måndag, oktober 30, 2006

Också du, min Reese/Ryan?

fredag, oktober 27, 2006

Fight the power, Jennifer!

Som den trägna läsaren märker, har jag inte varit så aktiv på senare tid. Detta beror dels på brist på tillgång på TV-serier (min inspiration; min livsluft) pga flytt, men framför allt: Mitt schema vad gäller skola och fritidsprojekt, som har varit fullkomligt vansinnigt de senaste veckorna, och som kommer att fortsätta vara det fram till Allhelgonahelgen under vilken jag ska åka och leka medeltid med de andra geeksen i Camelot, för att sedan ÄNTLIGEN återgå till det normala med åttatimmarsdagar och minst tre blogginlägg i veckan. Vid den tidpunkten borde jag vara ifatt med TV-serierna också...

Idag har jag ingen direkt livsförändrande analys att komma med, men två roliga småsaker: I jakt på en tidningsartikel som kan belysa postkolonial teori (käck hemläxa från skolan) hittade jag ett inläggDefamer om Angelina Jolies försök att styla om sig till mulatt för filmen A Mighty Heart. Kommentatorerna var sådär nöjda med faktumet att en vit skådespelare som kan få alla roller i hela världen norpar en av få schyssta roller för icke-arier medan andra tyckte på andra sätt osv osv som det brukar vara på Det Värlsdomspännande Nätverket. Det fanns hursom helst en liten sidodiskussion som fick mig att småle: Tydligen var Jennifer Aniston inblandad i projektet på ett tidigt stadium och ville spela rollen som Mariane Pearl. Ok, roligt i sig, men sedan börjar folk diskutera om inte hon egentligen skulle vara ett bättre val än Angelina eftersom hon etniskt sett är grek - något som i ett antal sammanhang inte direkt räknas som "vit". Någon annan påpekade syrligt att Jennifer har blonderat håret och opererat näsan för att se mer WASPig ut osv.
Alltså det här är kanske inte så politisk korrekt, men jag tycker det är sjukt roligt att någon kan tänka sig Jennifer Aniston som minoritetsskådespelaren som säljer ut och viker sig för the white mans skönhetsideal - antagligen för att hon i mina ögon är den kanske vitaste personen på planeten...

En annan sak som får mig att flina är den här reklamaffishen för Grey's Anatomy (här i versionen som kan hittas på kanal 5s hemsida). Cheesy, tänkte jag först ointresserat när jag passerade den på väg till tåget, men sedan tittade jag en gång till och höll på att brista ut i skratt. Är det en bershon-min jag anar? Eller jag vet inte vad det är, men killen ser ju helt galen ut! Vem vid sina sinnens fulla bruk kan ha valt ut den här bilden? Den ledsna sucken han är mitt i, blicken som säger, jag vet inte vad... "Snälla, ta mig härifrån?", "Jag skulle inte ha gått till jobbet med feber?" Den gör mig lite glad varje gång jag ser den i alla fall.

Andra bloggar om: , , , , ,
Intressant?

måndag, oktober 23, 2006

Tyck inte illa om feministerna, de är jättesnälla! Och välsminkade!

I min research för ett kårprojekt sprang jag på en smått otrolig intervju med Eva Lundgren i SvD från 2005. Bakgrunden är att hennes forskning angreps i samband med reportagefilmen Könskriget, och att hon sedan utsattes för vad somliga kallar sund kritik och andra kallar häxprocess. Klimaxet kom när Uppsala Universitet gjorde vad en av de inblandade efteråt kallade för en "kvasijuridisk granskning" som ändå till slut kom fram till att Lundgren inte fuskat eller fejkat forskning.

Nyhetsvärdet på det här är förstås lika med noll, men det var ett sånt där "men vad i...!"-ögonblick som jag kände mig tvungen att dela: I var och varannan mening har den välvilliga journalisten petat in less than subtila könsmarkörer, som visar hur mjuk och ickebitchig stackars Eva är. Hon förtjänar väl inte den här förföljelsen? Hon litar ju (som titeln på artikeln säger) på män! Du kanske tycker att jag är hysterisk, men kolla in följande citat:

"Om en stund kommer hon att skaka på huvudet, skrattande, eftersom hon tycker att påståendet är "totalt vansinnigt". Men först måste hon hämta kaffe och fatet med kakor. När hon, äntligen, sitter ner och jag artigt frågar hur hon mår efter tv-programmen om Könskriget /.../ börjar hon gråta. Inte dramatiskt hulkande. Mer stilla, sorgset./.../Eva Lundgren torkar tårarna ur sina välsminkade ögon och konstaterar att hennes sorg och frustration är förenad med skam."

Vad är detta egentligen, Husmoderns Allehanda? Mer och annan information än jag önskar läsa i en dagstidningintervju med en kontroversiell forskare hur som helst. Yikes...

Andra bloggar om: , ,
Intressant?

onsdag, oktober 18, 2006

My Super Sweet Misslyckade Socialisering

Just när jag tror att MTV inte kan lura in mig i nåt nytt halvfördummande drämmer de till med "My Super Sweet sixteen", som handlar om obscent bortskämda amerikanska tonåringar i fart med att planera sina respektive sextonårsfester. På Pimp my ride-manér har varje avsnitt exakt likadant upplägg:

* Möte med festplaneraren
* Monologer om hur den här festen ska definiera personen i fråga ("I'll be remembered FOREVER")
* Monologer om vilken bil man MÅSTE få
* Tjat på föräldrar om bilen man MÅSTE få
* Tveksamhet från föräldrar till tonåringens (oftast fullkomligt vansinniga) bilval
* Traumatisk klänningsprovning
* Kackel med bästa kompisen över maktberusningen i att basa över en gästlista
* Utdelning av inbjudningar till de coola på skolan
* Bitterhet från de objudna
* Maximal exponering av huvudpersonens galloperande fåfänga/bortskämdhet (resor till Europa för att shoppa kläder förekommer)
* Sista minuten-trauma innan festen (klänningen PASSAR INTE!!!! Håret blir FEL!!!)
* Födelsedagsbarnets triumfatoriska intåg på festen (ofta buren i någon typ av bärstol av synbart förnedrade inhyrda skådisar)
* Feedback från gästerna (This is the coolest party EVER! eller Wow! She is so RICH!)
* Mingelbilder av sextonåringar i mycket dyra kläder som larvar runt planlöst i en festlokal
* "Surprise"-överlämning av just den vansinniga bil flickebarnet önskat sig
* Bild av pappan som ser märkligt tom ut när han ser sitt barn köra iväg med familjens besparingar i bilform

En större människa hade kanske kunnat titta på det här programmet en gång, konstaterat att det är otroligt enformigt samt uppenbarligen superkonstruerat (man undrar vilka manipulativa intervjutekniker som har kramat ur flickstackarna just de soundbites som får dem att framstå som kompletta jubelidioter) och lämnat serien åt sitt öde - men inte jag.

Varje gång jag råkar flippra förbi MÅSTE jag titta klart. Jag MÅSTE vältra mig i äckelkänslor över den obscena (jag upprepar mig, men det är det enda rätta ordet) slöserikultur som verkar löpa amok bland välbeställda familjer i USA. Jag MÅSTE förfasa mig över de ryggradslösa föräldrarnas "så länge hon blir glad"-uppfostran. Jag ryser av "älska att hata"-välbehag när tjejerna uttrycker den ena "socialisering gone horribly wrong"-klyschan efter den andra: "If my parents buy me the Escalade, then I'll know they love me".

Sociologiporr är vad det är.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?

måndag, oktober 16, 2006

Flytt; Kevin Smith

Nu var det en evighet sedan jag skrev nåt här, men å andra sidan har jag hållit mig upptagen med andra saker, som till exempel lägenhetsflytt (usel ursäkt, jag vet). Egentligen var jag bara upptagen första delen av veckan, sedan drabbades jag av skrivkramp som sömlöst gick över i prestationsångest (eftersom jag verkligen borde väga upp mitt skolk med ett riktigt rökarinlägg). Vad hade jag ens att skriva om? Jag har läst en massa vansinnigt intressanta kurslitteratur-artiklar om populärkultur och postkolonialism, men de har ju inte något överväldigande allmänintresse direkt (trots det galloperande fåfängeprojekt denna blogg är, drar jag mig för att skriva om sånt som inte ens min allra närmaste umgängeskrets orkar lyssna på). Jag har inte sett några som helst bra TV-serier, eftersom flytten har satt mina hemladdningsrutiner helt ur whack och det jag mest retat upp mig på under veckan ("civil olydnand" i förhållande till TV-licens) är verkligen inte ett ämne som behöver avhandlas ytterligare. Vad gör man då? Jo, man gräver upp en gammal favoritrant och brister ut i den ännu en gång.

Såg om Dogma för några dagar sedan och drabbades än en gång av Kevin Smith-raseri - denna gång av en mild och välvillig art, eftersom just den här Kevin Smith-filmen är sympatisk och rolig, men det är ju omöjligt att se en utan att tänka på de andra. Om någon skulle be mig rangordna Kevin Smith-filmer (inte för att någon skulle göra det) skulle listan se ut nånting såhär:
1. Dogma
2. Jersey Girl
3. Clerks
4. Mallrats
(sen ett långt tomrum för att i det längsta skjuta upp att ens ta namnet på nästa film i min mun)
23. (brrr) Chasing Amy
(resten har jag inte orkat se)

Jag tycker inte illa om Kevin Smith som person, jag tycker dessutom att hans grungiga universum av och till är riktigt trevligt, men anledningen till att jag inte älskar Jersey-filmerna (och att jag inte hatar Jersey Girl) är en, och (nästan) en allena: Dialogen. Det är inte roligt med långa stolpiga monologer där man talar om Hur Det
Ligger Till. Det är inte ens roligt när det är Jason Lee som gör talandet. Clerks vandrar på en mycket tunn linje i den här frågan, och Chasing Amy är helt ute och cyklar. Jag får känslan av att Kevin alltid går runt med papper och penna när han är på fest, ifall han skulle säga nån kul grej som han och hans polare tycker är särskilt insiktsfull. Newsflash: det som låter som djup insikt om människans natur efter åtta öl brukar inte riktigt leva upp till den nivån i nykterhetens kranka blekhet. Det hjälper inte ifall monologen handlar om Hur Tjejer Är, Hur Killar Är, Hur Sex Är eller ens Hur Gud Är (men där kan man bli hjälpt av ett i övrigt roligt manus och charmerande skådisar). Och Gud hjälpe oss om det är Ben Affleck som pratar och ämnet är Hur Synd Det Är om Mig.

Vilket för mig till Jersey Girl. Jag stålsatte mig innan filmen - om det är en Kevin Smith-film som inte ens hans fans gillar, vad ska då jag tycka? Och med Ben Affleck (min nemesis) i huvudrollen? Detta kunde ju bara bli katastrof. Men icke! Filmen är ju inget oförglömligt mästerverk kanske, och moralkakorna regnar tätt - men den har något jag saknat i nästan varje annan Smith-film: Känsligt skriven dialog, som på ett vettigt sätt uttrycker karaktärerna.

Låt mig ge ett (långt och raljant) exempel på vad jag menar: När jag var yngre åkte jag på lajv. När man åker på lajv riskerar man alltid stöta på personer som har suttit på sin kammare och tänkt ut en Bakgrundshistoria med stort B till sin roll. Kanske var hans föräldrar förrymda lönnmördarslavar som tränade honom i De Mörka Konsterna. Kanske är han själv medlem i ett oerhört hemligt sällskap som bara jättecoola magiker och mörkeralver får vara med i. I vilket fall kommer du att veta allt om detta efter att ha suttit bredvid honom i tio minuter på värdshuset.
"Hmm", säger han först för att fånga din uppmärksamhet. Har du varit med förr faller du inte i att fällan att säga "förlåt?" eller nåt annat som kan tas som en inbjudan till exposition. Alltså krävs hårdare tag för att dra in dig.
"Det är en... ond natt inatt"
Vi det här laget stirrar du dig vilt omkring efter potentiella räddningsplankor.
"Det är inte så många här som... utövar De Mörka Konsterna?"
"...?"
"Det finns ju en del... föräldrar som lär ut Mörka Konster till sina barn innan de blir Upphunna av sin Mästare och Ihjälslagna."

Så känns personerna i Kevin Smiths filmer ganska ofta. De har för all del inte ett fullt så irriterande sätt att prata (punkt punkt punkt-grejen är rätt svår att toppa), men de har samma obetvingliga lust att förtälja förbipasserande sitt livs historia, sina innersta tankar och sin Motivation. Det är ett jättebra sätt att uttrycka sig för en standupkomiker. För en karaktär i en film? Not so much.

Jag förstår att det inte är något misstag Kevin gör. Jag förstår att det finns tusentals människor världen över som älskar hur hans karaktärer pratar - det finns säkert hundratals som lär in hans monologer utantill på låtsasamerikanska såsom fanboys har gjort med sina humoridolers alster sedan urminnes tider. Allt jag säger är att det är lite synd, eftersom det verkar som att det nånstans där inne finns en skicklig dialogförfattare som bara väntar på att hans onde tvillingbror - Kevin Smiths inre collegestudent - ska ta sig en tupplur så att han kan få komma fram.

Andra bloggar om: , ,

fredag, oktober 06, 2006

Heroes: nu börjar det ta sig!


Jag sade ju tidigare att jag inte ville döma Heroes efter bara ett avsnitt, och det var nog rätt. Särskilt mot slutet av andra avsnittet började det titta fram ett och annat som inte känns som en omtuggning av någon annan serie, utan alldeles eget. Jag vill inte spoila om du inte har hunnit titta än, men slutet ändrade i alla fall mina förväntningar på serien fullständigt - jag har gått och funderat på det efteråt och ser fram emot nästa avsnitt mer och mer.

Det hindrar ju förstås inte att jag har lite klag också. För det första: Känns inte cheerleader-Claires pappa som en riktigt dålig cigarettmannen-rip? Särskilt när han får extra repliker att säga högt för sig själv så att ingen ska missa "undertexten" (övertexten?).

För det andra: Kan författarna vara snälla och inta några säsonger Veronica Mars så att de lär sig hur man paketerar romantisk spänning på ett snyggt sätt? Rob Thomas metod - att först i varje säsong grundligt visa varför leadsen absolut INTE kan bli ett par, för att sedan i all tysthet plocka bort hinder efter hinder - tål att studeras grundligt. Observera dock att den knappast funkar om man inte också lär sig bli att lite bättre på att peta in undertext. Den ganska pinsamma scen i senaste Heroes där man faller tillbaka på pajiga trick som att låta karaktärerna ramla på varann (!) för att etablera den (orimligt?) glamorösa forskaren och hans nya granne som ett möjligt par, visar rätt tydligt vilken nivå man befinner sig på för tillfället.

Andra bloggar om: , , , ,
Intressant?

torsdag, oktober 05, 2006

Madonna omvänder Afrikas barn; tar ev med några hem

Någon som har läst boken Cause Celeb? Gör det. Sedan kan du läsa den här artikeln från Defamer och skratta till du gråter, alternativt stirra tomt framför dig i total förtvivlan om mänskligheten.

Andra bloggar om: , , , ,

onsdag, oktober 04, 2006

Ugly Betty: Oväntat surrealistisk

Jag skulle inte ha laddat hem Ugly Betty själv, men när den låg där, redo att tittas på, kunde jag inte låta bli. Varför Johan hade laddat hem den till att börja med är ju en gåta, men jag är inte den som skådar en given häst i munnen. Ursprungligen är serien en colombiansk telenovela, som Salma Hayek i egenskap av producent har stöpt om i amerikanskt format (hon har även en cameo som skådespelare i en telenovela som står på i bakgrunden ibland, typ som Invitation to love i Twin Peaks).

Ugly Betty handlar hursomhelst om en chikanotjej (America Ferrera från Real Women have Curves) som med vass hjärna, varmt hjärta och absolut noll fashion sense försöker ta sig fram i tidningsvärlden. Genom diverse ödesnycker och internpolitik hamnar hon mitt i smeten, som personlig assistent till Modes (läs: Vouges) pinfärske chefredaktör. Ungefär samma innehåll har jag lyckats få ut av trailern till Djävulen bär Prada (har inte läst boken, är inte en chick lit-person), så det jag förväntade mig var nämnda trailer utdragen till en halvtimme.

Till stor del hade jag rätt, även om det är gjort på ett trevligt sätt och med - vad jag fördomsfullt förmodar - skarpare klassperspektiv. Något jag inte hade väntat mig var dock små Zoolander-ögonblick! Nu ska vi inte överdriva, det är fortfarande en tjejig underdogkomedi typ Bridget Jones till 90%, men korta stunder glider scenerna över i nån slags fashion-variant av Inspector Gadget där herr Mugatu skulle passa in utan problem. jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här, eller om serien i stort - men vi kan väl säga så här: Jag kommer att fortsätta titta, så får framtiden utvisa om det blir ett guilty pleasure eller en officiell älskling.

Andra bloggar om: , , ,
Intressant?

måndag, oktober 02, 2006

I väntan på Coraline-filmen

Det händer då och då att jag frågar mig: Hur går det med Coraline-filmen egentligen? Till exempel gjorde jag det häromdagen, och gled förbi imdb-sidan där jag hittade den här fina bilden. Den har funnits att hitta sedan i våras, men jag hade i alla fall inte sett den innan, så det finns det säkert fler som inte har gjort.

"Meh! vad är Coraline för film då", frågar sig vän av ordning. Jo: Neil Gaiman är en fantasifull författare som kanske är mest känd för de klassiska och mycket artsy Sandman-seriealbumen. På senare år har han skrivit romaner och barnböcker, varav en av de absolut bästa är Coraline; en extremt suggestiv historia om en elvaårig tjej som fastnar i en läskig spegelvärld befolkad av kopior av hennes föräldrar och grannar. När jag läser sådana här böcker brukar jag bli lite ledsen för att jag inte fick uppleva dem som liten, men jag misstänker att jag hade blivit traumatiserad för livet om jag hade gjort det med den här - trots att Gaiman själv hävdar att det egentligen bara är vuxna som tycker att den är otäck.

Hursomhelst: Just nu håller Henry Selick (som regisserade Nightmare before Christmas) som bäst på att göra en animerad filmversion av boken. Coralines röst görs av Dakota Fanning, den Andra Mamman (personen på affischen som inte är en elvaårig flicka) görs av Teri Hatcher och Jennifer Saunders och Dawn French är också med på ett hörn. Först blev jag lite putt på hela Teri Hatcher-idén (är inte något fan direkt), men när jag tänker rätt på saken får jag ju medge att det verkligen är rätt person på rätt plats (Titta på bilden igen om du inte förstår vad jag menar). Filmen har premiär någon gång 2007, så du har gott om tid att lägga vantarna på boken innan dess. Trevlig läsning!

Här är förresten några länkar jag inte orkade jobba in i brödtexten, men som är väl värda att kolla in:
* Ett gäng italienska designstudenter har gjort en (spoilerfri) trailer för boken.
* Animationsstudion Laika har information om filmen på sin hemsida. Detta är för övrigt ett företag att hålla ögonen på framöver...

Andra bloggar om: , , , , , , ,
Intressant?

Waaaaah!


Just nu pågår på MTV den ultimata skrik-TV-hybriden. En familj vars hus blir omgjort av Extreme Makeover: Home Edition är av någon anledning gäster på TRL. De får titta på en videoskärm när han den där gräsliga programledarmänniskan står och skriker en stund. sedan får de se när grävskoporna börjar hugga i deras hus - då börjar de skrika själva (sådär som man ska göra när man är med i Extreme make Over: Home edition) . Vid det här laget är TRL-kidsen så exalterade att de faller in i sin instinktshandling: hysteriskt skrikande. Jepp, vår kultur står på sin topp...

Andra bloggar om: , ,
Intressant?