Pinsamt men Njutbart 4: Bones

Anledningen att jag började följa den här serien från början var att jag hade svårartad Buffy-abstinens efter att ha sett igenom alla sju säsonger på kort tid, vilket ledde mig till att fastna framför TVn enbart för att Angel var i bild. Såhär x antal månader senare kan jag på inget sätt säga att David Boreanaz är den stora anledningen att jag följer Bones, faktum är att jag inte riktigt vet varför jag gör det alls - det enda jag vet är att den står helt orimligt högt bland mina TV-prioriteringar för att vara en halvkass forensicsdeckare. Mina känslor är som synes så dubbla att jag var tvungen att bena upp det hela i en för- och emotlista:

Emot
Tröttsamt och klyshigt format (ännu ett proceduraldrama. Hurra.)
Grundkonceptets tramsighet - som inte blir bättre av att tex CSI gör samma sak (den tekniska personalen förhör misstänkta? verkligen?)
David Boreanaz överspel (och har du tänkt på att han alltid sitter lite för nära folk?)
Inkonsekvensen i "briljanta" dr Brennans argument
Seriemördare förekommer (aldrig ett bra tecken)

För
Utmärkt val av gästskådisar (Stephen Fry! Sam från Freaks and Geeks!)
King of the Lab-tävlingen (som i vilken annan som serie som helst bara hade känts krystad, men som jag finner mig märkligt charmerad av)
Den allmänt bittra tonen hos Jeffersonian-personalen
Den tekniska utrustningen som används, som jag inte vet tillräckligt om för att reta upp mig på.
Gormagon-historien i nya säsongen, som inte är en traditionell seriemördarplott så mycket som en konspirationsteoriplott (vilket jag har mycket högre tolerans för).
Booths och Brennans "gammalt gift par"-dynamik som faktiskt fungerar.

Blev jag klokare av detta? Inte direkt. Det här påminner mig om krisen jag fick någon gång i mellanstadiet när jag plötsligt började misstänka att "bra" och "dålig" litteratur var helt godtyckliga etiketter, eller att jag i alla fall inte kunde skilja mellan dem.