Självkänsla schmälvkänsla?

Det här är den nerskrivna (och något längre) versionen av min radiokrönika för P3 Kultur den 15:e juli 2009, skriven apropå att jag förvisso äger Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, men gömmer den bakom mina andra böcker i bokhyllan.

* * *

Det är lätt att prata om förljugenhet och klyschor, men det som egentligen stör mig med självhjälpsböcker är vilka som läser dem. Och i mitt huvud är det tanter. Lågutbildade tanter som vill prata om andlighet. Det värsta är när de får reda på att jag är prästbarn - då är det fucking kört. Jag är livrädd för att bli en sådan tant, som ingen är intresserad av och ingen lyssnar på. Pinsam, ointellektuell. Lyssnande på skivor med delfiner på omslagen.

Kommen så långt i tankegången får jag ångest: "Åh nej! Kvinnohat! Klassförakt! Ahhh - det här kan jag inte stå för!" Nu måste jag genast hitta en alternativ tolkning som visar att jag stödjer mina hennafärgade medsystrar samtidigt som jag är lite smartare än de andra medelklassnobbarna. Självhjälpen kanske är en subversiv kraft som låter människor lyfta sig i det känslomässiga håret för att sedan göra revolution! Fast den känns mer som folkets opium. Handlar den om att vägra acceptera att leva ett halvt liv eller om att veta hut och trivas med vad man har? Tänk om jag bara är för inskränkt för att ta till mig självhjälpsbranschens lösningar? Det är rätt svårt att inte bli förbannad på självmyset som strålar ur ögonen på Mia Törnblom och gänget. Men att jag känner så - är det egentligen bara ett tecken på att jag inte älskar mig själv?

Mia Törnblom. Sveriges största självhjälpare. Hon kommer från tolvstegsrörelsen - med allt vad det innebär av innerlighet, käcka slogans och vag religiositet - och en av hennes stora grejer är att skilja på självförtroende och självkänsla. Det kanske skiner igenom att jag inte är helt opartisk. Samtidigt gör det ont i magen att sitta och raljera på det här viset. Jag skulle ju lika gärna kunnat prata om att samhällets hån mot självhjälpsgenren handlar om att den är kvinnligt märkt, och därför lite ful. Å ena sidan, å andra sidan. Det är fegt att undvika att ta ställning på det här viset. När jag tänker efter vet jag ju precis vad jag tycker om självhjälp.

En gång hade jag en granne som var en väldigt ung mamma med kanske världens sämsta pojkvän. Det var inte bara så att han stötte på alla hennes vänner, han drev dessutom en hyfsat framgångsrik lögnkampanj som gick ut på att övertyga henne om att den där otroheten som hon hade upptäckt förra året aldrig hade hänt. Att hon hade inbillat sig hans tårfyllda bekännelse. Och att hon borde söka psykiatrisk vård. När jag lite diplomatiskt försökte få henne att ifrågasätta det hälsosamma i att stanna i en sådan relation hade hon svaret färdigt: "Ja, men man kan bara förändra SIG SJÄLV. Kan jag inte bli lycklig med den här killen, då kan jag inte bli lycklig med någon annan heller. Om jag bara jobbar på mina RELATIONSHIP SKILLS så kommer vi få det så bra, så bra."

Självhjälp är ett livsfarligt vapen för självbedrägeri om det används felaktigt. och jag tror bara inte på att människor med dålig självkänsla kan använda det rätt.