigt var att allt skulle gå så himla fort hela tiden. Varje fråga till experterna avslutades med "men svara KORT". En relevant sak att påminna pratglada akademiker om, men "kort" betydde ofta knappt en mening, vilket är lite oschysst när man ställer frågor som "Varför finns pengar". Varför behövdes då tiden sparas så nitiskt? Inte bara för att man på en timme skulle avhandla alla underhållande aspekter med ett så oerhört brett ämne, men också för att man skulle hinna med två tokroliga inslag om lookalikes respektive hårdrock som handikapp!

Är det bara jag som tycker att det är roligare att verkligen fördjupa sig i alla anledningar bakom att en nyrik ryss egentligen kan tänkas hälla Crystal över folk till höger och vänster (man brinner ju av iver att höra fysikerns förklaring), än att få ett halvt svar och stressa vidare - som om det är själva ställandet av frågan som är det roliga och inte svaret? Och här har vi i nötskal mitt problem med Filip och Fredrik: De är roliga, snabbtänkta och varma, men de verkar ännu inte ha kopplat att tecknet på en genial programledare är att det minst intressanta för honom är vad han själv har att säga.

Sista sommarserien: Mad Men

2007-10-05T08:21:00.000+02:00

Det första man får se i piloten av AMCs Mad Men är en textskylt: "Mad Men är en term som myntats för reklamare som jobbade i trakten av Madison Avenue. Det var de själva som myntade den."

Och där visste jag att jag var kär. Jag har spenderat tillräckligt mycket tid i närheten av reklambranschen för att njuta i fulla drag av lustmord på självgodhet och uppblåst viktigpetterskap, och Mad Men är som en enda lång svidande uppgörelse med manssamhället i allmänhet och "kreativitetsbranschen" i synnerhet.

Serien, som skapats av manusförfattaren/producenten Matthew Weiner från Sopranos, tilldrar sig alltså i New York under tidigt 60-tal, och handlar om de anställda på reklambyrån Sterling Cooper. Och vi snackar inte nostalgisk skönmålning av the golden age of advertizing direkt. Förutom de oavbrutna sexuella trakasserierna (och jag menar verkligen oavbrutna, efter ett tag fick jag nästan andnöd så fort en kvinna och en - eller ännu värre flera! - män var i bild samtidigt) är det gott om rasism och andra ofräschheter, plus en allmän ängslighet för ifall man är tillräckligt framgångsrik (som kreatör, som fru, som sekreterare). Precis som i Sopranos finns det underliggande temat av traditionellt manssamhälle i kris, och även om reklamkillarna är fullständigt odrägliga är det inte fråga om några sorglösa frat boys - den fallande, oklanderligt klädde och friserade mansgestalten i vinjetten är en ganska bra sammanfattning av det hela.

Ingen sitcom direkt med andra ord, men faktiskt väldigt roligt - som till exempel när den karismatiske konceptmannen Don Draper upptäcker att hans fru är deprimerad TROTS att han köpt henne ett nytt kök där hon kan sitta hela dagarna. Han drabbas av kris och frågar på stort allvar killarna på byrån (medan sekreteraren slamrar med kaffet i bakgrunden): Vad är det egentligen kvinnor vill ha?

Vass dialog, komplexa karaktärer ner till minsta biroll plus mina favvoskådisar plockade lite varstans ifrån (Shit vad roligt att se både Connor från Angel och Zoe Bartlet igen) gör Mad Men till en klockren hit. Och kostymerna/miljön! Inte sedan Jeeves and Wooster har jag sett så välskräddade herrkläder (kvinnornas outfits är ju inte direkt slagna med fulpinnen heller). Om man till detta lägger en intelligent vardagspolitisk frenesi blir resultatet oemotståndligt. Se genast!

Varför jag inte hänger på kanal5.se

2007-10-04T16:57:00.000+02:00

Kanal 5s hemsida har under ett tag satsat på att komplettera reklamen för de egna programmen med skvaller och information om TV, allt från castingnyheter för amerikanska serier till rapporter från andra svenska kanalers program. Ambitionen är lovvärd, och bra tänkt av en kommersiell sajt att erbjuda användarna en massa attraktivt extragodis, men ända in i mål har man inte kommit.

För det första - vad är dealen med alla spoilers? Jag är inte den som är den, men det är väl ändå allmän hyfs att annonsera tydligt när spoilers ska komma och ge läsaren en chans att klicka bort? På första sidan hittar jag en artikel som iofs är märkt "spoiler" om ett nytt hemligt Heroes-par men där den nödtorftigt pixelerade halvan av bilden föreställer en person som är omedelbart igenkännbar för dem som följer det amerikanska sändningsschemat. När jag klickar vidare för en annan chockartikel (många såna verkar det vara) finns spoilermärkningen först efter "the bump" där den avslöjande bilden redan så att säga sticker en i ögonen.

Ska jag ta detta som att kanal5.se är en ren spoiler whore-sajt? I så fall stannar jag nog tryggt kvar hos Michael Ausiello på TV Guide som i alla fall håller sig med personligt engagemang och sinne för humor mitt i det skamlösa skvallret. Ja just det, och så hittar han alldeles egna scoop.

Speaking of: länken "Ferrera till attack mot Lindsay Lohan" leder till ett synnerligen odramatiskt referat av en intervju där America Ferrera konstaterar att nej, hon har inte drogproblem och att det förmodligen beror på att hon jobbar så mycket att hon inte har tid att springa runt och festa. Really? Man var tvungen att slänga in LiLos namn? Och när jag tänker på det, man var alltså tvungen att publicera den lilla journalistiska guldklimpen till att börja med? Och var är länken till originalintervjun, när jag ändå gnäller?

Igen har jag ett tips på en bättre amerikansk motsvarighet: Läs Defamer så får du alla skabbiga skvallerhistorier från Hollywood, fast snabbare, mer insatt och roligare skrivna. Och med generösa källhänvisningar.

Jag kräver inte redaktionellt innehåll som motsvarar dagstidningarnas kultursidor (fast om TV då, för Gud förbjude att DN eller SvD skulle ägna viktiga spaltcentimetrar åt ett så stagnerat och marginellt kulturområde), men om kanal 5 har råd att ha professionellt producerad text om TV, kunde de inte ha satt ribban lite högre? De hade ju en chans att skapa sig en nisch som "kanalen som verkligen kan TV" - snacka om att stärka varumärket!

Sedan var det det här med användarvänligheten. Min första riktiga kontakt med kanal5.se kom för några veckor sedan när syrran ringer upp mig för att rapportera om veckans skandal (ja, hon är lika mycket TV-nörd/kontrollbehovstant som jag): kanal.5 har en blänkare om Greek där man anger att den handlar om Rusty och Casey vars konservativa grekiska föräldrar lägger sig i deras collegeupptåg (ursäkta?). Finns artikeln att hitta på (den plottriga och förvirrande) förstasidan? Nej. Alltså går man till artikelsök? Ja, om det fanns en sådan funktion.

Sedan detta hände har sajten redigerat bort felaktigheten och raderat Martas kommentar (!) vilket bara förstärker mitt intryck: Världen är fullt av insatta, roliga, passionerade TV-bloggar - professionella och på amatörnivå - som serverar intressant innehåll rakt på sak, som ger sina läsare lätt tillgång till all info och som inte skulle drömma om att tugga om någon annans material utan en egen vinkel (för att inte tala om att dölja var sagda material kommer ifrån). Jag har inte tid med dem som inte orkar hålla den nivån, så kanal 5 och jag får klara oss utan varandra ett tag till.

Bättre än man kan tro: Greek

2007-10-03T11:04:00.000+02:00

Fortsätter med sommarens serier...

Greek är en lättsam dramakomedi om amerikanskt fraternity/sorority-liv (och inte som kanal 5s blogg fått för sig någon slags TV-version av My Big Fat Greek Wedding). Det ovanliga i sammanhanget är att det inte är fråga om ett svartvitt Revenge of the Nerds-scenario där coola frat boys-gänget ställs mot ickeanslutna töntar - i stället handlar det om vänskapen, politiken och rävspelet inom the greek system. Plus sprit, lite kärlek och tokroliga missförstånd förstås.

Om du har någon som helst dragning till glossiga guilty pleasure-serier behöver du inte läsa resten av det här inlägget, det är bara att ladda hem med en gång. För dig som är lite mer skeptisk vill jag ge mig på ett litet försvar: Greek är en av de få serier av den här typen som konsekvent ger sina karaktärer fler än två dimensioner. Det låter kanske inte alldeles revolutionerande, men glossiga collegeserier där supercoola killen både är intelligent, genuint snäll och lite halvkorrupt samtidigt är faktiskt inte helt vanliga. Själv fascineras jag också av greek-politiken som kräver att folk designar hela sina liv á la presidentkandidat för att få förtroendeposter som sedan har en högst reell inverkan på deras framtida karriär, och har följt serien med växande intresse.

Fast det bästa med Greek är förstås hysteriskt roliga Dale, den alldeles avgjort ickeanslutna born again christian-killen spelad av Clark Duke (som annars gör geniala Clark and Michael tillsammans med Michael Cera från Arrested Development). Dale gör sitt yttersta för att styra bort sin roommate Rusty från fraternitykulturens fördärv när han inte sjunger med sitt band "Darwin Lied" eller har möte med promise ring-gruppen, och höjer hela serien ett pinnhål eller två.

Greek är inte den bästa serie som någonsin sänts, den är inte ens på min top 10 av dem som går just nu - men det fråga om solitt hantverk med betydligt bättre karaktärsskildring än till exempel Heroes (som vi ju följer lite till mans) och den förtjänar definitivt en chans. I januari börjar säsong två - varför inte ägna mellandagarna åt att komma ifatt?

Eat. Sleap. Folk: Flight of the Conchords

2007-10-02T17:56:00.000+02:00

Har haft bloggledigt sjukt länge och tänkte dra ut på det några veckor till, men sedan kom alla TV-premiärer och sabbade för mig... Jag brukar alltid dra mig för att skriva rena recensioner eftersom det alltid är någon annan som hunnit före, men nu har jag nästan inte läst något svenskspråkigt alls om nya amerikanska serier, så då tar jag bladet från munnen.

Det får bli lite i taget, och jag börjar med sommarserierna som redan börjar ebba ut (men som det inte är för sent att få tag på!)

Flight of the Conchords
Vad: Musik/komikduon från Nya Zeeland fick en egen sitcom på HBO. Resultatet blev extremt charmig småabsurd deadpanhumor uppblandad med sång- och dansnummer.
Typiskt inslag: Affischen på managern/konsulattjänstemannen Murrays kontor som lyder "New Zealand: Don't expect too much and you'll love it."
Bonus: Ladda hem podcasten "Flight of the Conchords" för mer av Kristen Schaal i rollen som FOTC-stalkern Mel. Om du är helt besatt kanske du även vill kolla in Brets halvtråkiga reaggeaband Black Seeds, men jag kan inte rekommendera det.
Min dom: Mer, jag vill ha mer! Och det kommer det av allt att döma bli också...

Mer press för Josef

2007-05-24T14:43:00.001+02:00

Nu blir det ett sånt där inlägg som bara är intressant om man gillar TV-spel, grafisk design eller känner mig personligen, men det är bara att bita ihop :)

Josef/Jigsaw, en av mina många bröder, är förutom Sveriges fightingspelsorakel (jag tröttnar aldrig på det där, scrolla neråt i det länkade inlägget för förklaring) också en av eldsjälarna bakom remaken av klassiska Segaspelen Streets of Rage och blev i egenskap av grafisk designer på projektet intervjuad av brittiska Retro Gamer för ett tag sedan. Tidningen finns inte online, men en annan bror har gjort sig besväret att scanna in artikeln för den som vill läsa: sida 1, 2, 3 och 4. Enjoy!

Vila i frid Veronica

2007-05-18T10:16:00.001+02:00

Nu är det alltså definitivt: Veronica Mars är död och kommer aldrig mer tillbaka. Det är väl ingen chock direkt, serien har ju redan från början kämpat mot tittarsiffror som varit sisådär.
Jag är en stor VM-fan, men samtidigt kan jag förstå varför den inte blivit en hit - Vid första anblicken verkar den rätt pajig, det var först när jag sett i alla fall fem avsnitt som jag verkligen började greppa Rob Thomas geni. För att en sån serie ska dra tittare föreställer jag mig att den måste ligga nånstans i tablån där man hela tiden råkar snubbla på den så att man liksom gradvis övertalas, men eftersom UPN under första säsongen gjorde genidraget att lägga den mot Lost i tablån - något som effektivt garanterade att alla slötittare som gillar fart och clever intriger är nån annanstans - blev det inte riktigt så.

Inför varje ny säsong har perioden innan tablån tillkännages mer och mer tagit formen av en såpopera: The CW (som tagit över efter UPN) låter less than entusiastiska, VM dyker upp på diverse "måste räddas"-listor på internet, Rob Thomas går ut och säger att man inte ska sluta hoppas, serien blir förnyad i sista sekunden, men med en massa villkor och kansken, typ - mjaa, vi köper den - men bara halva, och ni måste be snällt. De av oss som läser TV Guide-krönikören Michael Ausiellos frågespalt respektive blogg har ju kunnat följa den här processen på nära håll. Nu under våren har denna "hjärtat i halsgropen"-orgie nästan blivit en parodi på sig själv: Det visade sig att Thomas pitchat två olika varianter av VM säsong fyra: en som var en rak fortsättning på säsong tre och en som innebar en snabbspolning på 3-4 år till den punkt då Veronica blivit en riktig FBI-agent, lite När lammen tystnar sådär. Det upplägget skulle förstås innebära att nästan alla i supporting casten måste bytas ut, men å andra sidan skulle serien förvandlas från high school-serie till crime-serie - ett eventuellt mer lättsmält format. Inte för att VM någonsin var en high-schoolserie, men här handlar det mer om vad man uppfattar när man flipprar förbi några sekunder en tisdagkväll.

Personligen var jag lite ambivalent inför det alternativa upplägget. Å ena sidan är det ju en av de stora poängerna med VM just att den inte handlar om ÄNNU en seriemördare utan lite mer småskaliga brott, för att inte tala om skildringen av klassmotsättningarna i lilla Neptune - å andra sidan vore det ju rätt underbart att se Rob Thomas sätta tänderna i den trötta crimegenren. Å tredje sidan - Veronica Mars utan Logan eller Mac? Pappa Mars är ju ganska lätt att få med i en ny version, men "han den där snubben hon är kär i egentligen" respektive "polaren med helt andra yrkesplaner" (Piz, Wallace, Dick och Van Lowe kan vi ju se oss i stjärnorna efter)? Det lilla som jag har sett av fansiter på internet har haft en klar lutning mot att antingen ta formen av shipper-helgedomar tillägnade LoVe (ja, Logan/Veronica-kombinationen kallas så) eller hyllningar av Mac - skulle man vara tvungen att välja mellan något befängt upplägg som tillät Veronica, Mac och Logan att bo i samma stad (kanske startade Logan och Mac den där grade my ass-siten tillsammans, kanske blev de miljardärer? kanske driver de ett superfancy IT-företag? Kanske är Veronica utplacerad var de nu är, som dessutom råkar ligga nära var nu pappa Mars bor?) eller riskera att alienera samtliga trogna fans?

Detta är ju högst hypotetiska funderingar, med tanke på att the CW valde att slänga ut alltihop. Bossen Dawn Ostroff säger (utan att låta som att hon tror på det själv) att hon pratar med Thomas och Kristen Bell (som spelar Veronica) om att göra ett nytt projekt tillsammans, något som Thomas inte verkar ha hört talas om. Själv nöjer jag mig med att andas ut efter den känslomässiga berg-och-dalbanan och i all stillhet vänta på att herr Thomas försöker sälja in något nytt så att allt kan börja från början igen.

Teresa på MySpace

2007-05-07T11:26:00.000+02:00

Ok, dels har jag semester från bloggen, dels är det lite skämmigt med självreklam - men vad sjutton.

Förutom magsur TV-kritik ägnar jag mig även åt att skriva och framföra popmusik, och den kan man nu lyssna på här, på min splitter nya MySpace-sida. Under sommaren är tanken att jag ska spela in en hel skiva som man sen ska kunna ladda ner gratis - men än så länge får man nöja sig med demoversionerna av tre låtar. Välkommen att lyssna, ladda hem, adda mig etc.

Bästa sponsringen ever

2007-03-28T09:29:00.000+02:00

Ok, jag vet att jag har semester, men jag råkade snubbla över något som var för bra för att hålla för mig själv. NBC's Andy Barkersida har i likhet med de flesta andra en massa reklambanners, reklamfilmsnuttar man måste titta på innan man får se något riktigt videoinnehåll osv osv. Det fina i kråksången är vem man fångat in som sponsor - jag var tvungen att titta två gånger för att bestämma mig för om det var riktig reklam eller fiktion. Way to go NBC på att haja vad som är bra med sina TV-serier!

Judith och jag

2007-03-28T08:39:00.000+02:00

Som väl redan framgått med all önskvärd tydlighet tar jag det lite lugnt med bloggandet just nu. Mest av allt beror det på att jag jobbar som en idiot på en C-uppsats där jag ska få ihop queerteori, diskursanalys och en massa annat godis till någon slags begriplig helhet, vilket har visat sig kräva viss koncentration. För att hålla prestationsångesten stången gör vi helt enkelt såhär: Jag tar semester från Roleplaying is so gay ett litet tag tills jag fått Judith Butler och gänget under kontroll, så hörs vi sedan. Ha det bra!

Att titta på så länge:
The Riches: Fancy/gritty dramaserie typ HBO, godis för oss som vill ha en Eddie Izzard-fix i veckan.
Andy Barker, P.I.: Andy Richter producerad av Conan O'Brien, behöver mer sägas?
Scrubs: Scrubs är Scrubs är Scrubs. En nödvändig stapelvara i TV-skafferiet att plocka fram när man är glad, ledsen eller uttråkad.
Lost: Nu kan ju inte ens the haters förneka att det blivit åka av...
Brothers and Sisters: se tidigare inlägg.
30 Rock: Jack Donaghy - en vänskap att vårda.
Men in Trees: Beroendeframkallande instant gratification utan finess. Kommer med vaga skuldkänslor på köpet och intas bäst i bulimiliknande hetstittarsessioner på minst tre avsnitt i taget. Det gör lite ont att rekommendera detta TV-romantikens svar på McDonalds, men vem vet - du kanske är sugen på junk food.

Att läsa så länge:
Michael Ausiello (nu med podcast!)
Weird Science
Conan
DM of the Rings
Go Fug Yourself
Defamer

Lyra på väg till en bio nära dig!

2007-03-12T21:06:00.000+01:00

Lagom till att jag hunnit fastna i ljuvliga boktrilogin His Dark Materials visar det sig att det är en filmatisering på väg. För den icke insatte handlar det om finfantasy med scince fictioninslag - det hela är liksom mer art deco än alvöron. Huvudpersonen i sagan är Lyra, här i 12-åriga Dakota Blue Richards gestalt, och andra stora roller i filmen spelas av Nicole Kidman (Mrs. Coulter naturligtvis), Daniel Craig (lord Asriel) och Eva Green (Serafina Pekkala). Regisserar gör efter en del om och men Chris Weitz.

Bokens många och fanatiska fans har (inte oväntat) uttryckt viss oro inför filmatiseringen. Böckerna är inget Disneymaterial direkt - de innehåller en hel del grovt våld, inte minst mot barn - och om man satsar på PG 13 lär det bli till att glossa över och släta ut både här och där. En annan sak som det glunkas om i leden är kyrkans roll i berättelsen. I böckerna - som tilldrar sig i en parallellvärd till vår - spelar en synnerligen osympatisk alternativ version av katolska kyrkan en stor roll, och detta har man känt sig tvungen att jobba runt för att inte vara för provokativ. Enligt Weitz ska handlingen vara densamma, men man använder sig av "omskrivningar" vad gäller den människofientliga, inkvisitoriska maktapparat som förföljer huvudpersonerna. Låter lite halvljummet...

Ändå fastnar allt mitt förhandsgnäll i halsen när jag tittar på den smått gåshudsframkallande pressbildserien, som du kan beundra i sin helhet på filmens imdb-sida eller på den här trevliga fansiten tillägnad såväl bok- film- som teaterversionerna av Philip Pullmans alster.

I december 2007 har His Dark Materials: The Golden Compass premiär i USA, Norge, Belgien och diverse andra länder - förhoppningsvis även Sverige.

Brothers and Sisters

2007-03-09T08:41:00.000+01:00

Nu har det gjorts reklam några dagar - i alla fall här i kungliga hufvudstaden - för att Calista Flockhart åter ska synas i rutan (eller åter ska synas på finsändningstid kanske man ska säga, Ally McBeal tycks ju aldrig lämna de olika TV4-kanalerna). Trevligt tycker jag, som med växande entusiasm har följt serien.

Bland producenter, manusförfattare och regissörer finns folk som jobbat med Everwood, West Wing, Thirtysomething och Alias, något som märks inte minst i vilka skådespelare som dyker upp. Förutom Calista Flockhart (som är betydligt mindre tramsig än i Ally McBeal) märks bland andra Patricia Wettig (från både Thirtysomething och Alias), så småningom Rob Lowe i en gästroll som borde få alla West Wing-fans att mysa, och så förstås fantastiska Sally Field (För trivianördar kan påpekas att det inte är hon som syns på fotot ovan, utan Betty Buckley, som blev utbytt efter en aldrig sänd pilot).

Vad är det för en serie då? Oräknat Thirtysomething-kopplingen är associationen dit ändå solklar (jag var dock i tioårsåldern när jag såg serien senast och har eventuellt inte en helt korrekt uppfattning om den). Mysdrama med vuxna huvudpersoner, vuxna problem, en hel del ångest men i slutändan ganska sympatiska människor som det är lätt att bli engagerad i. Personligen är jag nästan mest svag för gaybrorsan Kevins kamp med självhatet, men jag kan i princip garantera att det finns någon storyline som passar alla - med 5 vuxna barn och respektiven, en mamma, en morbror och en överbliven älskarinna finns det gott om intriger att välja på hos familjen Walker (för den som inte orkar engagera sig i ämnen som barnlöshet och karriärångest finns till exempel en snygg lillebror).

Ta en titt 20.00 söndagen 18 mars, då Brothers and Sisters har premiär på kanal fem, så lär du upptäcka om det är något för dig - själv tog det mig några avsnitt för att bestämma mig för att den var grym, men bara ett innan jag måste veta hur det skulle gå i nästa (ett betyg så gott som något). Se trailern redan nu på femmans hemsida.

En 8:e marshälsning i efterskott

2007-03-09T08:32:00.000+01:00

"Det är feministens bittraste ögonblick: när man ser att vänstermännen skiter i vad kvinnorna försöker göra och de borgerliga kvinnorna inte bryr sig heller. Har borgerliga feminister protesterat mot försämringarna i a-kassan? Mot hushållsnära tjänster? Vårdnadsbidraget? Alla omstruktureringar slår hårt mot barn, lågavlönade kvinnor, arbetslösa, långtidssjukskrivna, men jag har inte hört ett pip från den borgerliga feministsidan. Är det dem vi ska jobba med då?"

Tiina tells it like it is i Arbetaren.

Bloggkull

2007-03-08T20:23:00.000+01:00

Klart jag inte kan banga när jag blir inbjuden...

REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Slutligen väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har svårt att lita på människor som inte varit mobbade/next to mobbade i grundskolan.

2. Jag är inte bara beroende av datorpatiens, utan dessutom osedvanligt skicklig på det.

3. Jag måste ha min dator uppsorterad in i minsta fil om jag inte ska få ångest. Däremot klarar jag inte ens av att organisera mina strumpor, än mindre min lägenhet, i verkligheten - och det lider jag inte speciellt av.

4. År 2001 fick jag ett pris för att jag var den enskilda person som gick mest på SF bio i Västerås. Priset bestod av två fribiljetter och en DVD-utgåva av Blow med Johnny Depp.

5. Den första låt jag skrev var en mycket allvarligt menad psalm (jag var varmt religiös som barn).

6. Jag har samma födelsedag som skådisen Stockard Channing, mest känd som president Bartlets fru i Vita Huset eller Rizzo i Grease, beroende vad man har för popkulturell inrikting.

Take it away... Marta, Johannes, Emma, Josef, Ania & Björn

Öppet brev till Eddie Murphy

2007-03-04T18:44:00.000+01:00

Hej Eddie.

Igår satt jag och tittade i kvällens TV-tablå och såg till min glädje att både Jesus Camp och Daddy Day Care skulle visas. En sekund senare insåg jag att de skulle gå samtidigt och blev besviken, men nöjde mig med tanken på att jag sett dig och Steve Zhan springa runt med kidsen minst en gång förut, och att Jesus Camp ju är en Oscar Nominee (TM) som jag planerat att se hur länge som helst. Ändå: Ju längre SVTs temakväll gick, och ju närmare jag kom det magiska klockslaget 21.30, desto mer klarnade insikten - jag ville hellre titta på en familjekomedi där du lär dig en hjärtevärmande läxa om värdet av att busa i kuddrummet, än en kritikerrosad skrämseldokumentär om tokevangelikaner. Och tokevangelikaner som är ett av mina favorithatobjekt!

Så detta är min poäng: Oscar schmoscar. Du är banne mig Eddie Murphy, och du behöver inte något töntigt pris för att vi ska veta att du är bäst. Och om det ändå känns surt, tänk på att alternativet hade varit att hamna i samma klubb som Russel Crowe och Dansar med vargar.

/din vän
Teresa

Oscarslistan 2007

2007-02-27T09:00:00.000+01:00

Årets...

...Pinsammaste röda-mattan-ögonblick
Fotograferna försöker få en vettig bild av Penelope Cruz outfit men lyckas inte eftersom Sally Kirkland i sin märkliga coat of many colors hela tiden sticker in huvudet i bilden samtidigt som hon babblar osammanhängande.

...Oändliga dansnummer
Oändliga montage, som dessutom inte ens är gjorda av den kompetenta yrkeskår som borde få lite schyssta extraknäck runt awards season (redigerare) utan av storregissörer. Varför behöver vi ett montage om Amerika på film, och varför behöver Michael Mann sätta ihop det?

...Jack Nicholson
Jack Nicholson. Hade i år inte heller George Clooney som kunde dela plikten "ständig cutaway-person".

...Inte så hemliga publikförhoppning
Att det skulle bryta ut slagsmål under Dreamgirls-potpurrit, eller att Beyonce åtminstone skulle rusa upp på scenen och hugga Oscarsstatyetten innan Jennifer Hudson hunnit resa sig ur stolen, för att sedan besinna sig och hålla ett tal om Jesus.

...Ögonbrynsrynkande ögonblick
Stunden när Ennio Morricone började hålla tal på italienska, innan det stod helt klart om någon skulle översätta. För säkerhets skull rynkade de flesta i publiken förvirrat pannan även efter att Clintan ryckt in.

...Skummaste religionstillhörighet
Forest Whitaker som i sitt tal både lyckades pressa in referenser till förfädersdyrkan och reinkarnation (med minnen från tidigare liv) och göra det klassiska Gudtacket.

...Familjen Witherspoon/Phillipe
Familjen Smith, som upprepade gånger i förprogrammet, och med eftertryck, kallades "Hollywoods första familj" av nöjesreportrarna som om Reese och Ryan aldrig funnits. I rättvisans namn kanske Smitharna hade klått dem även utan skilsmässa eftersom de numera har en adorable child actor(tm) i leden.

...Mest väntade pristagare
Helen Mirren. För en gångs skull behövde de andra nominerade inte låtsas se ödmjuka ut när de räknades upp, de visste lika bra som vi andra att de bara var utfyllnad.

...Bästa tal
Ari Sandel för bästa kortfilm. Välskrivet, vällevererat och färdigt innan musiken startade.

...Ångesttal
Alla de i små kategorier med många delande pristagare, där den första som lyckades hugga miken pratade länge, länge medan de andra panikslaget greppade sina tacklappar som alla visste att de inte skulle få läsa ifrån.

...Rasism
Hollywoods självgoda välvilja. Titta vad många svarta skådespelare vi nominerat! är vi inte snälla! Newsflash: Rasismen i nöjesbranschen är inte en abstrakt fiende typ påssjukan som gradvis besegras genom medicinska framsteg - Människor som sitter i rummet har motarbetat andra människor som sitter i rummet eftersom det tjänar deras intressen. Detsamma gäller för alla andra grupper vars representanter pinsamt pekades ut som "diverse" medan det kollektiva vita hetero-"vi"et satt och myste över hur goda de är som bjuder in dem.

Vinnare: del Toro

2007-02-26T18:22:00.000+01:00

I natt påstod de svenska kommentatorerna att ingen film gjorde storslam och att statyetterna var ganska jämnt fördelade - ingen totalvinnare kunde skönjas. Are you kidding me? Den spanktalande filmvärlden i allmänhet och Pan's Labyrinth i synnerhet gjorde ett segertåg utan like om man räknar med förutsättningarna. Jag kanske skulle påminna om hur det såg ut igår:

Babel: "viktig" storfilm med krångligt manus och klockrena (och kända!) skådespelarinsatser. 7 nomineringar (varav 5 "stora").
The Queen: Tjusig nutidskostymfilm, dock brittisk. 6 (4)
Departed: Minor Scorsese. 5 (4)

Samtliga engelskspråkiga, med minst en väletablerad kändis i rollistan. Mot detta ställs då

Pan's Labyrinth: europeisk finfantasy med okända skådisar och tjusig art direction och foto, som i de flesta kategorier den är nominerad i tävlar mot storfilmerna som alla sett, men inte kan rösta på i de tunga kategorierna eftersom de inte är tillräckligt creddiga (se Caribbean, Pirates of). 6 (1)

Det gick ju som väntat i storkategorierna, men hade ni ärligt talat trott att Guillermo del Toro skulle kunna räcka långnäsa åt González Iñárritu på efterfesten? Babel har ju Oscarporr skrivet över hela den, från det halvpretto temat till Brad Pitts makeover till finskådis. Ha! är allt jag har att säga. Inte för att Pan's Labyrinth är så otroligt mästerlig - personligen tycker jag att slutet fuskades bort och att det var för lite smyga i skogen med motståndsmännen (just vad gäller dem är jag iofs partisk) - men hellre den än Babel vilken dag som helst. Även om Babel har en mexikansk regissör är den så "finhollywood" som det blev på årets gala, och det är tämligen anmärkningsvärt att den inte bara blir utskåpad i allmänhet, utan dessutom grundligt klådd av kusinen från landet.

Pan's labyrinth 3
Babel 1

Det kallar jag storslam.

Oscars: eftersnack

2007-02-26T06:18:00.000+01:00

Jaha, så var det färdigt. Senare idag torde det dyka upp lite listor, men jag tänkte krafsa ner lite snabbintryck innan jag slocknar...

SKRÄLLARNA
Eller snarare bristen därav. I princip alla favoriter vann, förutom möjligen att många (däribland jag) trodde att Babel skulle falla akademin på läppen för bästa film - i stället slogs dess många lämplighetsfaktorer (pampig, stora skådisar, gråtscener, vagt humanistiskt mischmaschbudskap) ut av Scorseses lång-och-trogen-tjänst-poäng.

FJÄDRARNA
På alla klänningar överallt - jag trodde Ellen Degeneres skulle orsaka en dödsolycka när hon började dra med dammsugaren i närheten av Penelope Cruz. För övrigt var Diane Keaton och Leo DiCaprio (båda fjäderfria) snyggast.

MEXIKANERNA
Plus diverse andra spansktalande nationaliteter - inte bara i nomineringarna utan även när priserna faktiskt skulle hämtas. Akademins ordförande babblade ju i sin 60-sekunders verksamhetsberättelse om att de har nån slags spotlight på mexikansk film i år - Var det för att det gjorts så mycket grym mexikansk film just i år eller nominerades en massa (eller ja, tre) regissörer för att det är årets trend, och kommer i så fall all icke-engelskspråkig film att dissas igen nästa år när det inte känns så hett? Så här i min akuta sömnbrist formas en konspirationsteori i min hjärna om att denna möjliga etnoshoppingtrend har något slags samband med Madonna och paret Pitts adoptionsäventyr... Med andra ord är det snart dags att sova.

SJÄLVGODHETEN
Inget nytt här. Samma trötta bildmontage, samma svulstiga tal om hur de gigantiska kommersiella filmstudiorna på något sätt upprätthåller de mänskliga rättigheterna i världen - Det enda roliga var att Tom Cruise var tvungen att prata om stamcellsforskning.

AL GORE
Förra året var det George Clooney, och i år var det mr Inconvenient som var coola killen alla ville ha en del av. Då gjorde jag nån liknelse med Oscarsgalan som en highschool-film, och jag är inte bättre än att jag återanvänder när tillfälle ges. Prom King är definitivt Al Gore, och balens drottning är...

HELEN MIRREN
Som alla tävlar om att kalla snygg mest - en pågående trend de senaste två månaderna. "Fortfarande" säger man inte högt, utan tänker i stället på hur härligt fördomsfri man är.

VÄRDSKAPET
Ellen gjorde på inget sätt bort sig, det gjorde inte heller TV9s panel med tyckare. Alltid trevligt att se Gunnar "knappt ett halvt smultron" Rehlin i rutan.

Mer Oscarsnack senare, nu är det sova som gäller. Vad tycker ni förresten, vann rätt folk?

Dejta John Waters!

2007-02-08T13:23:00.000+01:00

"I'm John Waters and I'm lookin' for a date – with you. Come on over, let's listen to some tunes. Wow, you look great! Come on in. Would you like a drink? Have a seat on my sofa and let me play for you the first record I ever shoplifted."

Detta är bara början på den fantastiska liner notes-texten till A date with John Waters, publicerad i sin helhet här. Waters, denna egensinniga gigant bland filmskapare och allkonstnärer, har alltså lagom till alla hjärtans dag satt ihop en blandskiva där han samlat mer eller mindre bisarr popmusik från 50-talet och framåt (en del insjungen av Waters-kändisar som Mink Stole) som ska bringa den rätta stämningen till den typ av lurid encounters som man får föreställa sig att låtar som I'd Love To Take Orders From You eller Johnny Are You Queer? ska inspirera till.

Om du just nu sitter och jagar i minnet efter vem farbrorn är kommer en liten recap: Har regisserat filmer som Hairspray, Polyester, Serial Mom etc; Gästspelade i Simpsons som den kitschsamlande antikhandlaren som injagade bögskräck i Homer; Dök upp i My Name is Earl häromveckan som egensinnig begravningsentrepenör. Ringer något av detta en klocka? Om inte så har du chansen att upptäcka ett honest-to-god geni - mitt tips är att börja med Johnny Depp-ledda rockabilly-orgien Cry-Baby, som jag ju orerat om förut. Missa inte heller julskivan A John Waters Christmas!

Länken till webmagasinet nerves mycket läsvärda frågestund med Waters, som ledde vidare till reklamsidan jag länkat till ovan, snubblade jag över på Defamer.

Studio 60 ger romantisk övermättnad

2007-02-07T15:33:00.000+01:00

Det var länge sedan jag hade utsatts för en riktigt rejäl spoiler, den senaste var nog Sjätte Sinnet (vilket jag förlåtit eftersom det var ett ärligt misstag och jag såg den ungefär ett år efter resten av Sverige). Dock kan man alltid räkna med mödrars omsorg: "Har du följt senaste säsongen av West Wing? Jaså inte?" frågade min mamma när jag var hemma och hälsade på härom veckan. Och sedan, innan någon lyckades kasta sig fram och munkavla henne: "Santos blev president och Josh och Donna är ihop".

Den här lilla konversationen dök upp i mitt huvud igen efter förra avsnittet av Studio 60. Jag vet att det är ganska obvious och tråkigt att göra jämförelser mellan de båda serierna, men det är svårt att låta bli i sådana här lägen. West Wing bjöd i och med Josh och Donna på den oändligaste "will they or won't they"-plotten i mannaminne. Ibland var den front and center, men oftast gick den på långkok i bakgrunden medan de ägnade sig åt andra romanser (hade inte förresten alltid Josh mycket roligare människor att vara kär i?) och kanske, någon enstaka gång per säsong, verkade det som att det skulle bli något av den. Fast man visste ju att det inte skulle det, och det var liksom lika bra på något sätt - mystiken fanns kvar så att säga.

Studio 60 får mig i jämförelse att känna mig som ett barn med uppätet påskägg: överstimulerad och lätt illamående. Första halvan av säsong ett präglades av Matt och Harriet; ett expar som beter sig oerhört tröttsamt. Det är roligt med en i övrigt briljant person som i någon aspekt av sitt liv saknar all besinning och sinne för proportioner. Det är inte lika roligt när denna enda aspekt tar upp en majoritet av snart sagt varje avsnitt och eländet aldrig tar slut. I går när jag tittade på veckans avsnitt fick jag uppbåda all självbehärskning för att inte vråla "MEN JAG BRYR MIG INTE!" varje gång Matt drog igång en ny självömkande monolog. Förstå mig rätt, jag är helt för självömkande huvudpersoner (denna gyllene stapelvara i Sorkins komik) men man får faktiskt lov att ha någon slags balans.

Vilket för oss till Danny och Jordan. Om Matt/Harriet-historien är överdrivet utdragen, känns den här historien tvärtom märkligt ihoptryckt. Vad sägs om ifall Danny hade lovat att sluta be bekanta skicka rekommendationsfax, Jordan hade sagt tack för det och vi resten av säsongen fått titta på hur hon sparkar sig själv i bitter ånger? Lite ekonomi och långsiktighet i känslostormarna liksom?

Jag skulle tappa tålamodet totalt med Studio 60 om det inte fanns ett gäng ljuspunkter: Sidoplots som den om underbare orm-wranglern och hans medhavda näringskedja (eller vad som helst som Cal är inblandad i för den delen), Tom - som i all stillhet haft en chans att utveckla en personlighet medan hans chefer mest sprungit runt och gormat (hans romans med lika trivsamma Lucy verkar även till skillnad från Mattharrietzilla undvika att svälla över alla breddar likt en överjäst deg. Hittills.) och så Jack Rudolph som bara blir bättre och bättre.

Heroes: Stryk tråkfamiljen!

2007-01-31T14:19:00.000+01:00

Började på en lång harang om Heroes inklusive en putslustig liknelse med vinbål och hembränt, men kom fram till att jag egentligen inte har så mycket vettigt att säga. I korthet: Serien är typ bra, men samtidigt liksom lite sunkig på ett svårbestämbart sätt.

I en fråga har jag alla fall en klar åsikt: Niki. Ta bort henne.
Eller ta framförallt bort hennes horrible son, denne lillgamla, enformiga styggelse till barnskådis som kan få den enklaste replik att låta pretentiös. Det är illa nog med Nikis pinsamt "coola" tvillingpersonlighet och pappans ovana att börja varje replik med en dramatisk liten utandning (ett manér som jag annars bara trodde svenska skådisar hängav sig åt) - Micah tar TV-tittarens lidande till en nivå som ingen ska behöva stå ut med. Jag bryr mig inte om ifall hela seriens säkert kluriga final bygger på familjen Sanders deltagande, jag är beredd att bita ihop. Vi måste alla göra uppoffringar, och i nuläget är det uppenbart att seriens författare behöver ta en allnighter och se över sina alternativ. Kan Niki & Co fly till Japan och aldrig höras av? Hmm, nej det funkar inte. Det känns ju lite hårt att låta dem dö i en gigantisk explosion - dessutom verkar den metoden inte ha funka så bra hittills på seriens karaktärer. Vågar man hoppas på att de försvinner i all tysthet mellan första och andra säsongen?

Mer Sonja på TV

2007-01-31T14:05:00.000+01:00

Ännu lite mer reklam... I kväll klockan 20.00 i SVT1 gästrapporterar Sonja Schwarzenberger från P3s Kvällspasset för Packat och Klart. Hon åker till Vilnius på jakt efter stadens bohemiska själ och lyckas bland annat bli utnämnd till glamourminister för Republiken Uzupis, ett Moulin Rouge-doftande självutnämnt bohemrike för konstnärer och livsälskare. Missa inte!

Dagens roligaste

2007-01-24T17:32:00.000+01:00

"You know, I started out with good intentions, but I have to admit, at a certain point I was just like, 'I don't know what to do next -- send in the naked Japanese girl! Now put those people in the desert! Hotter! Make it hotter! Have the kids shoot at another bus!'"

Gå genast vidare till Fametracker och läs resten av 2007 Oscar nominees in the Galaxy of Fame.

P3 Guld i TV, Sonja i radio

2007-01-24T16:47:00.000+01:00

Eftersom jag är usel på radiolyssning missade jag P3 Guldgalan i lördags, men det gör ju ingenting när den går på TV ikväll. Det viktigaste på hela kvällen blir förstås när jag likt en mormor på ett luciatåg fäller en tår över hur fin Sonja Schwarzenberger är där hon tittar förbi i rutan under några sekunder mellan Pelle Almqvist och Lasse Winnerbäck.

Själv är man ju fan for life, efter att ha följt Sonjas mediekarriär från kvarterscirkus i barndomen, över skolkabaréer och amatörteaterpjäser, vidare förbi morgonprogram i P4 ända fram till Kvällspasset, som hon och Johan Hilton rockar varje kväll i P3.

Alltså: P3 Guldgalan i SVT1 21.30 idag onsdag, Kvällspasset i P3 varje kväll från 18.03.

Oscarnomineringar

2007-01-23T18:55:00.000+01:00

Jaha, så var det dags igen. Egentligen tycker jag bättre om att vara efterklok och göra putslustiga listor om vad folk hade på sig än att prata om Oscarsgalan i förväg. Som filmälskare berörs jag inte speciellt mycket av den, det handlar ju mer om marknadsföring, smokingmode och allmän kändishysteri i så fall - saker som är hemskt roliga, men kanske inte så centrala för själva filmkonsten. Jag kan villigt erkänna att jag väl inte ens sett hälften av filmerna som är nominerade i de tunga kategorierna, men det är det som är det fina med nomineringar: Nu vet jag i någotsånär god tid vilka filmer jag behöver ha sett innan 25:e februari för att med rätt besserwissermin kunna förklara om rätt låt så att säga vann. Här nedan följer i alla fall några av kategorierna med kommentarer:

Bästa film
Babel (Paramount och Paramount Vantage)
The Departed (Warner Bros.)
Letters from Iwo Jima (Warner Bros.)
Little Miss Sunshine (Fox Searchlight)
The Queen (Miramax, Pathé and Granada)

I hate to say it, men Babel ser ju ut att ligga bra till och kan mycket väl bli årets Crash (jag ser särskilt fram emot ett eventuellt handlingssammanfattande dansnummer). Den enda andra jag hunnit se än är Little Miss Sunshine, även om jag redan hade Departed och The Queen på "måste se"-listan - för tidigt för att avgöra med andra ord. Och så måste man tydligen påpeka att Dreamgirls inte fick nån nominering i den här kategorin, det verkar alla amerikaner alldeles uppspelta över i alla fall.

Bästa regi
"Babel" (Paramount och Paramount Vantage) Alejandro González Iñárritu
"The Departed" (Warner Bros.) Martin Scorsese
"Letters from Iwo Jima" (Warner Bros.) Clint Eastwood
"The Queen" (Miramax, Pathé and Granada) Stephen Frears
United 93 (Universal and StudioCanal) Paul Greengrass

Scorsese måste väl vinna nu, oavsett om filmen är nåt att ha? Annars har jag ingen aning.

Bästa manliga huvudroll
Leonardo DiCaprio i Blood Diamond (Warner Bros.)
Ryan Gosling i Half Nelson (THINKFilm)
Peter O'Toole i Venus (Miramax, Filmfour and UK Council)
Will Smith i The Pursuit of Happyness (Sony Pictures Releasing)
Forest Whitaker i The Last King of Scotland (Fox Searchlight)

Det här är ju för pinsamt, jag har inte sett en enda av filmerna! Både Last King of Scotland och Half Nelson är såna jag bittert nog missade på grund av skolgång och andra trivialiteter under Stockholms filmfestival. Om akademin har de vanliga I heart Russel-tröjorna på blir det väl Will Smith - smörbyttan "Pursuit of Happyness" verkar ju följa i de sirapskladdiga fotspåren efter "klassiker" som A Beautiful Mind.

Bästa kvinnliga huvudroll
Penélope Cruz i Volver (Sony Pictures Classics)
Judi Dench i Notes on a Scandal (Fox Searchlight)
Helen Mirren i "The Queen" (Miramax, Pathé and Granada)
Meryl Streep i The Devil Wears Prada (20th Century Fox)
Kate Winslet i Little Children (New Line)

Igen: inte en enda sedd. Jag tror lite på Helen Mirren, The Queen verkar vara lagom glossig och classy för att tilltala de röstande. Eller Meryl Streep om de är på populisthumör.

Bästa manliga biroll
Alan Arkin i "Little Miss Sunshine" (Fox Searchlight)
Jackie Earle Haley i "Little Children" (New Line)
Djimon Hounsou i "Blood Diamond" (Warner Bros.)
Eddie Murphy i "Dreamgirls" (DreamWorks and Paramount)
Mark Wahlberg i "The Departed" (Warner Bros.)

Vore det inte grymt om Eddie Murphy fick en Oscar? Då kan det stå "Academy Award Winner" i alla sunkiga trailers för bodysuitkomedier han nånsin kommer att göra. Eller så kommer det inte alls bli förresten, om han vinner kommer hans karriär magiskt förvandlas till den karriär han borde ha, den där han aldrig trillade utför the slippery slope av "jomenvisst är jag snygg"-komedier som Boomerang, förbi The Nutty Professor ända ner till Pluto Nash. Jag har förresten inte sett Dreamgirls än, men jag har redan bestämt mig för att Eddie är fantastisk i den. Jag vill så gärna att han ska vara det; snälla Eddie, var fantastisk!

Bästa kvinnliga biroll
Adriana Barraza i "Babel" (Paramount and Paramount Vantage)
Cate Blanchett i "Notes on a Scandal" (Fox Searchlight)
Abigail Breslin i "Little Miss Sunshine" (Fox Searchlight)
Jennifer Hudson i "Dreamgirls" (DreamWorks and Paramount)
Rinko Kikuchi i "Babel" (Paramount and Paramount Vantage)

Oooh ooh, Adriana Barraza måste vinna! Jag avskydde i och för sig Babel, men det var inte skådespeleriet det var fel på, och hon var ju fantastisk! Nästan lika fantastisk som jag hoppas att Eddie Murphy är i... jaja, ni fattar.

Bästa manus efter annan förlaga
Borat Cultural Learnings of America for Make Benefit Glorious Nation of Kazakhstan (20th Century Fox) manus av Sacha Baron Cohen & Anthony Hines & Peter Baynham & Dan Mazer, Story av Sacha Baron Cohen & Peter Baynham & Anthony Hines & Todd Phillips

Children of Men (Universal) manus av Alfonso Cuarón & Timothy J. Sexton och David Arata och Mark Fergus & Hawk Ostby
"The Departed" (Warner Bros.) manus av William Monahan
"Little Children" (New Line) manus av Todd Field & Tom Perrotta
"Notes on a Scandal" (Fox Searchlight) manus av Patrick Marber

Satan, det här betyder ju att jag blir tvungen att se Boratfilmen trots allt! Don't get me wrong, jag har inget emot Borat (förutom möjligen hans extrema överexponering), det är bara att jag inte pallar pinsamhetshumor. Det är nätt och jämt jag överlever Fawlty Towers-repriserna, trots att jag kan dem utantill.

Bästa originalmanus
"Babel" (Paramount and Paramount Vantage) av Guillermo Arriaga
"Letters from Iwo Jima" (Warner Bros.) manus Iris Yamashita, story av Iris Yamashita & Paul Haggis
"Little Miss Sunshine" (Fox Searchlight) av Michael Arndt
Pan's Labyrinth (Picturehouse) av Guillermo del Toro
"The Queen" (Miramax, Pathé and Granada) av Peter Morgan

Låt det inte bli Iwo Jima i alla fall, Paul Haggis behöver inte mer hype. Babel vore även misslyckat eftersom den pannakakan till manus knappast borde belönas med något annat än bakläxa. Hmm, lite som Crash förra året då... (vaddå? jag, bitter?) Annars tror jag på Little Miss Sunshine i den här kategorin - man vill liksom ge den nånting, men samtidigt kan inte vem som helst få "bästa film". "Manus" brukar bli ett bra hörn att dumpa hypade indiekomedier i.

Jahapp. Ingen jag egentligen riktigt hejar på förutom i birollskategorierna, det känns ju lite avslaget. Tur att man har någon månad på sig att jobba upp entusiasmen...

Best.TV-fredag.Ever.

2007-01-20T15:32:00.000+01:00

Åh, vilken helkväll framför TVn igår! Efter att ha värmt upp med några avsnitt Friday Night Lights (som jag fortfarande inte riktigt fattat grejen med än, men är välvilligt inställd till) blev det Ugly Betty som jag som synes var tvungen att skriva om på en gång, en blivande klassiker till Scrubsavsnitt (my musical!), ett alldeles extra hjärtevärmande Earl och så lite vintage Jack Donaghy som grädde på moset. Jag kan inte minnas senast jag såg fyra TV-avsnitt i rad och alla överträffade mina förväntningar... Nu hoppas jag bara att nya Psych fortsätter trenden.

Betty mot nya höjder

2007-01-19T18:39:00.000+01:00

Vad har hänt med dialogen i Ugly Betty? I senaste avsnittet har plötsligt alla - inte minst Daniel (som i tidigare avsnitt ärligt talat varit lite halvseg) - plötsligt laugh-out-loud-roliga oneliners, finslipad timing och käftslängnings-sessioner som man snarare skulle vänta sig av ett Scrubs-avsnitt. Hjärnan bakom den dramatiska förbättringen får förmodas vara Jo Martino - en manusförfattare som inte skrivit för Ugly Betty innan och vars imdb-CV är rejält mager, men som förhoppningsvis kommer att göra mer väsen av sig framöver.

Hur som helst är det här precis vad Ugly Betty behöver: vass och skön dialog som en gång för alla kan få serien att hoppa från halvtrivsam slöunderhållning över till absolut klassiker-fållan. Would it be really childish of me to high five you right now?

Line of Beauty

2007-01-12T15:42:00.000+01:00

Har under veckan gjort något så sällsynt som att lydigt inställa mig framför TVn för att titta på en serie i realtid, nämligen BBC-lyxkaramellen Line of Beauty - hela tre kvällar i rad satt jag hypnotiserad framför burken. Längre än så är inte serien, men i och med SVTs generösa reprisvanor finns det gott om tillfällen kvar att titta för den som inte hann med.

Line of Beauty handlar om vackre, homosexuelle medelklasskillen Nick som har en talang för att skaffa sig rika och mäktiga kompisar. I seriens början ska han spendera sommaren 1983 i sin Oxfordkompis Tobys familjehem - ett stort lyxigt hus i Notting Hill tillhörandeTobys pappa: torypolitikern Gerald Fedden (oemotståndligt spelad av gamla Black Adder-räven Tim MicInnerny). Väl på plats visar det sig att det inte exakt är fråga om gratis boende: Nick förväntas agera känslomässigt skydsnät åt manodepressiva dottern Catherine. Detta tar han glatt på sig, eftersom Nick är en väldigt artig och tacksam kille - han får ju trots allt tillträde till Londons allra formidablaste överklasskretsar, och då får man inte vara tjurig.

Sommaren blir till ett år som blir till tre år till, under vilka följande ingredienser är ymnigt förekommande:
nervsammanbrott
korruption
kvick konversation
de allra bästa 80-talslåtarna spelade i bakgrunden
gay sex romps
kokain
Thatcherdyrkan
AIDS
tjusiga weekends på slott
smokingar
homofobi
arvtagare/erskor
stiff upper lips
snabba bilar
Henry James
pastellfärger

Allt detta kombinerat med riktigt bra skådisar och extremt tjusigt foto gör naturligtvis Line of Beauty till något du inte vill missa. Del 1 visas både i SVT 2 på söndag 00.10 och i SVT 24 på måndag 22.00.

Hur står det till med prioriteringarna?

2007-01-10T11:33:00.000+01:00

Höll på att sätta morgontéet i halsen när jag fick syn på DN Tv&Radios lista över 3 filmhöjdare i veckan. Rocky och Kniven i vattnet för all del, men Jägarna? Really? "Kjell Sundvalls Norrlandsepos får väl numera betraktas som en modern klassiker". Jo det stämmer ju. Om man byter ut "epos" mot "pekoral" och "modern klassiker" mot "galloperande kalkon". Jägarna är själva sinnebilden för pinsam svensk film: Fördomsfulla karikatyrer av lantisar, vrålande dramatenskådisar och ett manus som i bästa fall känns som ett mellanavsnitt av någon halvdassig polisserie - hu!

Andra filmer som går på TV i veckan, men som inte tog sig in på listan: Garden State, Mandomsprovet, Beetle Juice, Ben-Hur, Full Metal Jacket, Sideways och Barton Fink. I'm just saying.

Barnkultureliten

2007-01-09T13:57:00.000+01:00

I ett utbrott av den klassiska "Köp vad du tycker att folk ska ha, inte vad de önskat sig"-tradition som råder i den Axnerska familjen gav jag pojkvännen Time Bandits (en av min egna gamla favvosar) på DVD i julklapp. Vi såg den härom kvällen och detta kombinerat med att jag i dagarna ska köpa present till en nyfödd bäbis i vänkretsen fick mig att fundera över ett av mina favoritämnen: Vilken barnkultur vill jag föra vidare till mina egna eventuella framtida barn, eller för den delen syskonbarn och andra minderåriga i bekantskapskretsen?

Införstådd med faktumet att de små parvlarna antagligen knappast kommer att vara intresserade av min narcissistiska kulturskolning och att projektet därmed kommer bli en aning svårt att genomföra, har jag gjort följande lista:

För de minsta:

Sjörövarbok/skiva (bilderbok/skiva av Lennart Hellsing)
Upptäcker helt bestört när jag googlar att "Sjörövarskiva", Lennart Hellsings inläsning av sin finurligt rimmade upplistning av diverse råbarkade pirater, inte verkar existera längre. Heter CD-versionen något annat? Om den inte finns utgiven är det ju ett brott mot mänskligheten! Boken finns i alla fall att skaffa - jag får jobba på min högläsningsröst helt enkelt.

Goda' goda' (barnskiva av Jojje Wadenius med texter av Barbro Lindgren)
Innehåller klassiker som Mitt lilla barn (samplad av Ken Ring i låten Eld och djupa vatten), Jag vill ha en hund, en blå och Kråkbegravningen. Köper man guldkornsutgåvan (finns i en fyndlåda nära dig) får man dessutom med temat till Kalles klätterträd. Bonusinfo: Jojje var med i Saturday Night Lives husband under guldåren 75-85.

Doktor Kosmos (Popgrupp som jag räknar med ska ha hunnit göra minst en fantastisk barnskiva innan jag hinner bli mamma)

Den farliga resan (bilderbok av Tove Jansson)
Från bokrecension.se: "Flickan Susanna råkar ut för hemska äventyr tillsammans med Tofslan och Vifslan, Sniff och Hemulen och hans lilla hund. I sista sekund komer Tooticki och räddar dem i sin ballong." Allvarligt talat - vad mer kan man begära av en bok?

Med rötter i medeltiden (LP av Carin Kjellman & Ulf Gruvberg)
Ballader och folkvisor i frejdiga 70-talsarrangemang kompletta med blockflöjt, nyckelharpa och mysgitarr. Barnet kommer förhoppningsvis gilla de äppelkäcka melodierna medan jag får en nostalgitripp till min högstadietid då skivan, lånad av en fellow lajvnörds mamma med proggig skivsamling, gick varm hemma.

Fånigt men roligt

2007-01-05T22:06:00.000+01:00

Plötsligt blir det massor av inlägg efter flera veckor av torka. Kan det månne vara för att jag ska lämna in en uppsats om en vecka?

Hittade iaf en länk på Defamer till de två första avsnitten i världens bästa TV-serie - förutsatt att principen "om hallon är gott och saltgurka är gott, så måste de vara DUBBELT så goda tillsammans" stämmer...

Var tvungen att dela med mig.

Världens självupptagnaste TV-program

2007-01-05T17:15:00.000+01:00

Jag har alltid gillat Fredrik Lindström. Han är för all del lite smådryg, men det är ju hela poängen, och han har alltid kombinerat detta med vassa analyser och uppfriskande respektlöshet - men nu börjar jag tröttna.

Kanske är jag sönderakademiserad men är det inte lite småofräscht med allt snack om hur svenskar "är" i Världens modernaste land? Självklart är det tänkt som en humoristisk poäng att diskussionerna är så överdrivna men jag börjar ledsna rejält på att se herr Lindström pressa sina stackars expertgäster att dra de mest halsbrytande förenklade slutsatser baserade på historisk bakgrund eller språkstruktur parade med "allmängiltiga betraktelser" som vid närmare åsyn rätt så gravt vinklat utgår från den chica medelklass som de själva tillhör. Heder åt historikern Peter Englund för att han skeptiskt skruvar på sig eller ibland rent av klipper av Lindström med ett: "Jo det var en snygg analys. Den håller ju inte alls, men den är snygg."

Fjärran från subtiliteterna i Svenska dialektmysterier vallar annars Lindström med charterguideliknande effektivitet sina gäster i en skendiskussion där alla tankar och teorier pekar åt samma håll, och där han själv alltid får sista ordet. Någon i föräldrahemmet (mamma?) sade det bäst under julhelgen: Det är lite Herman Lindqvist-historiker över honom va?

Årslista: Favoritmänniskor 2006

2007-01-05T09:26:00.000+01:00

För att hedra de fiktionella människorna som drar mig till TVn vecka efter vecka blir det i stället för en bästa film- eller TVprogramslista en liten uppräkning av min favvosar från det gångna året (utan inbördes ordning):

Dick Casablancas (Veronica Mars)
I slutet av andra säsongen har Dicks pappa försvunnit och hans timida lillebrorsa har visat sig vara både mordisk och komplett vansinnig. Gör detta honom till en mjukare, känsligare ung man (á la Logan)? Inte då! Han strävar träget vidare mot den idé han så uppenbarligen är född till att personifiera: Världens odrägligaste (och roligaste) frat boy.

Deb Morgan (Dexter)
När Deb blir nervös, till exempel när hon ska våga presentera sin teori om att den eftersökta seriemördaren använt en bil med frysutrymme inför chefen och alla som lyssnar, blir hennes röst alldeles stötig och konstig, och hon lyckas bara få ur sig ett kväkigt "Ice Truck." Deb är mer The Office än NYPD Blue, och så pubertetsaviga, kalviga och allmänt fantastiska kvinnliga poliser är det sällan man ser på TV.

Jack Donaghy (30 Rock)
Mer (amerikanska) Office-referenser: Jack är helt enkelt den chef Michael tror sig vara. Eventuellt psykotisk men framför allt briljant: "I like you. You have the boldness of a much younger woman."

Butters (South Park)
Cartman må vara den uppenbara stjärnan i South Park, men mitt hjärta klappar för Butters. Är just färdig med säsong 6 & 7 och har därmed kunnat avnjuta hans överlevnadstrategier för situationer som meteoritanfall mot jorden såväl som att bli såld av sina föräldrar som husdjur (komplett med teddybjörns-onesie) till Paris Hilton. Boy Howdy!

Frank (Little miss sunshine)
Egentligen ska ju alla personer i hela filmen vara med på den här listan, men får bara en plats så blir det världens främsta Proustforskare vars stora kärlek lämnade honom för världens näst främsta Proustforskare.

Marc St. James (Ugly Betty)
I outfits som balanserar mellan chika och bisarra springer Marc runt på Mode-redaktionen med andan i halsen - tror han sig inte vara jagad av lönnmördare så har han någon ny diabolisk plan från sin chef Wilhelmina att genomföra. Mellan varven hinner han håna de mindre modebemedlade (oftast Betty): "The poor cow has no idea we only invited her so people could see she really exists. She's like a real-life Snuffleupagus -- only hairier."

Randal Graves (Clerks II)
Jag har ju på annat ställe ondgjort mig över Kevin Smith, men Clerks II var banne mig en av mina finaste filmupplevelser i år - Hela filmen är dessutom värd att se bara för Randals lustmord på LOTR -trilogin (som f ö Fredrik Strage refererar till i en hemskt rolig utskällning av barnvänlig fantasy i dagens DN).

Richmond (The IT Crowd)
The IT Crowd som helhet var underhållande men inte genialiskt, men så öppnade Jen dörren till serverrummet och Richmond tittade fram. Som en modern inkarnation av Neil från Young Ones lufsade han modlöst men vänligt omkring och spred Cradle of Filths evangelium till sina motvilliga medarbetare, och plötsligt lyfte serien till en helt ny nivå.

Ryck upp dig Aaron, jag hejar på dig!

2006-12-12T12:47:00.000+01:00

Jaha, så var Studio 60 över för den här hösten (det var ett tag sedan, men ändå). Jag har förstås följt den religiöst och jublat varje gång det kommit ett nytt avsnitt, men jag börjar så smått tycka att det är dags för serien att rycka upp sig. Den är förstås jättevälskriven (för det mesta) med roliga karaktärer och lagom mycket bita-på-naglarna och den är jättemycket bättre än det mesta som sänds på TV. Jag var faktiskt helnöjd - men så började jag titta på de gamla West Wing-delarna som går på Hallmark-kanalen och en känsla som jag lyckats förneka hela hösten blev plötsligt överväldigande tydlig; känslan av att hela Studio 60-serien präglas av en bekvämlighet och (vågar jag säga det?) trötthet som det inte finns ett spår av under de första säsongerna av WW. Det är som att en halvt utbränd Aaron Sorkin anstränger sig till sitt allra yttersta för att göra "Sorkin-TV". Det är inte konstigt att somliga kommentatorer inte varit övertygade om seriens kvalitet, det är som att varje scen präglas av en skugga av självmedvetenhet: "Vi spelar alltså i en Sorkin-serie ifall ni undrar." Jag menar inte att serien är självgod, utan att förväntningarna från alla håll ligger som en kvävande om än välvillig yllefilt över den och att det skiner igenom. Hela hösten har recensenter bevakat Studio 60, först med perspektivet "exakt hur genial och förväntningsöverträffande kommer Sorkins nya bli?" vilket sedan övergick i "Kommer den gigantiska besvikelsen läggas ner?" Inte konstigt att känslan i alla fall undertecknad associerar med Studio 60 är mild ångest! NBC gjorde sig ingen tjänst genom att blåsa upp premiären till årets TV-händelse och jag hoppas innerligt att Kjell har rätt i att förväntningarna från dem kan komma att sjunka. Mindre att leva upp till och (förhoppningsvis därigenom) mer experimentlusta - det vore det absolut bästa som kunde hända herr Sorkin. Studio 60 är bra nu, men han kan bättre - mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, Studio 60, Aaron Sorkin
Intressant?

Absolut sista festivalrecensionerna

2006-12-08T20:35:00.000+01:00

Nu är det såhär: Jag lovade högtidligt att recensera alla mina filmfestivalbesök, vilket ledde till extremt långdragna och tröttsamma inlägg. I ett sista försök att hålla mitt ord, få folk att se filmerna jag gillar, behålla någon tillstymmelse till värdighet och inte dö av uttråkning tänkte jag pressa in de sista filmerna i ett enda fler-kortrecensionsinlägg. Om du mot förmodan vill veta mer går det bra att kommentera eller maila, jag kan naturligtvis orera lika långdraget om de här filmerna som om några andra.

OSKULD (originaltitel: Quinceañera)
Vad: Stillsam amerikansk indie och Sundance-älskling om tonårsgraviditet och gentrification.
Se den om du gillar: vansinnigt stiliga straight-acting män, naturalistiska indies, bra tonårsskådisar, amerikansk latinokultur i allmänhet och Jaime Hernandez serier i synnerhet
Se den inte om du hatar: Pratiga filmer, filmer helt utan action
Personligt omdöme: Jag hör till alla "om du gillar"-kategorierna, så det var kärlek all the way. Visstja, och filmen är värd att se bara för Jesse Garcia - grabben är ju helt genial.
Möjlighet att se: Stor, den går på bio i Sverige just nu.

OFF THE BLACK
Vad: Om möjligt ännu mer stillsam indie om oväntad vänskap över generationsgränserna
Se den om du gillar: Nick Nolte, galet bra dialog, galet bra tonårsskådisar, konsekvens i historieberättande, osentimentala filmer
Se den inte om du hatar: Nick Nolte, filmer om griniga gubbar med spritproblem, filmer som till 90% utgörs av konversationer mellan samma två personer.
Personligt omdöme: Bra men knappast nödvändig att se. Det är iofs värt att notera att Trevor Morgan kanske är på väg att bli en av världens bästa skådisar (Nolte gör inte heller bort sig direkt).
Möjlighet att se: Har visats på diverse filmfestivaler men inte fått nån vidare distribution i USA. Dyker förmodligen upp på DVD så småningom - på bio i Sverige lär den knappast gå.

WRISTCUTTERS: A LOVE STORY
Vad: Inte speciellt stillsam indiekomedi och Sundance-älskling om livet efter döden för självmördare.
Se den om du gillar: Bittra ryssar, Rapport till himlen, Tom Waits, romantiska komedier med intellektuellt alibi, riktigt varmhjärtad film, GOB från Arrested Development, Shannyn Sossamon
Se den inte om du hatar: Patrick Fugit (ett högst teoretisk konstaterande - sådana männsikor finns väl inte?), självmordshumor, övernaturliga inslag
Personligt omdöme: Till skillnad från Off the Black en film som är helt nödvändig att se. För alla.
Möjlighet att se: Finns inte på DVD än vad jag kunnat hitta; kommer säkert så småningom. Går förmodligen att ladda ner, men en svensk biopremiär kan vara för mycket att hoppas på.

Andra bloggar om: Filmtips, Stockholms filmfestival, Oskuld, Off the Black, Wristcutters: a love story
Intressant?

Varning: förbittrande julkalender

2006-12-07T21:27:00.000+01:00

I dagens SVD Kultur kan man läsa en intervju med moderata statsbyggnads- och trafikborgarrådet Mikael Söderlund som skrivit ett öppet brev till SVTs vd Eva Hamilton. Är det de vanliga klagomålen om att SVT är vänstervridet som luftas? I och för sig, men den stora frågan är årets julkalender, som tydligen riskerar göra våra telningar till små bittra cyniker genom att ifrågasätta tomtens existens redan i första avsnittet. "När det gäller julkalendern tycker jag att man måste ha en tydligare målgruppsdiskussion", säger Mikael, och berättar skräckhistorier om alldeles för unga barn (eller kanske mest deras föräldrar) som efter exponering för sagda kalender skakats i sina existensiella grundvalar.

Det låter kanske som att jag tänker klaga på eller förlöjliga denne engagerade tittare och småbarnsförälder, men se det tänker jag inte alls göra! Utmärkt initiativ! Själv är jag inte uppfostrad med tomte och känner kanske därför inte heller riktigt hur vreden börja bubbla, men det är ju alltid grymt med människor som orkar jobba upp den här nivån av indignation över TV-program (vi är alldeles för få). Pluspoäng även för att han inte begränsade sig till de mer förväntade klagosångerna om Planeten (ensidig) och Fidel Castro-temakvällen (allmänt förkastlig).

Andra bloggar om: TV, indignation, Mikael Söderlund
Intressant?

TV-historia sker; Ingen antecknar

2006-12-06T18:35:00.000+01:00

Vad är det med kulturjournalistiken egentligen?

Etern är sprängfylld med nyskapande och välskriven TV-dramatik, komplett med suggestiva teman och mångfacetterade karaktärer - något som bryter mot all konventionell visdom (eller konventionellt förakt kanske jag ska säga). Är det i själva verket så att dussintittaren INTE föredrar att vila hjärnan med färdigvispad underhållning á la Baywatch, utan väljer tuggmotstånd i form av Six Feet Under eller The Office? Kan det (otroliga tanke) vara så att han eller hon inte är helt dum i huvudet? Serieskapare som Joss Whedon, Rob Thomas och Aaron Sorkin förutsätter att vi uppskattar intelligent skriven dramatik, och vi svarar genom att älska deras alster och köpa dem på DVD. "Men vänta", säger kanske du. "Det där är ju killar som skriver för en smal publik, och har svårt att får sina serier att stanna i sändning." Ok. Vad sägs om Lost, västvärldens kanske största TV-fenomen? Vi börjar bli vana vid den typen av kvalitet, men kom inte och påstå att du inte hade blivit fullkomligt förstummad om du slagit på TVn en torsdagkväll för tio år sedan och sett en sådan pilot.

Motkraften utgörs av en närmast reaktionär falang av deckarserier där till exempel CSI, Bones och Criminal Minds hör hemma. Stenhårt håller de fast vid sin antiintellektuella dramaturgi, sina platta karaktärer och sina högerpolitiska undertoner. De är som portföljteologerna, killar i 20-årsåldern som i tredelad kostym sitter och pluggar på Carolina innan de går hem till sitt studentrum med kungafamiljen på väggen. Vad är det för fel med att låtsas som att allt är som var förr? Då när vi visste hur allt funkade?

Det som gör mig mållös är hur de här båda typerna av serier ställs bredvid varann i media, att CSI och Lost utan djupare diskussion beskrivs som "två populära serier" (medan epokgörare som Buffy the Vampire Slayer kläs ut till någon slags barnserie och inte låtsas om alls). Det pågår ett kulturellt krig varje kväll i tablåerna, men vår enda reaktion som kulturintresserade svenskar verkar vara att motvilligt lära oss känna igen bokstavskombinationen HBO. Om tjugo år kommer det att skrivas påkostade coffee table-böcker och göras dokumentärfilmer om den här omvälvande tiden i TV-dramatikens historia, men själva verkar vi inte bry oss nämnvärt.

Andra bloggar om: TV, dramatik, kulturdebatt, journalistik, rants
Intressant?

Special Unit 2

2006-12-04T23:28:00.000+01:00

Hur dåligt självförtroende har en TV-kanal när det absolut första de säger i trailern för sin nya serie är att den är "self deprecating"? Just kidding. But not really, typ.

Andra bloggar om: TV, Special Unit 2
Intressant?

Kära sociologiska institutionen vid Uppsala universitet:

2006-11-29T17:14:00.000+01:00

Du kanske inte har märkt det, men de senaste veckorna har jag haft lite svårt att hålla entusiasmen uppe. Din statistik-kurs har prövat mitt tålamod - det är inte roligt att erkänna det, men jag har faktiskt öst galla bakom din rygg över upplägget i flera veckor. Försök förstå mig, det är faktiskt lite trist att vara tvungen att välja mellan sju olika ämnesområden beroende på vilka enkäter som finns tillgängliga på studentnätet, och sedan vara tvungen att skriva B-uppsats (i grupp dessutom) på samma ämne. Jag som ville skriva om rollspelsnördar! Saken blev ju inte bättre av att enkäten om människors upplevelse av ensamhet hade stora hål där enkätifyllarna inte orkat svara, samt inte funkar för ett antal av de olika typer av statistiska test som vi förväntas utföra. Kort sagt började jag känna mig lite... begränsad. Som att socialpsykologikursen bara är nåt slags menlöst bihang till siffernissarna på sociologin och AoP.

Vilken tur att det bara behövs ett litet mail (i det här fallet ett svar från uppsatshandledaren) för att ändra hela ens inställning:

Ensamhet är ett synnerligen intressant ämne och det borde någon skriva om. Jag skall fundera på eventuell litteratur, men spontant tänker jag på klassikern Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Den har ju en intressant koppling till socialpsykologin genom Johan Asplund och det han skriver om författaren i sin bok Gemanshaft och Gesellshaft. Jag funderar och återkommer.

Förlåt för allt gnäll de senaste veckorna (inte för att jag hade råg i ryggen nog för att trampa in på expeditionen och framföra det direkt). Min tro på kursen är återställd!

Puss och kram
/Teresa

Andra bloggar om: öppna brev, socialpsykologi, studiefrustration
Intressant?

Guerillaromantik på 1800-talet!

2006-11-29T16:00:00.000+01:00

Hade en sån där DVD-filmupplevelse igår som gör att man måste sitta och titta igenom allt extramaterial dagen efter och känner viss frustration över att själva filmen inte fortfarande håller på. Helt oväntat var det också: När jag och svågern hade uttömt underhållningsvärdet i att sitta och Beavis and Butthead-gnälla på Z-TVs hitparad och han frågade vilken av hans ännu osedda White Noise och Ned Kelly-DVDer jag kände för att slötitta på var min första tanke "vilken och vilken?"

Jag kunde inte avgöra mellan å ena sidan potentiellt pajjig Michael Keaton-thriller/skräckis och å andra sidan potentiellt segt Heath Ledger-kostymdrama, så han fick välja, och det blev Heath. Tack och lov för det! Ned Kelly visade sig nämligen ha allt man kan begära av en kostymrulle: Flammande klasskamp, onda engelsmän och en hel del smyga-i-skogen-med-gevär.

Historien är en klassiker i Australien: När irländska knappt 20-åriga bråkstaken Ned (FANTASTISKT spelad av herr Ledger) blir falskt anklagad för våld mot tjänsteman blir det åka av: Han springer till skogs med polarna, mamman sätts i fängelse i hans ställe, han själv blir fredlös och en summa pengar sätts på hans huvud - en summa som rusar upp till 8000 pund när han inte nöjer sig med att råna banker för egen del, utan passar på att bränna upp de lusfattiga irländska böndernas lånepapper (så att ingen vet vad de är skyldiga) när han ändå är igång. I ett försök att hindra den begynnande folkrörelsen som ställer sig bakom "the Kelly Gang" sätts alla som någonsin pratat med grabbstackarn i fängelse, men ingen säger ett ord eftersom deras arrenden hemligen betalas av bankrånspengar - plus att de alla är heligt uppfyllda av den hjärtevärmande stenhårda solidaritet som råder på låtsasartonhundratalet.

Alltså jag är en sucker för sådana här filmer. Jag himlar med ögonen när presidenten håller känslosamt tal i Independence Day, eller när Hugh Grant pratar om att han älskar "the person standing opposite me now... in the rain" - men ge mig ett tal om de förtryckta massorna och jag står upp och applåderar med tårar i ögonen och klump i halsen. Och tal blir det - i efterhand är det nästan svårt att förstå hur man kan pressa in så många klasskampiga och anti-imperialistiska oneliners (ibland snarare tenliners) i en enda film. Det är som Land och frihet fast med tuffare kostymer, mindre politiknörderi (även om det förstås också har sitt underhållningsvärde) och glammigare skådisar som dessutom inte gör bort sig en endaste en. Allvarligt talat, till och med Orlando Bloom är bra!

"Where will you go, Ned?" frågar de förskrämda statarna. "This country belongs to us," svarar Ned Kelly. "We'll go wherever we please!"

Andra bloggar om: Filmtips, populärkultur, popvänster, revolutionsromantik, Ned Kelly, Heath Ledger
Intressant?

Festivalrecension: Your life in 65 minutes

2006-11-28T15:14:00.000+01:00

Jag kan erkänna en sak med en gång: Jag såg aldrig klart Your life in 65 minutes. Efter en timmes tid fick jag nog och bestämde mig för att min tid var bättre utnyttjad med en promenad - Inte för att det är fråga om någon galloperande kalkon eller så, jag tyckte bara att om jag inte känner något som helst intresse för någon enda person i filmen efter en timme, så känns det inte som att det finns någon poäng med att pressa sig igenom en andra. Här vill jag tillägga dels att jag absolut inte har för vana att storma ur biosalonger (kan faktiskt inte komma ihåg någon enda gång jag gjort det) och dels att jag har träffat kompisar som är mycket intelligenta och vars smak jag respekterar som tyckte att det var en ljuvlig film (dessa människor tyckte iofs även att Sasquatch Dumpling Gang var usel, vad nu det kan tänkas betyda) så det är fullt möjligt att det bara var festivaltrötthet som drev mig - men jag tror egentligen inte det.

Vi tar det från början: Tanken var att jag skulle se Khadak, men på grund av att den fastnat i nån tull någonstans hade en visning av Your life... lagts in i stället, och eftersom jag kom rusande med andan i halsen från en annan visning med tre minuters marginal mellan filmerna hade jag inte hängt med i festivalinfon. Pratiga europeiska filmer är nu inte min kopp te från början, så räkna gärna bort min åsikt på en gång om du tycker att filmen verkar charmig - jag lovar att inte bli ledsen.

Filmen inleds med en monolog från den mysige huvudpersonen Dani om hur tvättmaskiner format hans livsfilosofi, och hur alla livets svårigheter kan sammanfattas med olika liknelser av typen "livet är som en röd strumpa i tvätten". Redan här börjat jag fatta misstankar om att jag hoppat i galen tunna filmmässigt, men jag bet ihop: den var trots allt inte dummare än en del repliker i Garden State, och den tog jag ju mig igenom utan att bli alltför förbittrad.

Mysiga Dani ska spendera en söndag med att träffa sina två mysiga kompisar, hänga på stranden, kanske kicka lite boll. När de upptäcker att en gammal klasskompis har dött och ska begravas bestämmer de sig för att gå dit. Väl på plats uppdagas det gradvis att det är en helt annan person med samma namn som dött - men inte innan Danis dramatiska ex visat sig vara den dödes flickvän, och Dani själv blivit betuttad i likets syster. Parallellt med den här handlingen går Danis funderingar om sin egen pappa som dött för ett antal år sedan.

Sedan följer en oerhörd massa snack. Snack, snack, snack. Dani och hans kompisar filosoferar om det ena och det andra, när inte hans kompis som är designer påpekar att nåt menlöst vardagsföremål "har cool design", ett återkommande skämt som skulle vara roligare om inte iaf alla designerwannabes som jag känner snarare brukar ondgöra sig över hur fula papptallrikar, strandhanddukar etc etc är.

Kort sagt: Jag får rysningar av krystat mysiga huvudpersoner i filmer. Mina tånaglar krullar sig av kvasiexistensiella prettomonologer. Jag går inte igång på lågmälda europeiska förväxlingskomedier. Dessa tre faktorer, tillsammans med det faktum att jag just suttit igenom två BRA filmer i sträck, var troligen anledningen att jag kände ett tvingande behov av frisk luft en timme in i filmen. Jag kan inte riktigt säga objektivt om det här är en film att se eller inte, men använd min recension som måttstock: Tycker du att jag verkar helt dum i huvudet kan du absolut gå och se filmen - annars kanske det är lika bra att låta den vara.

Andra bloggar om: Your life in 65 minutes, Tu vida en 65 minutos, Stockholms filmfestival, sågningar
Intressant?

Har jag dödat Firefox?

2006-11-22T18:00:00.000+01:00

Satt precis och skrev ett inlägg om min kommande spelning (det kommer) och skulle trolla fram länken till min demo. Vad händer? Jo, Firefox blir inte bara ledset och lägger ner, programeländet vägrar starta igen! Just nu sitter jag i Explorer och känner mig som en hjälplös tant som råkat radera hårddisken.

Böglobbyn

2006-11-21T13:04:00.000+01:00

Jag har sett de två första avsnitten av Böglobbyn och känner mig lite splittrad - men det är inget mot vad programmen i sig är. Ena stunden ett superfint porträtt av en uppgiven subkultursbög som inte gillar schlager, i nästa en fotbollskör som vrålar att SVERKER ÅSTRÖM ÄR HOMOSEXUELL så att han nästan blåser bort av vinddraget.

Böglobbyn har efter vad jag förstått som uttalad målsättning att få machoheteros att titta på tokroliga skojerier, och sedan liksom sudda lite i kanten på deras homofobi samtidigt. Man vill också kritiskt granska gayvärlden och ge en mer nyanserad bild än ett tre minuters inslag från Prideparaden. Är det bara jag, eller är det två ganska svårkombinerade anslag? Jag förstår att man inte vill göra "gaymosaik" där alla sitter och lägger huvudet på sned och tycker lika (och som inga mainstreamtittare följer) men mellanspelen med Sverker Åström kändes mest obehagliga - och inte ur någon homofobisynpunkt, det var mer det typiska "unga ironiska killen och gamla farbrorn som inte förstår skämten"-upplägget som störde mig (Se Fredrik & Filips samlade produktion). Att Åström hoppat av kan jag verkligen förstå - det är mer gåtfullt varför han ställde upp på koncept som "Du och jag står och pratar om att vi står på Bögatan en stund. Fattar du? BÖGatan! Kul va?" från början.

Problemet är kanske att allt som inte är straight är så osynligt i media - Det finns en extremt snäv bild av den homosexuelle (med E för det är tydligen inte en kvinna), vilket gör att förväntningarna på Böglobbyn, med en massa kända journalistnamn anknutna, skruvas upp till max. ÄNTLIGEN ska det bli ett RIKTIGT PROGRAM som skildrar tillvaron för bögar i Sverige. Dessvärre så bidde det en tumme: En halvtimme i veckan med fina små inslag inramade av en pinsamt flåshurtig Olle Palmlöf (som jag, kan tilläggas, brukar gilla stenhårt) har inte en chans att ge ämnet den uppmärksamhet det förtjänar. Det är i sådana här stunder som jag sitter och svär för mig själv att vi behöver MER public Service, inte MINDRE. Hur kan vi bara ha råd med en halvtimme bög-TV i veckan - och ingen annan sorts queerprogram ALLS?

Andra bloggar om: populärkultur, TV, queer, Böglobbyn, Sverker Åström, Olle palmlöf
Intressant?

Festivalrecension: The Sasquatch Dumpling Gang

2006-11-21T08:41:00.000+01:00

När jag var 16 år gammal hade jag och alla mina kompisar sett Excalibur och The Crow MINST två gånger (antagligen snarare tjugo) och "tidsenlig" (som i "medeltida") var ett standardord i vår vokabulär. Om något av det här ens låter vagt bekant för dig finns det stor chans att du kommer att älska The Sasquatch Dumpling Gang av hela ditt hjärta.

Gavin och hans kompisar Hobie och Maynard brukar träffas för att utkämpa envig med boffervapen och titta på film när inte deras liv förpestas av mobbaren Shane och hans bill och bull-liknande cronies, samt av white trash-grannen Zerk (spelad av Justin Long som tyvärr inte direkt är någon av ljuspunkterna, det känns mest som att han anstränger sig för hårt). Det är mycket som händer i filmen - gänget hittar äkta bigfootspår i skogen, Gavin ingår ett vad om hela sin videosamling med Shane, men kanske mest spännande av allt: Han träffar Sophie, som också gillar fantasy. Scenen där de rabblar upp sina favvofilmer (Ladyhawk och Dragonslayer nämns) är en av MÅNGA där jag bara ville springa in i filmen och nypa huvudpersonerna i kinderna för att de är så otroligt rara.

Tim Skousen som skrivit och regisserat filmen var förste regiass på Napoleon Dynamite, och det märks. Förutom att ett antal av skådisarna därifrån är med i olika roller och cameos har man ibland lutat sig lite mot Napoleon Dynamite-stilen på humor med crazy frisyrer, överdrivet sätt att prata osv . Not that there's anything wrong with that, men Sasquatch Dumpling Gang är som bäst när den gör sin egen grej: Ömsint realistisk nördhumor. De unga huvudrollsinnehavarna känns totalt trovärdiga när de försöker få rätsida på mysterier som vänskap, kärlek och närstridsteknik - att dessutom manuset tar dem och deras känslor på allvar gör ju inte filmen sämre direkt.

The Sasquatch Dumpling Gang är definitivt mer igenkänningshumor än "skratta åt nörden". Det finns inslag av wish fulfillment för både nördiga tjejer och killar (som får vara snygga respektive modiga), nåt som ur genusperspektiv kanske inte är sådär superfräscht men ändå är mycket svårt att bli sur på, eftersom det är så uppenbart att manusförfattaren verkligen älskar sina karaktärer och vill deras allra bästa - inklusive Sophie, som är mycket ömsint tecknad.

Jag försökte hitta en trailer för filmen, men det bästa jag lyckades gräva fram är det här lilla klippet. Man har såvitt jag förstått inte lyckats skaka fram distribution i USA än, men det går bra för den på diverse festivaler, så förhoppningsvis är det bara en tidsfråga - bandet till Napoelon Dynamite lär ju inte heller skada direkt...

Du har fortfarande chans att se The Sasquatch Dumpling Gang på Stockholms filmfestival, den visas både 24 och 26 november - hade jag haft möjlighet hade jag banne mig gått och sett den en gång till. Mitt tips är förstås den 26:e, när den visas i bekväma salong 1 på Saga och inte kårhuset "de stenhårda stolarnas land" Nymble.

Andra bloggar om: filmtips, Stockholms filmfestival, The Sasquatch Dumpling Gang, nördhumor
Intressant?

Festivalrecension: The King and the Clown

2006-11-18T21:36:00.000+01:00

Ligger långt efter med recensionerna nu, men det är väl bara att köra på... The King and the Clown, en av superstorsäljarna i Korea på senare tid, är en maffig kostymfilm med hög queerfaktor (mycket sånt har det blivit i bloggen på senare tid) som tilldrar sig på 1500-talet. Jang-sang och Gong-gil är gatuartister som uppträder med under-bältet-komedi och akrobatik för småslantar. Hur deras relation egentligen ser ut är lite tvetydigt: den vackra Gong-gil spelar kvinnoroller och har en klart otydlig könsidentitet - han kallas och kallar sig man men lever och behandlas av omgivningen som en kvinna: Det verkar till exempel mer vara regel än undantag att han utnyttjas sexuellt av rika män, något som Jang-sang i ridderligt raseri försöker beskydda honom från. I mina ögon verkade det helt uppenbart att de är i princip gifta, men andra har sett det som att de i stället har en intensiv platonisk vänskap.

Genom diverse ödets nycker (och Jang-sangs business sense) hamnar de båda clownerna som hovunderhållare hos den despotiske och tämligen infantile kungen, där de till sin fasa får bevittna spontana avrättningar av ministrarna de driver med ("vem vid mitt hov kan det vara som är förebild för mutkolven i sketchen? Kan det vara DU? *svärdshugg*"), en situation som inte blir behagligare av att kungen har ett gott öga till Gong-gil.

The King and the Clown utvecklas till ett hjärtskärande triangeldrama där Jang-sang och Gong-gil utgör två av parterna, och den hårda yttervärlden (i bland andra kungens gestalt) som ständigt försöker slita isär dem för att komma åt Gong-gil är den tredje. I Korea har queerbiten inte fått så stor uppmärksamhet, där är det mer demokratitemat som fått uppmärksamhet, och dess omåttliga framgång förklaras av en kommentator på imdb med att den dels visar det som skiljer den koreanska kulturen från till exempel japansk och kinesisk, dels att ämnet ligger rätt i tiden.

Visuellt är The King and The Clown precis så pampig och färgglad som affischen utlovar (jag rekommenderar f ö varmt att bildgoogla fram den mängd av andra stiliga publicitetsfoton som finns), det hela är otroligt tjusigt. Jag har egentligen inte något dåligt att säga om den över huvudtaget - det är en riktigt skön hjärta-och-smärta-och-lite-politik-mastodontfilm, som med fördel kan ses på stor duk. Och det är ju inte det sämsta.

Andra bloggar om: The King and the Clown, filmtips, koreansk film, Stockholms filmfestival
Intressant?

Festivalrecension: A Dirty Carnival

2006-11-18T20:13:00.000+01:00

Biyeolhan geori, som den heter på originalspråket koreanska, är den två och en halv timme långa berättelsen om Byung-doo, en knappt 30-årig kille någonstans i gråzonen mellan gängmedlem och wise guy. Som jag tidigare skrivit har den jämförts både med Heat och Goodfellas, och den senare känns som en bra mycket relevantare referenspunkt. Byung-doo är inte en hård snubbe. Han är flitig, arbetsam och lite småängslig, och jag blev allvarligt talat en aning chockerad när han plötsligt började slå folk sönder och samman med basebollträn - något han givetvis bara gör då och då när det verkligen behövs. Det som är lite roligt är att filmen INTE handlar om hur Byung-doo gradvis förhärdas (den filmen har man ju sett några gånger), istället plågas han filmen igenom av sin egen brutalitet, särskilt när han ser den genom sina laglydiga anhörigas ögon.

Samma imdb-kommentator som jämför A Dirty Carnival med Goodfellas kallar den för "a brooding type of film", och det är en rätt bra beskrivning. Vi får följa Byung-doo medan han jobbar sig framåt och uppåt i hierarkin, men det är inte direkt fråga om en sådan där rags-to-riches-moralitet där huvudpersonen blir superstjärna och sedan kraschar; i stället tuffar Byung-doos tillvaro på utan några nämnvärda förbättringar. För varje fiende han röjer ur vägen hoppar en annan fram, och om inte jobbet går dåligt blir hans mamma sjuk igen. Som om inte detta vore nog försöker en av hans gamla högstadiekompisar, numera filmregissör, pumpa honom på smaskiga historier från gangsterlivet för att fylla ut filmmanuset han jobbar på.

Så här två dagar efter att jag sett filmen är det många bilder som stannat kvar i huvudet, men framför allt två:
* Knivslagsmålet mellan Byung-doos killar och ett konkurrerande gäng. En helt makalös scen som verkligen känns som hämtad från historisk action á la Braveheart - det är två arméer med fotsoldater som möts fast med knivar och baseballträn i stället för svärd och sköldar, fjärran från "slick" Matrix-fighting. Svårt att förklara, men jaw-dropping grymt.
* De återkommande karaokescenerna där alla från superbossen till Byung-doos högstadiekärlek sjunger koreansk schlager mot kameran.

Skådespelerna är utmärkta, framförallt den helt galet bra huvudrollsinnehavaren In-seong Jo. Jag har ju noll koll på koreansk film och förväntade mig se en typ tre kilometer lång resumé med asiatiska storfilmer på hans imdb-sida, men icke - bara 8 produktioner, varav flera för TV. Efter ytterligare efterforskningar har jag fått intrycket att han just håller på att få sitt stora genombrott med A Dirty Carnival, så det är väl bara att hålla utkik efter honom i framtiden - och jag föreslår att du börjar med att se den här filmen.

Du har fortfarande chans att hugga den här på filmfestivalen, i skrivande stund finns biljetter kvar både till visningen 19:e och 21:a.

Andra bloggar om: populärkultur, film, Stockholms filmfestival, recensioner, A Dirty Carnival
Intressant?

Platt fall

2006-11-17T10:52:00.000+01:00

Jag var så nöjd, så nöjd med mig själv i morse. Trots att jag hade varit ute och slarvat till fyra på morgonen (filmfestivalpartaj etc) poppade jag som en glad gubben-i-lådan ur sängen på klockans första ringning 9.30, trippade in i duschen och var färdig att promenera till bussen 10.00 - jag hade till och med gett mig tid att köpa frukost innan första filmen för dagen (Open Window 11.00). Faktum är att jag var så äckligt nöjd med mig själv att jag var tvungen att på bussen sitta och mysa över hur organiserad jag var genom att fingra på mina olika filmbiljetter, lägga dem i ordning, riva av den jag skulle använda först och så vidare. Det var roligt, men jag kände att det fanns mer mysorganiserande att göra. Jag öppnade det andra facket i plånboken för att beskåda mitt fina festivalmedlemskort. Plötsligt blev det sådär som i Butterfly Effect när det kommer en massa minnesbilder i huvudet samtidigt: Jag såg mig själv lägga kortet i kjolfickan "för säkerhets skull" på väg in på Spy Bar, jag såg kjolen liggande på mitt sovrumsgolv medan jag själv traskade iväg till bussen. Och mycket riktigt: Fanns det livsviktiga kortet utan vilket man inte får komma in på filmerna i plånboken? Nejje.

I det längsta trodde jag att jag skulle hinna hoppa av bussen, åka tillbaka, hugga kortet och ändå hinna fram till bion i tid, men då hade jag inte räknat med att bussarnas schema inte är uträknat efter när Teresa klantar sig...
Summa sumarum: Jag erkänner mitt nederlag och sätter mig framför datorn hemma för att försöka reclaima morgonens fadäs genom att göra om den till en historia. Det finns förresten två andra ljuspunkter - dels hinner jag äta riktig frukost nu, dels var det filmen jag minst sugen på att se som jag missade. Till 13.30 är jag på banan igen, då är det The King and The Clown!

Andra bloggar om: filmfestival, missöden
Intressant?

Festival-lista: To see

2006-11-14T20:08:00.000+01:00

Så var det dags för filmfestival igen. I år har jag planerat hjälpligt, men i ärlighetens namn ska jag mest gå på filmer som råkar passa in i mitt skolschema snarare än att plocka de förväntade russinen ur kakan (även om mina "slumpmässiga" val tenderar gynna USA och Sydostasien). Det känns iofs som ett rätt schysst upplägg - glida runt mellan olika filmer, helt oförberedd på vad det blir är ju inte det sämsta sättet spendera några dagar på, och de mest hypade räknar jag med att jag ändå kommer att lyckas se, festival eller inte. Jag kommer att skriva om filmerna vartefter jag ser dem; här nedan följer en liten sammanställning till att börja med. Tycker du att imdb-informationen är skral finns reklamtexter på filmfestivalens hemsida.

Först filmerna jag definitivt ska se (biljetterna ligger och bränner i jackfickan as we speak):
1. Quinceañera (med den horribla titelöversättningen Oskuld) är den enda av filmerna som jag hade någon som helst förhandsuppfattning om - jag hade redan varit inne på apple.com och dreglat över trailern ett antal gånger när jag fick reda på att den skulle vara med på festivalen.
2. Beyond Beats and Rhymes: A Hip-Hop Head Weighs in on Manhood in Hip-Hop Culture. Lång pratig PK-dokumentär om hiphop? Ja tack!
3. The Sasquatch Dumpling Gang: Lättsam festivalkomedi om geeks och mytologiska monster - låter mkt charmigt, vi får väl se om den är nåt att ha i verkligheten. Wait a minute! Insåg just att Justin Long står högt upp i rollistan. Det artar sig!
4. Wristcutters: A Love Story. Kanske är det Rapport till himlen-associationerna som gör det, men så fort jag hade läst om den här amerikanska "indiefilmen" (Shannyn Sossamon och Patrick Fugit liksom, knappast nollbudget) om vad som händer efter att man begår självmord var jag tvungen att skaffa biljett.
5. A Dirty Carnival beskrivs som en koreansk Heat i den skamlösa festivalreklamen, och jämförs med Goodfellas på imdb. Vem vet? Kan vara nåt.
6. Open Window verkar vara klassisk amerikanskt pratig ångest-indie med Robin Tunney (som du sett på TV om du följer Prison Break, House, Bones eller NÅGON annan serie den här hösten). Ska mest se den för att jag hade en lucka i programmet på två timmar, men jag hoppas på att bli glatt överraskad.
7. T he King and the Clown: Koreansk, historisk miljö - varför inte.
8. Off the Black: Vad är väl en filmfestival utan en inkännande film om vänskap över generationsgränserna med over the hill-storskådis och ny up-and-comer, komplett med grovt språk (vilket imdb mycket riktigt varnar för), känslomässiga komplikationer och annat finkulturgodis?
9. Khadak: Övernaturligt om schaman i konflikt med militär övermakt på den mongoliska stäppen. What's not to like?

Sedan kommer vi till "ifall jag orkar/hinner"-listan som jag inte köpt biljett till än:
City of Violence
Luxury Car
Sons
These Girls

Slutligen: Filmerna som jag definitivt ska se, men INTE just nu - jag sparar dem till att titta på tillsammans med mina hederligt arbetande kompisar, som inte har tid med frivoliteter som att springa på festival.
Clerks II
The Fountain
Last King of Scotland
Little Miss Sunshine
Old Joy
The Pervert's guide to Cinema
Science of Sleep
Shortbus
Wall-Mart: The High Cost of Low Price

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, listor, filmtips
Intressant?

Babel: Jaha.

2006-11-13T14:47:00.000+01:00

Tog mig till slut iväg på Babel efter att samhällets samlade god-smak-krafter ägnat senaste veckan åt att tala om för mig att det var En Film Man Måste Se. När jag var på 21 Gram (av samma regissör) tyckte att den var helt okej, om än med lite väl starka underströmmar av Oscar-porr (nu GRÅTER Sean Penn! SE så han gråter!) så efter att ha lyssnat till den samstämmiga jubelkör som Babel genererat var jag beredd att bortse från min skepsis och låta mig svepas med i entusiasmen.

Så blev det nu inte. Vartefter filmen gick fann jag mig sitta i stolen och grubbla. Vad är meningen egentligen? Vad vill man att jag ska känna? Förstå mig rätt, jag menar inte att alla filmer måste ha ett Budskap, politiskt eller annat - men när jag går ut från bion vill jag ha en känsla av att det fanns en poäng. David Lynch är en hejare på det här - de flesta av hans filmer är ju inga under av rättfram informationsutlämning, ändå känns de meningsfulla och konsekventa. Jag kanske inte vet exakt vad som menas, men jag känner i magen att det finns en KÄRNA i filmen. Substans om man så vill.

Mina medbesökande vänner håller inte med mig om detta, de tyckte att filmen var tung och skitbra respektive har inte bestämt sig än, men för mig känns Babel som två och en halv timmes fluff. Inte så att jag hade önskat mer ångest, det är inte det - Iñárritu hade kunnat ösa på med hur mycket tårar, fejkblod och ond bråd död som helst utan att det ändrat något. Summan av kardemumman är att filmen inte handlar om nånting. Eller - det stämmer inte - den är ett hoppressat mischmasch av åtminstone tre olika filmer med helt individuella känslomässiga bottnar som var för sig skulle kunnat vara fantastiska, men tillsammans liksom slår ihjäl varann.

Det närmaste jag kommer att se något slags tema är den ibland återkommande nord/syd-problematiken (några av huvudpersonerna är marockanska fåraherdar, amerikanska turister respektive latinamerikanskt hembiträde) - det försäkrade mig mina vänner om helt beror på att jag har det i huvudet efter allt postkolonialplugg och inte alls är viktigt. Men vad handlar filmen om då - att det är hemskt ibland? Vad är det för ett jäkla ämne att göra en film om? Måla en tavla med ett gråtande barn i stället, det går snabbare.

Det finns ett gäng filmer som gjorts de senaste åren som är rent monstruöst överskattade: Mystic River är en, Crash en annan. Det de här filmerna verkar ha gemensamt är att biopubliken och vad som tycks vara den samlade kritikerkåren är helt förblindade av fint foto och goda skådespelarinsatser, som om huvudpersonens tonfall är det som avgör om en historia är värd att berättas eller inte. Jag är lika förtjust i bra skådisar som the next guy (i alla fall om det är fråga om minimalistisk finskådespeleri och inte Al Pacino som står och vrålar) men det räcker faktiskt inte. En film består av många faktorer: Manus (som i sin tur består av faktorer som dialog, dramaturgisk struktur, tempo), ljussättning, skådespelarinsatser osv osv. En film kan faktiskt inte bäras av att några av faktorerna är svinbra - ALLA delar måste hålla en viss grundnivå även om somliga är viktigare än andra.

Igår kväll fann jag mig sitta och längta efter Handlingens Enhet (ledsen för den långsökta länken - varför finns inte vettiga wikipediaartiklar om dramaturgi?). Jag väntade och väntade på ett slut som skulle motivera de vitt skilda historierna, och få dem att kännas åtminstone en aning mindre långsökta - men det hade jag ingenting för. Uppdelad i sina beståndsdelar hade Babel kunnat bli två underbara festivalfilmer och ett hyfsat njutbart vanityprojekt för Brad Pitt (och han är faktiskt en av de svinbra skådisarna jag refererar till) men tillsammans blir det bara... blaj.

Andra bloggar om: populärkultur, film, Babel, recension
Intressant?

Dagens rant: Låtsaskatolicism

2006-11-08T18:23:00.000+01:00

Nu kommer jag dragande med mer kvasireligiös irritation, men var om inte i en blogg ska man få utlopp för sådant? I alla fall. "Oh Father" som sjungs av Linda Sundblad: Vad är meningen? Jag hade gått och funderat ett tag på vad som driver svenskar att skriva en låt som så uppenbart spelar på ett katolskt kulturarv som vi inte har, men nu har jag haft det tveksamma nöjet att i diverse reklamintervjuer apropå nya skivan höra vad Linda själv har att säga om saken, och måste sluta mig till att det helt enkelt är fråga om rent textplagiat - minus någon som helst förståelse vad originalen egentligen handlade om. Madonna omtalas som en influens - själv hör jag helt ärligt bara "reklamradiomusik" när låten spelas, trots att jag brukar vara vänligt inställd till de mest skamlösa försök att casha in på oss 80-talssuckers - men magsurhet aside: Madonna skulle hellre skjutit sig i foten än gett ifrån sig en så dum text, och hon är ändå inte känd för sina stora litterära prestationer om man säger så.

Som grädde på moset ställer sig Linda tydligen helt främmande till att någon överhuvudtaget skulle kunna se onani som något skamligt eller det minsta pinsamt. "Vaddå, det är väl helt naturligt?" säger hon i en gratistidningsintervju, och berättar om att hon blev helt häpen när någon reagerade på att låten inte skulle vara lämplig att spela för barn. Kudos på din modernitet Linda, men varför har du med en textrad som
" I’ve been touching myself and I’m worried
is heaven still open for me?"
om du inte alls kan relatera till sex/religion/skuldfrågan? Jag är medveten om att jag låter som en nitpickande Lord of the Rings-nörd nu, men låten är liksom inte konsekvent. Vem tänker sig till exempel Linda och Tobias (Karlsson, som varit med och skrivit) att Gud ska be till?

Jag blir så trött trött trött på låtskrivare som inte tar nåt ansvar för innehållet i sina låtar, utan mest bara slänger ihop lite olika textrader som låter coola och som påminner om vad deras idoler sjunger om. Tusentals låtskrivare (inklusive sådana som skriver på Britney och kompani) lyckas ju spotta ur sig grymt catchy och någotsånär vettiga texter varje år - varför ska vi då behöva stå ut med sån här gärdesgårdsserie-kvalitet? Kom tillbaka Max Martin, allt är förlåtet...

Andra bloggar om: populärkultur, musik, rants, textförfattande, Linda Sundblad, Oh Father
Intressant?

Också du, min Reese/Ryan?

2006-10-30T23:22:00.000+01:00

Jag vänjer mig aldrig vid sånt här.

Andra bloggar om: populärkultur, kändisseparationer, Reese Witherspoon, Ryan Philippe
Intressant?

Fight the power, Jennifer!

2006-10-27T17:55:00.000+02:00

Som den trägna läsaren märker, har jag inte varit så aktiv på senare tid. Detta beror dels på brist på tillgång på TV-serier (min inspiration; min livsluft) pga flytt, men framför allt: Mitt schema vad gäller skola och fritidsprojekt, som har varit fullkomligt vansinnigt de senaste veckorna, och som kommer att fortsätta vara det fram till Allhelgonahelgen under vilken jag ska åka och leka medeltid med de andra geeksen i Camelot, för att sedan ÄNTLIGEN återgå till det normala med åttatimmarsdagar och minst tre blogginlägg i veckan. Vid den tidpunkten borde jag vara ifatt med TV-serierna också...

Idag har jag ingen direkt livsförändrande analys att komma med, men två roliga småsaker: I jakt på en tidningsartikel som kan belysa postkolonial teori (käck hemläxa från skolan) hittade jag ett inlägg på Defamer om Angelina Jolies försök att styla om sig till mulatt för filmen A Mighty Heart. Kommentatorerna var sådär nöjda med faktumet att en vit skådespelare som kan få alla roller i hela världen norpar en av få schyssta roller för icke-arier medan andra tyckte på andra sätt osv osv som det brukar vara på Det Värlsdomspännande Nätverket. Det fanns hursom helst en liten sidodiskussion som fick mig att småle: Tydligen var Jennifer Aniston inblandad i projektet på ett tidigt stadium och ville spela rollen som Mariane Pearl. Ok, roligt i sig, men sedan börjar folk diskutera om inte hon egentligen skulle vara ett bättre val än Angelina eftersom hon etniskt sett är grek - något som i ett antal sammanhang inte direkt räknas som "vit". Någon annan påpekade syrligt att Jennifer har blonderat håret och opererat näsan för att se mer WASPig ut osv.
Alltså det här är kanske inte så politisk korrekt, men jag tycker det är sjukt roligt att någon kan tänka sig Jennifer Aniston som minoritetsskådespelaren som säljer ut och viker sig för the white mans skönhetsideal - antagligen för att hon i mina ögon är den kanske vitaste personen på planeten...

En annan sak som får mig att flina är den här reklamaffishen för Grey's Anatomy (här i versionen som kan hittas på kanal 5s hemsida). Cheesy, tänkte jag först ointresserat när jag passerade den på väg till tåget, men sedan tittade jag en gång till och höll på att brista ut i skratt. Är det en bershon-min jag anar? Eller jag vet inte vad det är, men killen ser ju helt galen ut! Vem vid sina sinnens fulla bruk kan ha valt ut den här bilden? Den ledsna sucken han är mitt i, blicken som säger, jag vet inte vad... "Snälla, ta mig härifrån?", "Jag skulle inte ha gått till jobbet med feber?" Den gör mig lite glad varje gång jag ser den i alla fall.

Andra bloggar om: populärkultur, postkolonialism, Angelina Jolie, Jennifer Aniston, Grey's anatomy, Patrick Dempsey
Intressant?

Tyck inte illa om feministerna, de är jättesnälla! Och välsminkade!

2006-10-23T23:05:00.000+02:00

I min research för ett kårprojekt sprang jag på en smått otrolig intervju med Eva Lundgren i SvD från 2005. Bakgrunden är att hennes forskning angreps i samband med reportagefilmen Könskriget, och att hon sedan utsattes för vad somliga kallar sund kritik och andra kallar häxprocess. Klimaxet kom när Uppsala Universitet gjorde vad en av de inblandade efteråt kallade för en "kvasijuridisk granskning" som ändå till slut kom fram till att Lundgren inte fuskat eller fejkat forskning.

Nyhetsvärdet på det här är förstås lika med noll, men det var ett sånt där "men vad i...!"-ögonblick som jag kände mig tvungen att dela: I var och varannan mening har den välvilliga journalisten petat in less than subtila könsmarkörer, som visar hur mjuk och ickebitchig stackars Eva är. Hon förtjänar väl inte den här förföljelsen? Hon litar ju (som titeln på artikeln säger) på män! Du kanske tycker att jag är hysterisk, men kolla in följande citat:

"Om en stund kommer hon att skaka på huvudet, skrattande, eftersom hon tycker att påståendet är "totalt vansinnigt". Men först måste hon hämta kaffe och fatet med kakor. När hon, äntligen, sitter ner och jag artigt frågar hur hon mår efter tv-programmen om Könskriget /.../ börjar hon gråta. Inte dramatiskt hulkande. Mer stilla, sorgset./.../Eva Lundgren torkar tårarna ur sina välsminkade ögon och konstaterar att hennes sorg och frustration är förenad med skam."

Vad är detta egentligen, Husmoderns Allehanda? Mer och annan information än jag önskar läsa i en dagstidningintervju med en kontroversiell forskare hur som helst. Yikes...

Andra bloggar om: Eva Lundgren, Könskriget, tendensiös journalistik
Intressant?

My Super Sweet Misslyckade Socialisering

2006-10-18T23:22:00.000+02:00

Just när jag tror att MTV inte kan lura in mig i nåt nytt halvfördummande drämmer de till med "My Super Sweet sixteen", som handlar om obscent bortskämda amerikanska tonåringar i fart med att planera sina respektive sextonårsfester. På Pimp my ride-manér har varje avsnitt exakt likadant upplägg:

* Möte med festplaneraren
* Monologer om hur den här festen ska definiera personen i fråga ("I'll be remembered FOREVER")
* Monologer om vilken bil man MÅSTE få
* Tjat på föräldrar om bilen man MÅSTE få
* Tveksamhet från föräldrar till tonåringens (oftast fullkomligt vansinniga) bilval
* Traumatisk klänningsprovning
* Kackel med bästa kompisen över maktberusningen i att basa över en gästlista
* Utdelning av inbjudningar till de coola på skolan
* Bitterhet från de objudna
* Maximal exponering av huvudpersonens galloperande fåfänga/bortskämdhet (resor till Europa för att shoppa kläder förekommer)
* Sista minuten-trauma innan festen (klänningen PASSAR INTE!!!! Håret blir FEL!!!)
* Födelsedagsbarnets triumfatoriska intåg på festen (ofta buren i någon typ av bärstol av synbart förnedrade inhyrda skådisar)
* Feedback från gästerna (This is the coolest party EVER! eller Wow! She is so RICH!)
* Mingelbilder av sextonåringar i mycket dyra kläder som larvar runt planlöst i en festlokal
* "Surprise"-överlämning av just den vansinniga bil flickebarnet önskat sig
* Bild av pappan som ser märkligt tom ut när han ser sitt barn köra iväg med familjens besparingar i bilform

En större människa hade kanske kunnat titta på det här programmet en gång, konstaterat att det är otroligt enformigt samt uppenbarligen superkonstruerat (man undrar vilka manipulativa intervjutekniker som har kramat ur flickstackarna just de soundbites som får dem att framstå som kompletta jubelidioter) och lämnat serien åt sitt öde - men inte jag.

Varje gång jag råkar flippra förbi MÅSTE jag titta klart. Jag MÅSTE vältra mig i äckelkänslor över den obscena (jag upprepar mig, men det är det enda rätta ordet) slöserikultur som verkar löpa amok bland välbeställda familjer i USA. Jag MÅSTE förfasa mig över de ryggradslösa föräldrarnas "så länge hon blir glad"-uppfostran. Jag ryser av "älska att hata"-välbehag när tjejerna uttrycker den ena "socialisering gone horribly wrong"-klyschan efter den andra: "If my parents buy me the Escalade, then I'll know they love me".

Sociologiporr är vad det är.

Andra bloggar om: TV, MTV, populärkultur, dokusåpor, My Super Sweet Sixteen
Intressant?

Flytt; Kevin Smith

2006-10-16T01:40:00.000+02:00

Nu var det en evighet sedan jag skrev nåt här, men å andra sidan har jag hållit mig upptagen med andra saker, som till exempel lägenhetsflytt (usel ursäkt, jag vet). Egentligen var jag bara upptagen första delen av veckan, sedan drabbades jag av skrivkramp som sömlöst gick över i prestationsångest (eftersom jag verkligen borde väga upp mitt skolk med ett riktigt rökarinlägg). Vad hade jag ens att skriva om? Jag har läst en massa vansinnigt intressanta kurslitteratur-artiklar om populärkultur och postkolonialism, men de har ju inte något överväldigande allmänintresse direkt (trots det galloperande fåfängeprojekt denna blogg är, drar jag mig för att skriva om sånt som inte ens min allra närmaste umgängeskrets orkar lyssna på). Jag har inte sett några som helst bra TV-serier, eftersom flytten har satt mina hemladdningsrutiner helt ur whack och det jag mest retat upp mig på under veckan ("civil olydnand" i förhållande till TV-licens) är verkligen inte ett ämne som behöver avhandlas ytterligare. Vad gör man då? Jo, man gräver upp en gammal favoritrant och brister ut i den ännu en gång.

Såg om Dogma för några dagar sedan och drabbades än en gång av Kevin Smith-raseri - denna gång av en mild och välvillig art, eftersom just den här Kevin Smith-filmen är sympatisk och rolig, men det är ju omöjligt att se en utan att tänka på de andra. Om någon skulle be mig rangordna Kevin Smith-filmer (inte för att någon skulle göra det) skulle listan se ut nånting såhär:
1. Dogma
2. Jersey Girl
3. Clerks
4. Mallrats
(sen ett långt tomrum för att i det längsta skjuta upp att ens ta namnet på nästa film i min mun)
23. (brrr) Chasing Amy
(resten har jag inte orkat se)

Jag tycker inte illa om Kevin Smith som person, jag tycker dessutom att hans grungiga universum av och till är riktigt trevligt, men anledningen till att jag inte älskar Jersey-filmerna (och att jag inte hatar Jersey Girl) är en, och (nästan) en allena: Dialogen. Det är inte roligt med långa stolpiga monologer där man talar om Hur Det
Ligger Till. Det är inte ens roligt när det är Jason Lee som gör talandet. Clerks vandrar på en mycket tunn linje i den här frågan, och Chasing Amy är helt ute och cyklar. Jag får känslan av att Kevin alltid går runt med papper och penna när han är på fest, ifall han skulle säga nån kul grej som han och hans polare tycker är särskilt insiktsfull. Newsflash: det som låter som djup insikt om människans natur efter åtta öl brukar inte riktigt leva upp till den nivån i nykterhetens kranka blekhet. Det hjälper inte ifall monologen handlar om Hur Tjejer Är, Hur Killar Är, Hur Sex Är eller ens Hur Gud Är (men där kan man bli hjälpt av ett i övrigt roligt manus och charmerande skådisar). Och Gud hjälpe oss om det är Ben Affleck som pratar och ämnet är Hur Synd Det Är om Mig.

Vilket för mig till Jersey Girl. Jag stålsatte mig innan filmen - om det är en Kevin Smith-film som inte ens hans fans gillar, vad ska då jag tycka? Och med Ben Affleck (min nemesis) i huvudrollen? Detta kunde ju bara bli katastrof. Men icke! Filmen är ju inget oförglömligt mästerverk kanske, och moralkakorna regnar tätt - men den har något jag saknat i nästan varje annan Smith-film: Känsligt skriven dialog, som på ett vettigt sätt uttrycker karaktärerna.

Låt mig ge ett (långt och raljant) exempel på vad jag menar: När jag var yngre åkte jag på lajv. När man åker på lajv riskerar man alltid stöta på personer som har suttit på sin kammare och tänkt ut en Bakgrundshistoria med stort B till sin roll. Kanske var hans föräldrar förrymda lönnmördarslavar som tränade honom i De Mörka Konsterna. Kanske är han själv medlem i ett oerhört hemligt sällskap som bara jättecoola magiker och mörkeralver får vara med i. I vilket fall kommer du att veta allt om detta efter att ha suttit bredvid honom i tio minuter på värdshuset.
"Hmm", säger han först för att fånga din uppmärksamhet. Har du varit med förr faller du inte i att fällan att säga "förlåt?" eller nåt annat som kan tas som en inbjudan till exposition. Alltså krävs hårdare tag för att dra in dig.
"Det är en... ond natt inatt"
Vi det här laget stirrar du dig vilt omkring efter potentiella räddningsplankor.
"Det är inte så många här som... utövar De Mörka Konsterna?"
"...?"
"Det finns ju en del... föräldrar som lär ut Mörka Konster till sina barn innan de blir Upphunna av sin Mästare och Ihjälslagna."

Så känns personerna i Kevin Smiths filmer ganska ofta. De har för all del inte ett fullt så irriterande sätt att prata (punkt punkt punkt-grejen är rätt svår att toppa), men de har samma obetvingliga lust att förtälja förbipasserande sitt livs historia, sina innersta tankar och sin Motivation. Det är ett jättebra sätt att uttrycka sig för en standupkomiker. För en karaktär i en film? Not so much.

Jag förstår att det inte är något misstag Kevin gör. Jag förstår att det finns tusentals människor världen över som älskar hur hans karaktärer pratar - det finns säkert hundratals som lär in hans monologer utantill på låtsasamerikanska såsom fanboys har gjort med sina humoridolers alster sedan urminnes tider. Allt jag säger är att det är lite synd, eftersom det verkar som att det nånstans där inne finns en skicklig dialogförfattare som bara väntar på att hans onde tvillingbror - Kevin Smiths inre collegestudent - ska ta sig en tupplur så att han kan få komma fram.

Andra bloggar om: Kevin Smith, rants, prestationsångest

Heroes: nu börjar det ta sig!

2006-10-06T16:14:00.000+02:00

Jag sade ju tidigare att jag inte ville döma Heroes efter bara ett avsnitt, och det var nog rätt. Särskilt mot slutet av andra avsnittet började det titta fram ett och annat som inte känns som en omtuggning av någon annan serie, utan alldeles eget. Jag vill inte spoila om du inte har hunnit titta än, men slutet ändrade i alla fall mina förväntningar på serien fullständigt - jag har gått och funderat på det efteråt och ser fram emot nästa avsnitt mer och mer.

Det hindrar ju förstås inte att jag har lite klag också. För det första: Känns inte cheerleader-Claires pappa som en riktigt dålig cigarettmannen-rip? Särskilt när han får extra repliker att säga högt för sig själv så att ingen ska missa "undertexten" (övertexten?).

För det andra: Kan författarna vara snälla och inta några säsonger Veronica Mars så att de lär sig hur man paketerar romantisk spänning på ett snyggt sätt? Rob Thomas metod - att först i varje säsong grundligt visa varför leadsen absolut INTE kan bli ett par, för att sedan i all tysthet plocka bort hinder efter hinder - tål att studeras grundligt. Observera dock att den knappast funkar om man inte också lär sig bli att lite bättre på att peta in undertext. Den ganska pinsamma scen i senaste Heroes där man faller tillbaka på pajiga trick som att låta karaktärerna ramla på varann (!) för att etablera den (orimligt?) glamorösa forskaren och hans nya granne som ett möjligt par, visar rätt tydligt vilken nivå man befinner sig på för tillfället.

Andra bloggar om: Heroes, Veronica Mars, Rob Thomas, TV, TV-tips
Intressant?

Madonna omvänder Afrikas barn; tar ev med några hem

2006-10-05T12:13:00.000+02:00

Någon som har läst boken Cause Celeb? Gör det. Sedan kan du läsa den här artikeln från Defamer och skratta till du gråter, alternativt stirra tomt framför dig i total förtvivlan om mänskligheten.

Andra bloggar om: Madonna, Kabbalah, adoption, neokolonialism, Cause Celeb

Ugly Betty: Oväntat surrealistisk

2006-10-04T17:06:00.000+02:00

Jag skulle inte ha laddat hem Ugly Betty själv, men när den låg där, redo att tittas på, kunde jag inte låta bli. Varför Johan hade laddat hem den till att börja med är ju en gåta, men jag är inte den som skådar en given häst i munnen. Ursprungligen är serien en colombiansk telenovela, som Salma Hayek i egenskap av producent har stöpt om i amerikanskt format (hon har även en cameo som skådespelare i en telenovela som står på i bakgrunden ibland, typ som Invitation to love i Twin Peaks).

Ugly Betty handlar hursomhelst om en chikanotjej (America Ferrera från Real Women have Curves) som med vass hjärna, varmt hjärta och absolut noll fashion sense försöker ta sig fram i tidningsvärlden. Genom diverse ödesnycker och internpolitik hamnar hon mitt i smeten, som personlig assistent till Modes (läs: Vouges) pinfärske chefredaktör. Ungefär samma innehåll har jag lyckats få ut av trailern till Djävulen bär Prada (har inte läst boken, är inte en chick lit-person), så det jag förväntade mig var nämnda trailer utdragen till en halvtimme.

Till stor del hade jag rätt, även om det är gjort på ett trevligt sätt och med - vad jag fördomsfullt förmodar - skarpare klassperspektiv. Något jag inte hade väntat mig var dock små Zoolander-ögonblick! Nu ska vi inte överdriva, det är fortfarande en tjejig underdogkomedi typ Bridget Jones till 90%, men korta stunder glider scenerna över i nån slags fashion-variant av Inspector Gadget där herr Mugatu skulle passa in utan problem. jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här, eller om serien i stort - men vi kan väl säga så här: Jag kommer att fortsätta titta, så får framtiden utvisa om det blir ett guilty pleasure eller en officiell älskling.

Andra bloggar om: TV, nerladdningstips, Ugly Betty, Chick Lit
Intressant?

I väntan på Coraline-filmen

2006-10-02T20:06:00.000+02:00

Det händer då och då att jag frågar mig: Hur går det med Coraline-filmen egentligen? Till exempel gjorde jag det häromdagen, och gled förbi imdb-sidan där jag hittade den här fina bilden. Den har funnits att hitta sedan i våras, men jag hade i alla fall inte sett den innan, så det finns det säkert fler som inte har gjort.

"Meh! vad är Coraline för film då", frågar sig vän av ordning. Jo: Neil Gaiman är en fantasifull författare som kanske är mest känd för de klassiska och mycket artsy Sandman-seriealbumen. På senare år har han skrivit romaner och barnböcker, varav en av de absolut bästa är Coraline; en extremt suggestiv historia om en elvaårig tjej som fastnar i en läskig spegelvärld befolkad av kopior av hennes föräldrar och grannar. När jag läser sådana här böcker brukar jag bli lite ledsen för att jag inte fick uppleva dem som liten, men jag misstänker att jag hade blivit traumatiserad för livet om jag hade gjort det med den här - trots att Gaiman själv hävdar att det egentligen bara är vuxna som tycker att den är otäck.

Hursomhelst: Just nu håller Henry Selick (som regisserade Nightmare before Christmas) som bäst på att göra en animerad filmversion av boken. Coralines röst görs av Dakota Fanning, den Andra Mamman (personen på affischen som inte är en elvaårig flicka) görs av Teri Hatcher och Jennifer Saunders och Dawn French är också med på ett hörn. Först blev jag lite putt på hela Teri Hatcher-idén (är inte något fan direkt), men när jag tänker rätt på saken får jag ju medge att det verkligen är rätt person på rätt plats (Titta på bilden igen om du inte förstår vad jag menar). Filmen har premiär någon gång 2007, så du har gott om tid att lägga vantarna på boken innan dess. Trevlig läsning!

Här är förresten några länkar jag inte orkade jobba in i brödtexten, men som är väl värda att kolla in:
* Ett gäng italienska designstudenter har gjort en (spoilerfri) trailer för boken.
* Animationsstudion Laika har information om filmen på sin hemsida. Detta är för övrigt ett företag att hålla ögonen på framöver...

Andra bloggar om: boktips, filmtips, film, Coraline, Neil Gaiman, Teri Hatcher, Henry Selick, animerad film
Intressant?

Waaaaah!

2006-10-02T18:21:00.000+02:00

Just nu pågår på MTV den ultimata skrik-TV-hybriden. En familj vars hus blir omgjort av Extreme Makeover: Home Edition är av någon anledning gäster på TRL. De får titta på en videoskärm när han den där gräsliga programledarmänniskan står och skriker en stund. sedan får de se när grävskoporna börjar hugga i deras hus - då börjar de skrika själva (sådär som man ska göra när man är med i Extreme make Over: Home edition) . Vid det här laget är TRL-kidsen så exalterade att de faller in i sin instinktshandling: hysteriskt skrikande. Jepp, vår kultur står på sin topp...

Andra bloggar om: TV, hysteri, kulturskymning
Intressant?

Politisk identitet

2006-09-29T16:12:00.000+02:00

Satt just och surade för att jag inte fått den roliga politikutmaningen som Marta hade i sin blogg i går. Tur att lillebror tror på direkt aktion. Varning för galloperande inkonsekvens med länkandet förresten. Hälften är från svenska, hälften från engelska wikipedia. Inte snyggt...

1) Politisk ideologi du förespråkar?

Ajaj, det här är ju en het potatis, jag är alltid rädd för att missa någon galen grundtes i ideologier jag skriver under på... Frihetlig socialism får jag väl säga. Jag tror inte att staten någonsin kan verka för arbetarklassens intressen, vare sig nu eller efter någon revolution - makt korrumperar, som min liberala mamma brukar säga... Den enda lösning jag kan se är en (högst teoretisk) radikal fackföreningsrörelse, som inte skriver under några saltsjöbadsavtal.

2) Politisk ideologi du föraktar mest?

Compassionate conservatism känns ju inte så hett direkt... Fast näej, konservatism i sig är ju ändå en intellektuellt hederlig ideologi även om jag inte tycker att den är bra. Nationalism däremot, det är ju faktiskt bara trams. Och satanism, även om det kanske inte är en ideologi - snarare en ursäkt för mobbade som tröstar sig med maktfantasier istället för att göra en vettig analys av sin situation. Snacka om opium för folket...

3) Materialist eller idealist?

Materialist, och jag blir lika förtjust varje gång jag inser att farbror Marx och de sociala konstruktivisterna inte egentligen säger emot varann. Vaddå, gör dom det? jag hör inte! LALALALALALA!

4) Plikt- eller konsekvensetik i politiken?

Ehm, nu känner man sig obildad... Snabbläste på lite, och får ju säga att konsekvensetik låter mer lockande, fast det känns som att jag inte riktigt är hemma i diskursen som det så fint heter. Jag tror i alla fall inte att det finns absolut rätt och fel, och när man börjar vifta med för storslagna idéer känns det som att man börjar promenera iväg åt Mao-hållet. Not that there's anything wrong with that (eller joo, det är det).

5) Politiskt uppvaknande?

Min tid vid fina musikklasskolan Fryxellska har gett mig gott om ammunition för det så kallade klasshatet, men jag tänker framför allt på en incident: Vid ungefär 12 års ålder upptäckte jag att inte alla köpte mat för barnbidragen som min familj. Frida i min klass till exempel, hade föräldrar som SATTE IN HELA BELOPPET PÅ ETT SPARKONTO som hon sedan skulle få tillgång till när hon blev vuxen, för att köpa en trevlig lägenhet eller så. I samma veva pratade Alf Svensson om att man absolut inte ska ha behovsprövat barndbidrag eftersom det är så hemskt för de fattiga barnen, han mindes minsann hur pinsamt det hade varit att ha "fattigvårdsskor" på sig. Mina slutsatser: 1) Om rika och fattiga har samma bidrag (eller skatter för den delen) blir det orättvist. 2) Alf Svensson är inte klok.

Redan innan musikklasserna hade jag dock haft ett dramatiskt uppvaknande av det feministiska slaget: När jag var 9-10 år brukade jag åka på kyrkans allåldersläger. Lägren hade roliga teman som "Ronja Rövardotter" och "Bilbo", och man fick klä ut sig, tillverka boffervapen och träffa de stora, farliga från Forodrim. Anyway. Ett år var temat "Kung Arthur och runda bordet" - goa grejer tänkte jag, jag gillade riddare och medeltid. Jag såg särskilt fram emot aktiviteten att få måla en sköld - men guess what? Det var bara POJKARNA som fick måla sköldar, flickorna skulle tillverka PRINSESSHATTAR! Det här var början på en flera år lång strid med ledarna. Det där med sköldarna lät jag passera (jag tillverkade ett tufft banér med ett bredsvärd och glittrande stjärnor i stället), men när det kom till lägrets final tappade jag koncepten totalt. Då hade det införts dubbning, alltså att de lägerdeltagare som visat sin lojalitet genom att vara med på minst två sommarläger i en högtidlig ceremoni blev utnämnda till riddare av runda bordet och fick sina namn inskrivna på en snirklig lista. Sade jag "lägerdeltagare"? Jag menar förstås POJKAR! Flickorna fick sitta bredvid i sina dumstrutar/prinsesshattar och titta på. Nu blev jag förstås helt galen och skällde ut stackars Len, som inte var så haj på det här med könspolitik, efter noter. Året efter smilade han glatt och sade att nu hade de ändrat reglerna, så nu skulle jag nog bli nöjd. Så vad hade ändrats? Jo efter den högtidliga dubbningsceremonin, när pojkarna som kvalificerat sig hade fått gå fram i ett särskilt led och göra en massa coola riddargrejer, viftade kung Arthur generöst med handen och förklarade att alla tjejer från och med nu var PRINSESSOR AV CAMELOT. Jag trodde jag skulle få hjärnblödning där och då. Mina slutsatser: 1) De här prinsesserierna bara distraherar oss tjejer medan killarna sticker iväg och gör alla roliga grejer. 2) Vuxna vet inte alltid bäst. 3) Man kan inte räkna med att nån som bestämmer ska se och lösa problemet om man inte bråkar (och ofta hjälper inte ens det).

6) Politisk detour?

Jo, men inte någon särskilt medveten sådan - även denna gång handlar det om kära gamla Fryx (herregud, den skolan alltså): I kommunvalet 1990 (måste det varit) beslutades det att Fryx skulle läggas ner. De uppbragta musiklärarna pluggade in snyftiga körsånger med oss storögda barn av typen "Vem kan skiljas från skolan sin utan att fälla tårar" och marcherade ner med oss till stadshuset där vi fick stå med plakat med texter som "Ni (s)(v)ek oss" och sjunga änglalikt. Jag är hyfsat säker på att vi blev lärda att argumentera för varför moderaterna är bättre politiker och finare människor än vänsterblocket, men jag minns det ganska vagt eftersom jag i den åldern inte hade en blek om vad som var skillnaden mellan vänster och höger i politiken - det var nåt slags ideologiskt val som våra föräldrar gjorde, att uppfostra oss i ett politisk vakuum - solidaritet och broderlig kärlek bredde de dock på brett med enligt sin kristna övertygelse (och se vad det ledde till).

7) Enskild person som påverkat dig politiskt?

Den första person som poppar upp i mitt huvud är ju givetvis Erik Holmdahl. han var min bästa kompis och pojkvän under en massa år och har en av de briljantaste hjärnorna och starkast flammande engagemangen jag någonsin stött på. Under sin tonårstid var Erik arg på olika saker nästan jämnt, och antingen var man med honom eller mot honom - sånt lär en ett och annat om både politisk teori och ens egna åsikter. Mattias Pettersson är ju en annan agitator i vänkretsen, men dels umgicks jag inte med honom riktigt lika intensivt under de formande åren, dels är han liksom inte lika konfrontativ i stilen som Erik. By the way så ingen misstolkar: detta skrivs med maximal kärlek - Erik, du vet att du är grym :)

8) Bok som påverkat dig mest politiskt?

Jag är ingen stor läsare av politisk litteratur... Men vänta, det är ju inte en bok utan en film! Heathers förstås! Otroligt skarp analys av socialt maktspel i form av laugh-out-loud-rolig high schoolkomedi om självmord. Den vässade till en del saker jag redan kände på mig, och gav mig en hel del nya idéer dessutom. Det personliga är definitivt politiskt...

9) Största bristen i den politiska ideologi du förespråkar?

Att medförespråkarna ofta är gummistövelbärande poeter som är emot bilismen, vilket leder till vissa problem med trovärdigheten.

10) Viktigaste enskilda politiska frågan?

Att folk måste sluta låtsas som att klassamhället inte finns.

Jahaja, skicka vidare... Jag säger väl Tobias, Puff och Anders P.

Andra bloggar om: politik, enkät, ideologi, identitet
Intressant?

Låttips: hiphopsoul med skön groove

2006-09-29T09:19:00.000+02:00

Ok, den här kommer direkt från Idolator och jag har ingen som helst egen vinkel, men har jag lyssnat sju gånger i rad och kan inte motstå att dela med mig... Den får mig att tänka på den där gamla "bättre musik"-skivan som man fick om man prenumererade på tidningen bibel nåt år - skulle passat perfekt in mellan Raphael Saadiq och Faith Evans. Har förresten ägnat en stund åt att försöka hitta hela videoklippet som stillbilden ovan är hämtad från (folk säger att det ska vara bra), men har inte haft nån framgång än - hjälp mottages tacksamt.

Anyway: Shooter med Lil' Wayne och Robin Thicke.

Andra bloggar om: Lil' Wayne, Robin Thicke, låttips, musik, hiphop, soul, Raphael Saadiq, Faith evans, tidningen bibel, bättre musik
Intressant?

Heroes: Vad exakt är grejen?

2006-09-28T16:13:00.001+02:00

Heroes är en sådan där serie som jag sett fram emot att provsmaka, men inte vågat ha för höga förhoppningar inför. Konceptet lät lite som X-men blandat med Unbreakable - ganska sympatiskt med andra ord - men den idé är ju inte skapat som inte kan saboteras med ett kasst utförande, så jag höll nere på entusiasmen.

Nu har jag tittat, och omdömet är: Jovars. Gott om sympatiska karaktärer, lite lovande plotlines och fina dramatiska bilder som gjorde en sugen på mer. MEN (och ett sånt finns det ju nästan alltid). Som jag ser det har serien ett stort problem: Takten på informationsutlämning (jeez, det måste finnas ett bättre ord för det där). Piloten inleds med pampig musik och följande text på svart bakgrund:

"In recent days, a seemingly random group of individuals has emerged with what can only be described as 'special' abilities. Although unaware of it now, these individuals will not only save the world, but change it forever. This transformation from ordinary to extraordinary will not occur overnight. Every story has a beginning."

On the nose, någon? Alltså lite mystik kan man väl försöka behålla? Sedan följer en genomgång av ett ganska stort antal personer och deras upptäckt av sina krafter, och det går undan: killen med time/spacekrafter måste först tänka så att det knakar för att få tiden att gå bakåt några sekunder, men en timme senare teleporterar han sig lite varstans utan problem.

Det körs samma grej som i Lost med de långsökta kopplingarna mellan olika karaktärer, vilket jag i sak är helt för - men hade man dött av lite subtilitet? Jag vill inte veta hur ALLA är kopplade till varann i första avsnittet! Det kan säkert hända att det är något helt annat som är centralt i serien och man bara vill beta av superhjälte- och magiska kopplingar-temana så fort som möjligt, men vad är då det viktiga? Min skräckvision är att det har suttit nån kostym och bestämt: "Joråsåatte grabbar, verkar ju skitbra det här, men ni måste fatta att TV-tittare är dumma. Dumma som tåget. Vi kan köra alla de här crazy grejerna ni vill ha, men då ska det vara på ett sätt så att alla fattar."

Jaja, det är lätt att vara hård bara efter ett avsnitt, och första intryck stämmer ju inte alltid (såpass mycket har jag lärt mig av Scrubs). Kanske är det så att det är något helt annat som är grejen med Heroes, och att jag är så fast i mina associationer till Lost och Unbreakable att jag så att säga inte ser skogen. Även om det inte är så, kanske det i alla fall var ett not-quite-perfekt pilotavsnitt som ändå inleder en helt okej dramaserie, det fanns ju faktiskt ett antal scener som var mycket lovande - hela plotlinen med cheerleadertjejen är till exempel helt förtjusande: Den innehöll inte bara tonårsavigt tjurande mot hela superkraftkonceptet, utan även rejäla äckeleffekter: "Vaddå, sticker mina blodiga revben ut ur tröjan? Men åååh. Vad pinsamt."

Mer sånt, mindre nerkörande i halsen av information (och snälla låt inte den annalkande katastrofen vara ett terrordåd) så kommer jag och Heroes komma överens alldeles utmärkt. Och om det dessutom visar sig att den har dolda djup, så mycket bättre.

Andra bloggar om: TV, populärkultur, Heroes, X-Men, Unbreakable, recensioner, pilotavsnitt, Lost, cheerleaders, superhjältar
Intressant?

Tack Gud för Weird Al

2006-09-26T19:04:00.000+02:00

Ibland känner man sig lite trött och stressad efter att ha sprungit på hetsjakt efter kurslitteratur hela dagen och inte fått nåt vettigt gjort. Då kan man verkligen behöva en elvaminutersparodi på R.Kellys svulstiga hiphopera-pekoral "Trapped in the Closet". Vilken tur att Weird Al Yankovic finns (och att Idolator länkar till honom). Och vilken tur att han börjat specialisera sig på R'nB inklusive falsettwailande och känslig pratsång! I swear to God, det här är det bästa jag hört på länge. Ett litet litet smakprov (läs hela den lååånga texten här och jämför gärna med det smått ofattbara originalet):

So we head out the front door
Open the garage door
Then I open the car doors
And we get in those car doors

Put my key in the ignition
And then I turn it sideways
Then we fasten our seat belts
As we pull out the driveway

Then we drive to the drive-thru
Heading off to the drive-thru
We're approaching the drive-thru
Getting close to the drive-thru!

Almost there at the drive-thru
Now we're here at the drive thru
Here in line at the drive-thru
Did I mention the drive-thru?"

Som om inte detta skulle vara nog kan man glida in på Als Myspacesida och lyssna på Ridin'-parodin "White and Nerdy" (som Chamillionaire f ö själv tycker är svinbra - han menar att Weird Als flow gör Krayzie Bones vers alldeles utmärkt rättvisa).

Andra bloggar om: Weird Al Yankovic, R. Kelly, Trapped at the drivethru, Trapped in the closet, parodier, humor, musik, populärkultur, hiphop, Rn'B, Chamillionaire, Ridin, White and Nerdy, Krayzie Bone
Intressant?

Bad form, Sorkin!

2006-09-25T23:32:00.000+02:00

I det senaste avsnittet av Studio 60 on the Sunset Strip låter manuslegenden Aaron Sorkin (i Sverige mest känd för Vita Huset) en av komikerna ondgöra sig över bloggares oförtjänta makt:

"The New York Times is going to quote Bernadette so the people can be heard and the Times can demonstrate they're not the media elite. I preferred when they were the media elite. I'm a fan of credentials! I've spent the last five years living a Roger Corman film called Revenge of the Hack."

Är det bara jag som tycker att det här låter lite sådär fräscht? Bloggande är ju ett av de få forum som faktiskt (i alla fall än så länge) styrs av innehållets kvalitet och inte av hur mycket pengar som blåses in i marknadsföringen. Det finns en anledning, och en anledning allena att läsa en blogg: intressant innehåll. Om man som den fiktionella Bernadette är så inflytelserik att New York Times ringer en för att be en kommentera i TV-frågor finns det bara en vettig förklaring till det: Bernadette har en ohygglig massa läsare. Ohyggliga massor av läsare får man inte på att vara en hack, end of story. "Usch och fy för sådana där amatörer som inte lärt sig hur det funkar. De borde lära sig veta hut tycker jag!" säger Aaron surt, och drar till med ett riktigt vasst skämt om att bloggare sitter och skriver i pyjamas.

Killen har ju förstås brottats med internetskribenter förut. Förutom hans drogproblem, som i flera år varit kalasgodis för den speciella typ av branschinsatta skvallerbloggare som florerar i USA , har det på senare tid dragit igång en helt ny våg av Sorkin-bashing. Många har varit less than impressed av den nya seriens innehåll, men framför allt har marknadsföringen fått skäll. Jag har ju skrivit förut om fiktionella bloggar, och just detta grepp har något ljushuvud på NBCs marknadsavdelningen begagnat sig av. Vad är det för fel med det då? Well... Till att börja med hette bloggen Defaker, och hade i princip ett rent plagiat av designen från välkända skvallerbloggen Defamer (detta helt utan att kolla av det i förväg). Innehållet skulle föreställa en fiktionell branschinsiders skvallerblogg om skeenderna bakom kulisserna på Studio 60, men bestod mest av långrandiga, illa skrivna avsnittssammanfattningar som är en ren förolämpnimg mot den typ av eleganta ordvändningar som Sorkin är känd för. Nu hade han förstås inget att göra med bloggskrivandet personligen, men det var lite obright av marknadsfolket att göra reklam för en show med briljant författande som selling point i form av... uselt författande. Naturligtvis blev inte bloggvärldens reaktion på den här svåremotståndliga kalkonen nådig. Hånposterna haglade och efter bara en vecka visas "Fel vid sidhämtning: servern hittades inte" när man skriver in defaker.com.

Är bloggarna taskiga? Är det synd om Studio 60? En hel del av artiklarna man kan hitta är ganska hårda i tonen (för att inte tala om kommentarerna), och skadeglädjen inför Studio 60s uteblivna braksuccé lyser igenom både här och där. Ändå är naturligtvis svaret ett solklart nej. Den stora skillnaden mellan bloggare med miljonpublik och "riktiga" journalister är att bloggarna aldrig får några glamorösa perks (såvida bloggen inte heter aicn) och att de inte tjänar några stora pengar mot hur mycket energi de lägger ner. De är MINST lika insatta i sakfrågorna som proffsen, och om de tycker att Aaron Sorkins nya serie är undermålig, så kanske det är en åsikt de har rätt till? Jag har ju själv ett ganska begränsat grepp om media om TV, jag läser svenska dagstidningar och en handfull svenska och amerikanska bloggar i ämnet - men enligt min erfarenhet har de populära bloggarna ofta vettigare diskussioner och bättre underbyggda argument än de skämt till TV-krönikor som jag förväntas ta som min "riktiga" informationskälla. Någon gång snart får folk börja ta sig i kragen och inse att vi inte lever på 50-talet längre. Visst, det är bittert när folk skämtar om ens missbruksproblem, men det är ingen stor skillnad om det är National Enquirer eller TV Squad (förutom att TV Squad har rätt mycket mer cred).

Det är pinsamt att man kan vädra så arroganta och självgoda åsikter och kalla det humor, även om man heter Aaron Sorkin och har skrivit aldrig så många roliga TV-program. Om du inte ville bli kritiserad av media kunde du ha blivit lärare på en creative writing-kurs, Aaron. Det är bara att svälja och gå vidare.

Andra bloggar om: TV, Aaron Sorkin, Studio 60, populärkultur, TV-kritik, media
Intressant?

Och nu blir det privatliv...

2006-09-24T15:06:00.000+02:00

Läste i Heather Armstrongs blogg om dealbreakers och deras lämplighet som bloggmaterial. Det här är ju kanske inte direkt ett Roleplaying is so gay-ämne, men vartefter jag läste de 350+ kommentarerna (!) väcktes en allt starkare lust att drämma till med mina egna. De flesta hade skrivit halvtrist uppenbara grejer som “får inte vara rasist” eller “får inte vara otrogen” - själv tänkte jag mer på mycket specifika och ofta plågsamma lärdomar jag dragit genom åren. Alla exempel är hämtade från verkligheten.

Jag fixar inte killar som...

Pratar stockholmska på ett irriterande sätt
Helt klart min allra ytligaste/meningslösaste dealbreaker. Med irriterande menas för övrigt glassig lidingödialekt, inte normal trevlig Svensson-stockholmska (slänger man dessutom in lite söderkisslang typ "dora" är det rentav en bonus). Givetvis ett estetiskt ställningstagande, och inte ett politiskt. Fast det kanske är undermedvetet?

Säger “jag älskar dig” efter en vecka
"Hej och välkommen till min grava förhållandeneuros"

Fejkar brytning
Träffade en snubbe i Kanada som jag trodde var holländare (vilket i sig varken gjorde till eller från). Efter en halv dejt visade det sig att han kom från Langley, men hade tågluffat i Holland och “plockat upp” brytningen. Det är en sak att svenskars engelska präglas av var de lärt sig den nånstans – men det här var en kille som talat SITT EGET MODERSMÅL i ett halvår med folk med brytning och efter ett år i sitt hemland FORTFARANDE höll fast vid sagda brytning. Han pratade också om att han använde svårare ord än sina jämnåriga eftersom han mest umgick med symfoniorkester-musiker och andra “distinguished people”. Det blev inte en lång bekantskap.

Inte har några som helst egna intressen
Extra minuspoäng för “men DU är mitt intresse”

Skryter om att de fått poesi publicerad
Särskilt om det är litteraturvetare som påstår sig vara mycket intresserade av "fantasy som genre" men aldrig har hört talas om Lloyd Alexander. Äsch, det räcker med att de säger att de säger "fantasy som genre" alls.

Tar hänsyn till “närvarande damer”
Alla former av slipprig ridderlighet går bort. Jag tycker det är lite creepy bara med killar som vill bjuda på grejer (typ biobiljetten), och då ska vi ju inte snacka om sådana som känner att de behöver skydda en från umgänge med sina killkopmpisar ifall de skulle säga något opassande.

Inte åtminstone känner sympati för gamerhobbyn eller jämbördig ocool passion
Sambon skrattar ju högt åt att jag frivilligt är med i ett sammanhang där jag erhållit titeln “väktare av den heliga graal rang ett” men å andra sidan är han med i ett WoW-guild, så det är cool (dessutom är ju gapskratt den enda sunda reaktionen). Jag vet inte vad jag ska prata om med folk som inte är fullkomligt besatta av fåniga fritidsintressen, sorgligt men sant. Det räcker med att vara tex filmintresserad, men då måste han vara tokig i film, och helst i nån sorts film som man inte får tuffhetspoäng av (typ romantiska komedier). Fin-indiekids göre sig med andra ord icke besvär.

Gillar svenska sitcoms
Tycker man att En fyra för tre är roligt på riktigt så säger det något om en. Och inte något trevligt.

Slår sig hårt i pannan med knytnäven medan de väser “Idiot! Idiot!” åt sig själva.
Det var en spännande biltur...

Blir stötta av folk som använder CP som förstärkningsord
Ärligt talat var det inte fråga om en potentiell pojkvän utan kvinnlig kompis – men faktum kvarstår att personen i så fall skulle vara tvungen att skyddas från 80% av mitt umgänge (inklusive mig). Inte hållbart.

Tycker att deras egen själsliga smärta är det intressantaste samtalsämnet
Gäller både sådana som rent allmänt vill prata om sin ångest (och underförstått hur intressant den gör dem) och dem som efter att ha begått de mest hårresande svek mot nära och kära försvarar sig med "Jaa, visst är det HEMSKT. Jag mår så DÅLIGT av det. Stackars, stackars mig."

Andra bloggar om: Dealbreakers, listor, förhållanden, pojkvänner, irritationsmoment
Intressant?